För 15 år sedan byggde jag och min yngre bror ett stenröse för stenskvätta. Idag flyger pilfinkar, starar och mesar ut och in ur holkarna vi en gång satte upp och stenskvättan har flyttat in. Enbestånden har glesats ur och hagarna har blivit prydligare för varje år. Sedan ett tag tillbaka går ett par dikor och tre tackor och betar här. Det här är min bubbla och här sker framstegen med hjälp mitt och anhöri­gas engagemang. Men utanför vår lilla täppa är utvecklingen inte lika god, där är utmaningarna av ett annat slag och kräver en helt annan sorts åtgärder.

Jag har varit engagerad i bevarandet av den biologiska mångfalden sedan ungefär 20 år tillbaka, inte jättelänge men tillräckligt för att jag ska kunna utläsa vissa förändringar som skett. De yttre förutsättningarna har förändrats på ett sätt som får hoten som tidigare fanns att framstå som ringa. På ett inre plan har det skett en förflyttning av mitt fokus från praktiska till systemför­ändrande åtgärder.

Det där stenröset som stenskvät­tan flyttade in i, det fanns inte förrän vi med våra bara händer såg till att skapa ett fungerande habitat för arten. Hundratals holkar har vi snickrat, inte minst för göktyta och stare. Projekt jag skapat och lett har handlat om delak­tighet, lokalt engagemang och praktiska åtgärder, framför allt restaureringar av småbiotoper och naturbetesmarker. Mycket av det som genomförts har varit värdefullt för stunden, en del har skapat mer bestående värden.

Praktiska insatser och systemförändring

Den här sortens naturvård har bety­delse för landskapets utveckling men för min egen del har den kommit att bli ett komplement till de mer sys­temförändrande åtgärder som numer upptar i princip allt mitt fokus. De praktiska insatserna ger en omedelbar tillfredsställelse. Något man kanske ald­rig kan få i arbetet att med att långsamt förändra ett system som påverkar land­skapet i en omfattning lokalt engage­mang inte rår på.

Odlingslandskapet förändras i en rasande takt, och det som styr för­ändringarna är starka drivkrafter som centralisering, specialisering och storleksrationalisering. När äldre jord­ brukare lägger ner köps deras små gårdar ofta upp av investerare som arrenderar ut marken till driftsbolag. En del av affärsmodellen kan gå ut på att så samma gröda på ett skifte som tidigare hade tre olika grödor, det tar färre arbetstimmar i anspråk men i övrigt är resul­tatet sällan bra. Givetvis går inga djur på de tidigare naturbetesmarkerna och gårdarna antar former och proportioner som gör dem svåra att förvärva för en familj som drömmer om att driva lantbruk. Någon annanstans byggs ytterligare ett ridhus på den för tillfället icke produktiva åkermarken samtidigt som de så värdefulla mosaiklandskapen kvävs ett efter ett av nedläggningens våta gröna filtar.

Förändra på lokal nivå

Det är dessa strukturella förändringar som inte bara känns övermäktiga, utan som de facto är det för den som år ut och år in käm­par med röjsåg och fågelholkar. Kanske är det inte naturvårdens roll att ändra det förhärs­kande ekonomiska systemet, politiken eller den marknad som styr jordbruket? Men att arbeta för förändring på systemnivå kan vara ett alternativ till det ibland sisyfosiska praktiska naturvårdsarbetet.

Norrtälje Naturcentrum är en kommmu­nal stiftelse med uppdraget att på olika sätt lyfta miljö- och naturvårdsfrågor. Utgångs­punkten för utvecklingen av naturvårdsar­betet har sedan 2018 i högre grad än tidigare varit systemförändring. En strävan har varit att göra utrymme för småskaligt och giftfritt blandjordbruk, som vi tänker oss ska gynna biologisk mångfald. I och med det har mycket fokus legat på äldre sorters spannmål, jag åter­kommer till hur dessa skulle kunna påverka på systemnivå.

Göra spannmålsodling lönsam

Våra skogs- och mellanbygder utarmas snabbt som en följd av extensifiering, det vill säga att marker inte alls brukas eller sköts med för svag hävd, ibland med igenväxning som följd. Spannmålsodlingen har här blivit olönsam, och landskapen förlorar både variation och de regelbundna störningar i marken som somliga arter är beroende av. I Stockholms län mins­kade arealen odlad spannmål med anmärk­ningsvärda 24 procent mellan 2004 och 2023.

Naturbetesmarkerna har ägnats stor upp­märksamhet under flera decennier – med all rätt, deras naturvärden är överlägset höga. Men med utgångspunkt i att landskapets olika element tillsammans skapar den variation som är så gynnsam är det kanske dags att börja betrakta spannmålsodling som en naturvårds­åtgärd i områden som helt domineras av gräs, eller riskerar att växa igen.

Så kan kulturarvsgrödor vara ett verktyg att ta till för naturvården? Möjligtvis. De betingar ett högre värde i handeln än moderna sorter och kan på så vis åter skapa lönsamhet i spann­målsodlingen. De marginaljordar som redan tagits ur bruk och som kommer att tas ur bruk i framtiden är sällan av det bördigare slaget. Men äldre spannmålssorter ställer låga krav på bördighet, och de är på samma sätt mycket förnöjsamma när det kommer till tillförsel av näring. Det här gör grödorna väl lämpade för att bidra till upprätthållandet av odling på marginaljordar. Lika väl lämpade är de i blandjordbruk (odling och djurhållning) med enbart stallgödsel som växtnäring. Den goda halmskörden som grödorna ger är förstås också en stor fördel i ett blandjordbruk. Eftersom minskad användning av bekämpningsmedel är önskvärt, bidrar det långa strået även positivt genom att skugga ut ogräs på ett effektivt sätt.

Plats i ekologisk verksamhet

Det finns förstås många andra fördelar med odling av kulturarvsgrödorna, men för att hålla sig till naturvårdsaspekten kanske just grödor­nas givna plats i ekologiskt hållbara praktiker är den största. Så i ett försök att ändra systemet har Norrtälje Naturcentrum drivit projekt för att inledningsvis utveckla jordbrukares kun­skap och uppföröka utsäde. Under de senaste åren har fokus varit att skapa förutsättningar för odlarna genom att skapa det lokala varu­märket Roslagskorn och bygga upp en liten spannmålsmottagning med tork, rens och en stenkvarn med sikt. Allt detta i syfte att under­lätta småskalig spannmålsproduktion och skapa förutsättningar för lönsamhet för den enskilde.

Naturvård eller inte – kanske kan dessa ini­tiativ bidra till att spannmålsodlingen i skogs-och mellanbygd i större utsträckning bevaras, att aktiviteten består på marginaljordarna och kanske till och med att spannmålens status höjs så pass att exploatering av jordbruksmark blir ett fenomen som kan förpassas till historien.

Jag fortsätter snickra holkar och hålla markerna öppna här hemma men långsiktigt tänker jag kämpa för att göra spannmål great igen.

Tobias Nilsson, som arbetade som verksamhetsutvecklare för naturvården på Norrtälje Naturcentrum fram till våren 2025