Att föra tillbaka näringsämnen till jorden har traditionellt varit avgörande för framgångsrikt jordbruk. Likaså att hitta sätt att hantera skadegörare och sjukdomar bland grödorna. När billigt mineralgödsel och bekämpningsmedel blev allmänt tillgängliga på 1960- och 70-talen blev det också möjligt att specialisera jordbruket utan att riskera att ogräs och skadegörare skulle äventyra produktionen. Specialiseringen ansågs nödvändig för ett konkurrenskraftigt jordbruk där de som arbetade med produktionen hade skäliga inkomster. Samma styrmekanismer påverkade växtförädlingen, bland annat till att utveckla sorter som kunde klara stora mängder kväve utan att lägga sig platt på marken för att strået vek sig av tyngden och där enskilda plantor inte var onödigt konkurrenskraftiga. När en gröda är tänkt att växa i rena bestånd, med alla främmande arter avdödade med bekämpningsmedel, finns ingen vinst för en sort att vara konkurrenskraftig gentemot annan vegetation. Tvärtom innebär homogena sorter av exempelvis stråsäd som prioriterar produktion av kärnor, ett framsteg i förädlingen och att chansen ökar att en sådan sort kommer på marknaden.
Jordbrukets specialisering har resulterat i ett mindre varierat landskap, där de bördiga slättbygderna domineras av stråsäd och andra ettåriga grödor, medan skogs- och mellanbygder domineras av vallar av gräs och klöver. Jordbrukets specialisering har alltså både resulterat i mer ”artrena” bestånd av våra odlade grödor och att landskapen blir mer homogena. Inget av detta gynnar den biologiska mångfalden och de ekologiska tjänster som den kan bidra med.

Foto: Göran Bergkvist
Spelar roll på olika sätt
När livsmedelsproduktionen står för inför stora utmaningar, såsom ökad efterfrågan på livsmedel, krav på beredskap, minskad bördighet hos många jordar i Europas slättbygder, otillräckligt gynnande av den biologiska mångfalden, brist på effektiva kontrollmetoder för skadegörare, samt behov av anpassning till och mildrande av klimatförändringar, kan kulturspannmål spela en roll både direkt och indirekt. Direkt genom att vara robusta och bidra till genetisk mångfald genom sin inneboende genetiska variation, men viktigare är nog den indirekta funktionen att de kan bidra till varierade växtföljder och acceptans av icke sådda arter på åkrarna. Dessa icke sådda arter kallas ofta ogräs, eftersom de traditionellt bara betraktats som ett problem och för att våra odlingsmetoder leder till att just de mest problematiska arterna gynnas.
Med en varierad växtföljd, speciellt om fleråriga vallar ingår, blir ogräsfloran mer varierad och ingen enskild art behöver bli ett stort problem. Då minskar behovet av direkta åtgärder som att använda bekämpningsmedel eller jordbearbetning, vilket båda kan skapa miljöproblem och missgynna den biologiska mångfalden. Med en varierad odling som strategi för att reglera ogräsen blir grödans förmåga att konkurrera med ogräs återigen en värdefull egenskap. Med konkurrenskraftiga kulturspannmål kan en del ogräskontrollerande åtgärder bli onödiga och ogräsen kan tillåtas vara kvar. Med ogräs i botten av ett bestånd finns fler habitat för olika organismer, inklusive naturliga fiender till de insektsskadegörare som man annars kanske hade behövt insekticider för att kontrollera.
Kulturspannmålen har svårt att tillgodogöra sig stora mängder näring för att producera kärna, men de kan avkasta lika bra som moderna sorter under lite sämre odlingsförutsättningar. Det innebär att skillnaden i avkastning mellan kulturspannmål och moderna sorter inte blir så stor på de lite sämre jordarna. Dessutom är halmen värdefull som strömedel till djuren i områden med mycket djur och med lite stråsäd som generar halm som biprodukt. Kulturspannmålen producerar mycket halm vilket adderar till deras värde.
Kan rita om lönsamhetskartan
I skogs- och mellanbygder kan kulturspannmål göra det möjligt att på ett lönsamt sätt producera grödor till livsmedel istället för till foder. Förutsättningarna för kulturspannmålens lönsamhet är att de kan betinga ett högre pris än de grödor som odlas till livsmedel i mer produktiva regioner. En ökad odling av kulturspannmål i skogs- och mellanbygd bidrar till beredskap genom att det produceras mer vegetabiliska livsmedel i områden där vallen idag dominerar, och till den biologiska mångfalden genom ett mer varierat odlingslandskap. I områden med mycket djur uppstår lätt ett näringsöverskott, eftersom det importeras näring med foder och exporteras relativt lite näring med de animaliska produkterna. Dessa områden kan därför gynnas av fler tärande grödor, det vill säga grödor som kan leva på det som jorden ger och där näringen exporteras med den skördade produkten.
Att introducera flerårig vall i växtföljder på slätten där det inte finns mycket idisslande djur kan vara en utmaning, eftersom det inte finns någon självklar användning för vallen. Den stora användningen av bekämpningsmedel har resulterat i att ogräs blir resistenta mot de som finns att tillgå. Detta kan uppmuntra lantbrukare på slätten till att skaffa idisslande djur och att hitta vägar att klara ogräsen med hjälp av konkurrenskraftiga grödor, istället för direkta metoder. Även här skulle kulturspannmålen kunna ha en roll som en gröda odlad utan intensiv ogräskontroll och med en bottenvegetation av ogräs som gynnar den biologiska mångfalden.
Utvecklingen av framtidens odlings- och jordbrukssystem kräver ett helhetsperspektiv, kopplat till driftsinriktning, växtföljder och odlingsmetoder för att adressera de utmaningar som livsmedelsproduktionen står inför. Kulturspannmålen har en roll som möjliggörare av odling som uppmuntrar och tillåter biologisk mångfald.
Göran Bergkvist,
professor i ogräsekologi, SLU