Skogen, eller ”virkesförrådet”, i Sverige har ökat i volym under drygt 80 år, vilket kan ses som en framgångssaga om vi jämför med många andra länder. Samtidigt ökar avsättningarna för naturvård och delmålen i miljömålet Levande skogar börjar uppfyllas. Volymen av lövträd har stadigt ökat, mellan 1995 och 2005 med hela 28 % söder om den biologiska norrlandsgränsen, och likartat för alla lövträdslag (Götmark 2010, data från Riksskogtaxeringen). Barrträdsandelen backade här under samma år från 83,4 % till 80,3 %.
Ökad lövträdsskörd att vänta
De viktigaste skälen till den ökade volymen av lövträd är sannolikt begränsad efterfrågan från industrin under lång tid, att mindre träd fått utvecklas till stora på marginella marker (skogsarealen har inte ökat under senare år) och att röjning av ungskog släpar efter. Lokal efterfrågan på lövvirke, exempelvis hemved för eldning, har varit rätt liten. I viss mån har också hänsynsregler i lagen, utbildning, rådgivning och värderingar gynnat lövträden.
Framtiden kan bli annorlunda. Vi har tre virkessortiment: timmer, massaved och energived. Energiveden (skogsbränslet) har fördelen att den reducerar vårt beroende av fossila bränslen och ökar stadigt i betydelse. Mycket av den är grot (grenar och toppar) från slutavverkningar, där även en del lövträd ingår. Men ett viktigt ökande sortiment är så kallad brännved (stamved eller rundvirke) som utnyttjas i bland annat kraftvärmeverk. Här dominerar de energirika lövträden helt.
Det är fullt begripligt att markägare skördar lövträd, särskilt då energivedens miljöfördelar framhålls. Dessutom har många lövträd kommit upp på tidigare hävdad mark, som kan generera bidrag om den öppnas upp och betas eller slås av naturvårdsskäl. Allt tyder på att avverkningen av lövträd kommer att öka, då priserna för energived och massaved ligger nära i listorna. Och det betalas mycket mer för brännved än för grot.
Det finns idag rätt stora arealer av yngre, täta lövblandskogar, som inte röjts eller gallrats av olika skäl. Energiuttag genom naturvårdsgallring, som syftar till att framgent skapa bestånd med höga naturvärden, skulle kunna bidra till den skogliga naturvården.
Foto: Frank Götmark
Oklarheter om lövuttag
Samtidigt redovisas brister i den generella hänsynen vid slutavverkningar (Skogsstatistisk Årsbok 2010). Denna hänsyn bygger i rätt stor utsträckning på att skogsägare sparar lövträd. Av den produktiva skogen i syd- och mellansverige är 2–3 % formellt skyddad – ett internationellt mål är 17 % (från Mångfaldskonventionens toppmöte i Nagoya 2010), men det är oklart om det kan få gälla för produktiv skog i Sverige. Det svenska miljömålet Levande skogar innehåller även skogsägarnas frivilliga avsättningar, en viktig och positiv del, men dessa avsättningar har inget skydd i lag.
Helt klart är att vi behöver mer kunskap om uttagen av brännved. Bidrar de till den låga nivån på den generella hänsynen? Vilka lövträdslag väljs ut för brännved? Är uttagen lika stora i lövträdsfattiga trakter (exempelvis sydsvenska höglandet) som i rika trakter (kusterna), så att landskapet kan utarmas i fattiga trakter? Är uttagen större nära kraftvärmeverk?
Vid anmälan av slutavverkning till Skogsstyrelsen skall markägaren kryssa för uttag av grot, men en ruta bör läggas till även för uttag av brännved och vilka trädslag som då avses att tas ut. Kan uttag av brännved registreras i Skogsstyrelsens uppföljningar och i skogsföretagens gröna bokslut?
I ett positivt scenario kan man tänka sig att fler markägare inser att lövträd kan bidra till produktion, naturvård och miljömål. En forskare framhöll i ett radioprogram att för produktionen har granen ”rätt form och växer bra”, vilket är sant. Men lövträd förbättrar markstatus och mångfald, är mer stormfasta och energirika, och form och art är i stort sett betydelselös för energived. Björk, rönn, ek, al och sälg koloniserar gratis öppen avverkad mark. Eventuell hjälpplantering med gran i luckor ger en blandskog som kan skötas via röjning och gallring, med lägre totalkostnad. Skogsstatistisk årsbok (2010) anger att 24 % av arealen där inga föryngringsåtgärder vidtagits har en återväxt som uppfyller lagkravet.
