År 1712 var detta en äng. År 2004 finns ännu ett fåtal ängsväxter, bl. a. svinrot, kvar längs markvägen där skogen inte är för tät.
Kulturarvet berättar för oss om våra förfäders liv. Utöver fysiska lämningar som gravar, husgrunder och lösa föremål har människans verksamhet också satt spår i det brukade landskapets flora och fauna. Ibland är dessa spår de enda kvarvarande bevisen på historiska processer, om vi bara kan lära oss att tolka dem. Naturliga gräsmarker utgör tydliga exempel på biologiskt kulturarv, men vilken historia berättar de egentligen? Vad kan vi utläsa av gräsmarksflorans mångfald i fråga om specifik markanvändning? Och kan vi säga något om vilken tidsperiod floran representerar?
Marknyttjande styr arterna
Varje art har mer eller mindre specifika krav på miljön för att kunna etablera och föröka sig på en plats. Kärlväxter knutna till naturliga gräsmarker har som grundkrav att marken hävdas, arterna måste alltså tåla att bli skadade av bete eller slåtter för att marken ska hållas öppen. Däremot varierar det mellan arter hur tåliga de är, och även vilket stadium i livscykeln som är känsligast. Därför föredrar vissa arter slåtter, medan andra föredrar beteshävd. Om en gräsmark hävdas på samma sätt under en lång tidsperiod (hundratals år) kommer en stor andel av de arter som finns i regionen och som tål denna hävd att hinna etablera sig i gräsmarken. Arter som inte tål hävden slås ut. På så sätt kommer bondens beslut om hur marken ska nyttjas resultera i att artantal och innehåll i ängen (slåttermark) kommer att skilja sig från hagen (betesmark).
Ytan naturlig gräsmark har minskat med ca 90% sedan den agrara revolutionen under 1800-talet. Lejonparten har förstörts för gräsmarksflora för överskådlig framtid genom plöjning, skogsplantering och massiv gödsling. Andra områden har lämnats för igenväxning. Längs stigar och i naturliga gläntor i igenväxningsmarker kan vissa gräsmarksväxter hänga kvar långt efter att skogen i övrigt slutit sig. Växternas fördröjda svar på förändrade miljöbetingelser (dock inte för drastiska) innebär att gräsmarksfloran till viss del reflekterar den historiska skötseln och till viss del är ett svar på de nya betingelserna.
Historisk studie
I Lidköpings kommun i Västergötland ligger säteriet Källstorp och grannbyarna Västerbacka och Kil. De skriftliga källorna går tillbaka till sent 1200-tal, medan de fasta fornlämningarna visar på mänsklig aktivitet sedan åtminstone bronsåldern. Dessa fastigheter ingick i en studie för att utröna vilken tidsperiod som bäst förklarar mångfalden i dagens florasammansättning i torra–friska gräsmarker: är floran främst ett resultat av 1700-, 1800-, 1960-talets eller av dagens skötsel?
1700- och 1800-talets markanvändning analyserades utifrån storskaliga kartor, 1960-talets utifrån ekonomiska kartans underliggande flygbild och dagens utifrån fältobservationer. Skötseln vid varje tidsperiod analyserades samt om skötseln förändrades eller förblev densamma från 1700- till 1960-talet (här kallad skötselutveckling). Antalet gräsmarksarter i varje delområde inventerades i fält.
De statistiska analyserna visade att 1700-talets markanvändning förklarade det mesta av variationen i artantal mellan delområdena, följt av 1800-talets markanvändning. Skötselutvecklingen från 1700-talet till 1960-talet var också betydelsefull. Betydelsen av dagens hävd för gräsmarksfloran överskuggades alltså till stor del av den historiska hävden.
Utarmande omläggning
Betydelsen av dagens hävd framträder när man tolkar de enskilda resultaten. Hagar som hade betats kontinuerligt sedan 1700-talet hade fler arter än områden som betas idag, men som var äng på 1700- och 1800-talet (se figur). Ängar överlag har inte färre arter än hagar. Troligare är då att ängarna och hagarna hade byggt upp sina respektive artsammansättningar under närmare tusen år av kontinuerlig slåtter- respektive beteshävd; arronderingen av marken var tämligen konstant från att byarna etablerades mot slutet av järnåldern och fram till laga skifte kring mitten av 1800-talet. Runt år 1900 var det vanligt att ängsmark (som inte plöjdes till åker eller planterades med skog) lades om till betesmark. Detta innebär att ängsväxterna började utsättas för en ny typ av hävd, vilket troligtvis har utarmat ängsfloran. Däremot är de 100 år som har gått sedan omläggningen inte tillräckligt lång tid för att kompensera med inflyttning från närliggande betesmarker. Betet gjorde alltså ängarna artfattigare, men utan att hinna skapa artrika betesmarker.
Den allmänna bristen på naturlig gräsmark i landskapet är också ett hinder för nyetablering av hagmarksväxter. Att de betade före detta ängarna tappat arter i jämförelse med hagmarkerna framkommer också av att medan igenväxande hagmarker hade färre arter än betade hagar, så skilde sig inte artantalet mellan betade och övergivna f.d. ängar. Ett sekel av bete kan alltså vara lika illa för ängsfloran som ett fyrtiotal år av igenväxning. En fråga att följa upp är om det är andra ängsväxter i igenväxningsmarkerna än i de betade ängarna, eftersom det är två olika typer av habitatförändring de utsatts för. Kanske har beteskänsliga, men relativt skuggtåliga, arter kunnat överleva bättre i de igenväxande markerna än i marker med ändrad hävd.
Lapptäcke av tidsskikt
Vilket tidsdjup finns alltså i gräsmarkernas biologiska kulturarv? Analogt med det ”kulturella” kulturarvet så representeras flera tidsskikt samtidigt i landskapet. Under närmare tusen år byggdes skillnader i artinnehåll upp mellan ängsmark och betesmark. Där hävdtypen bibehållits har denna skillnad bevarats, vilken därmed representerar seklers arbete med insamling av vinterfoder respektive djurens betesgång på sommarhalvåret. Ängar där skötseln skiftat till bete har i många fall tappat ett antal arter och där kan kanske själva utarmningen av biotopen ses som ett biologiskt uttryck för dels förlusten av traditionell ängsskötsel, dels den likriktning av gräsmarksskötsel som det moderna jordbruket representerar.
Förekomsterna av gräsmarksarter längs skogsvägar och i gläntor i skogen är biologiska arv av ängs- och betesskötseln från tiden före den agrara revolutionen. Exempelvis växer den största förekomsten av svinrot på Källstorp längs en skogsväg över en kilometer från corps-de-logiet (se foto). Svinroten är en typisk ängsväxt, då den är både smaklig för betesdjuren och beteskänslig. Förklaringen till förekomsten fanns i kartan från 1712; hela området var en stor äng. I detta fall är svinroten och ett antal andra gräsmarksarter det enda som på plats i landskapet visar på ängens tidigare existens. Om vi lär oss att bättre tolka det biologiska kulturarvet så kommer det att utgöra ett komplement till det fysiska och immateriella kulturarvet. På så sätt kommer vi att bättre förstå våra förfäders liv.