Per Sjögren-Gulve var Naturvårdsverkets – finansiärens – representant i Naturvårdskedjan.
Efter rapporten Miljöforskning för hållbar utveckling (Naturvårdsverket 1998) återfick Naturvårdsverket ett forskningsanslag för att finansiera forskning och synteser som är viktiga för verkets ansvarsområden. Ett centralt område var och är naturvården. Naturvårdsverket valde att satsa på forskning i stora program samt kunskapssammanställningar och synteser, delvis eftersom Formas och Vetenskapsrådet också fick förstärkt biodiversitetsforskning och mest finansierar mindre projekt. Många av frågeställningarna behövde också ett tvärvetenskapligt angreppssätt, och forskningsprogram som form öppnade för att lättare åstadkomma synteser och avnämarinriktad rapportering.
Kompletterande program
Under 1990-talets senare del övergick miljöarbetet från att vara ”hotorienterat” till att bli målorienterat. Målstyrningen som började utformas uppmärksammades av forskare. Naturvårdskedjans programidé – att genom forskning identifiera och förbättra de svaga länkarna i arbetet från målformulering, till utförande och uppföljningen av naturvårdsinsatserna i miljöarbetet – vann gehör hos Naturvårdsverket. Medan programmen MARBIPP förbättrade kunskapsläget om biologisk mångfald i marina miljöer, och Aqualiens kunskaperna om främmande arter i svenska vattenmiljöer (se faktaruta), låg Naturvårdskedjans fokus främst på landmiljöer.
Mål–åtgärd–genomförande
I arbetet med att formulera miljökvalitetsmål, delmål och strategier uppdagade myndigheterna många frågor rörande hur delmålen bör sättas och hur väl de planerade insatserna kommer att bidra till målens uppfyllelse. Naturvårdskedjans syfte – att med fokus på jordbruks- och skogslandskapen bidra till förbättrade mål genom analys av begränsande viktiga faktorer och biologiska trösklar, styrmedel, historiska mönster och människors attityder till naturvårdsarbetet – passade väl in i sammanhanget. Programmet skulle undersöka länkarna mellan de politiska målen och åtgärderna, åtgärdsgenomförandet och slutligen insatsresultaten och utvärderingen. Dess analys av den biologiska mångfalden i relation till sektorernas verksamheter var viktig, liksom analysen av uppföljning och effektiviteten av de indikatorer som valts. Trots att programmet innehöll så många lovande komponenter fanns en tendens till underfinansiering. Naturvårdsverket hoppades att något Formasprojekt skulle ansluta sig spontant, vilket också skedde.
Ett publikt program
Så här i backspegeln har Naturvårdskedjan givit mycket och kommunicerat publikinriktat genom rapporter, synteser, avnämarkonferenser och -seminarier, CBM:s Mångfaldskonferenser och den Första europeiska kongressen i naturvårdsbiologi. Intressanta avhandlingar har försvarats, artiklar publicerats internationellt och fler är säkert att vänta. För verkets del har de mångvetenskapliga utredningarna, synteserna och konferenserna haft ett speciellt värde då de konkret behandlat högaktuella frågor. Som verksrepresentant noterade jag att de flesta av programmets projektledare missade programmets referensgruppsmöten där intressanta diskussioner alltid uppstod. Det var synd. Bättre närvaro på sådana möten och mindre underfinansiering är två läxor för forskarna respektive Naturvårdsverket att lära från programmet.