Både produktion och naturvård
Tillsammans med studenten Charliene Kiffer undersökte vi i år ett granbestånd på två hektar utanför Göteborg som blåste ned 1969. Allt granvirke togs ut och området lämnades för fri utveckling under 40 år. Under denna tid hade det producerat minst 340 skogskubikmeter (m3sk) per hektar, där björk dominerade (46 %), följd av främst bok (21 %), rönn (17 %) och ek (4 %). Cirka 10 % var dödved (främst rönn) och beståndet hade således mer dödved än de flesta nyckelbiotoper (ca 34 m3/ha).
En gissning är att uttaget av granen exponerade mineraljorden och underlättade lövträdens etablering. Vidare var ”hygget” rätt litet och omgavs av många lövträd som kunde kolonisera luckorna. Men viltbetet hade som synes ringa effekt under de 40 åren. Givet lövträdens sentida ökning kan viltbetets betydelse vara överdriven och i många fall kanske vi inte ens behöver dyrbara hägn, som dessutom lätt skadas då träd faller över dem. Fler liknande studier behövs för att belysa både produktion och naturvård.
Kan gynna biologisk mångfald
Genom naturvårdsgallring av lövrika blandskogar med hög krontäckning kan vi gynna vissa naturvärden och samtidigt utvinna en del skogsbränsle. I det så kallade Ekprojektet vid Göteborgs Universitet studerar vi 25 sådana ek-rika skogar i Götaland, som växte igen under 30–60 år och som naturvårdsgallrades 2002/2003. Resultaten visar att bränsleuttaget hade i huvudsak positiva effekter på den biologiska mångfalden inom sju organismgrupper (Götmark 2010). Andra exempel där igenväxta blandbestånd utnyttjas för kombinerade energiuttag och naturvård är vid traditionell hävd och i Sveaskogs naturvårdsskötsel (så kallad utglesning), där ibland virke kan plockas ut och gå till skogsbränsle.
Men möjligheterna att ta ut skogsbränsle från sådana bestånd är begränsade, särskilt om det rör sig om högre naturvärden där dödvedsproduktion är viktig. Det är också viktigt att en del sådan skog avsätts för fri utveckling, för att skapa biotopvariation och gammelskogar.
En särskild potential för naturvårdande energivedsuttag finns i lite yngre täta lövblandskogar. Det kan röra sig om ogallrade bestånd, där markägaren är naturvårdsintresserad och har lägre produktionskrav. I Svealand och Götaland hade ca 530 000 hektar av ungskog/medelålders skog (B3 och C1) ett ”omedelbart röjningsbehov” 2007–2009 (Skogsstatistisk Årsbok 2010, sidan 145). Om vi söder om den biologiska norrlandsgränsen sorterar ut bestånd med mer intressanta lövträd – det vill säga utöver björk – så fanns 2003–2007 ca 100 000 hektar sådan skog (Götmark 2010, sidan 66, båda skattningarna från Riksskogtaxeringen).
Naturvårdsgallring för nya värden
Vi vill framhålla möjligheten att genom naturvårdsgallring i yngre blandskogar tidigt styra bestånden mot naturvård: intressanta trädslag, gamla vidkroniga träd och flerskiktad struktur. Energiuttagen kan bli flera och initialt större än vid konventionell röjning/gallring (Götmark 2010). Tanken är att träden skall utvecklas till att bli gamla och grova, och även att dödved produceras. Om detta skall kunna realiseras i någon större utsträckning krävs sannolikt naturvårdsavtal eller annat ekonomiskt stöd via skogliga och naturvårdande myndigheter. Vidare krävs forskning och långsiktiga försök för att utveckla en större kunskapsbas. Det formella skyddet av produktiv skog i södra Sverige har främst avsett äldre skogar, särskilt barrskog. Den äldre skogen är dock begränsad i areal och ny värdefull lövskog skulle kunna skapas genom naturvårdsgallring.
Skogslandskapet formas huvudsakligen genom marknad och brukande. Skoglig naturvård kräver utbildning, rådgivning, lagstiftning och andra incitament, så att fler ögon öppnas för annat än produktion.
Ett tack till Gustaf Aulén, Clas Fries, Lena Gustafsson och Linda Hedlund för synpunkter och kommentarer som förbättrade artikeln.