Under historiens lopp har varje samhälle utvecklat metoder för att på bästa sätt utnyttja sina givna förutsättningar i form av klimat, naturresurser, traditioner och andra möjligheter och begränsningar. Utvecklingen av olika nyttjandeformer av naturen utgör ett slags evolution som baseras på kunskap, istället för på gener som är fallet med organismers evolution. Kunskapen om hur naturen kan nyttjas uthålligt för människans överlevnad är ett oersättligt kapital för människan, på samma sätt som gener, arter och organismsamhällen är det oersättliga biologiska kapitalet. Idag är sådan kunskap särskilt viktig när vi dels börjar nå gränsen för vad jorden klarar av, dels går mot nya utmaningar till följd av ett förändrat klimat. Sådan kunskap och de olika uttryck den tar betecknar vi med vårt biologiska kulturarv.
Det finns olika källor till sådan kunskap. En källa är den kunskap som fortfarande är levande, antingen genom att traditionella brukningsformer ännu används eller genom att kunskapen finns i människors minne (traditionell kunskap). En annan källa är historiska och etnologiska uppgifter som finns i exempelvis etnologiska uppteckningar, bondedagböcker och äldre kartor. En tredje är det biologiska kulturarvet, d.v.s. den information om historiskt brukande som finns i de levande organismerna och de naturtyper och landskap de bygger upp. Hit kan också räknas platsnamn eller berättelser som beskriver naturen.
Det biologiska kulturarvet kan ge information på olika nivåer och ofta information som inte är lätt att få fram på annat sätt. Det berättar om hur människan har påverkat naturen – i en omfattning som ofta underskattats av biologer. Det berättar om nyttjandeformer och människoskapade naturtyper som är ofullständigt behandlade i de historiska källorna. Ett exempel är det historiska jordbrukets utmarker.
Biologiskt kulturarv handlar om att sätta in kulturhistoria i ett ekologiskt perspektiv och att se biologisk mångfald i ett nyttjandehistoriskt perspektiv. Genom att ställa frågor till varandra skapas helt ny kunskap inom bägge dessa discipliner. Den kunskapen ger oss bättre möjligheter att i framtiden bevara natur- och kulturmiljövärden och utveckla former för hållbart nyttjande av naturen.
Kunskap om biologiskt kulturarv måste således byggas upp i samarbete mellan biologer och kulturhistoriker. Detta ger något som är lika viktigt som kunskapen i sig: en gemensam kunskaps- och diskussionsbas för naturvård och kulturmiljövård och en kontaktyta mellan naturvetenskapliga och historiska/samhällsvetenskapliga forskningsdiscipliner. Vi är övertygade om att framgångsrik kulturmiljövård och naturvård i kulturlandskapet måste byggas på kunskap om biologiskt kulturarv och på insikten att kulturmiljövård och naturvård är olika sidor av samma sak – nämligen att arbeta med människans spår i landskapet.
I detta temanummer av Biodiverse, som trycks i utökad upplaga och sprids även utanför naturvetarnas led, sammanfattas några bidrag från deltagare i en seminarieserie arrangerad av CBM och Riksantikvarieämbetet i syfte att utveckla samarbetsformer mellan naturvård och kulturmiljövård, och mellan historisk/etnologisk och ekologisk forskning.