”Farmors trädgård glömmer jag aldrig. Det var mitt första möte med paradiset. I hennes trädgård fanns allt, blommor, grönsaker, bärbuskar och fruktträd. Jag kan ännu känna dofterna från rosor och jasmin, den våta myllan som fortplantade sig i näsborrarna och humlesurret… Men den var inte bara till lyst. Farmor var född på en stor bondgård i Västergötland. Året var 1920. Trädgården blev nödvändig för familjens försörjning. Det gamla självhushållets principer levde kvar i en villaförort i Enskede.”
Så börjar boken Hembygdsgården och det gröna kulturarvet (Gunilla Lindberg red. 2005). Det är en handledning som beskriver det biologiska kulturarvets betydelse, hur det går i arv och flyttar med generationerna, hur man letar rätt på före detta trädgårdar och odlarmöda, i landskapet, i foton, i arkiven eller hos dem som ännu minns.
Inom hembygdsrörelsen sker ett omfattande arbete för kulturarvet där växterna och jordbrukslandskapet är en central del. I många föreningar arbetar man med gårdstun, träd-, köks- och örtagårdar men även med att restaurera och förvalta jordbrukslandskap med hamlade träd, öppna diken, slåtterängar och fäbodar. Många engagerade ägnar en stor del av sin tid till att bevara växterna och kulturmiljön vid hembygdsgårdarna. En av dessa är Nils Granat, 94 år, i Österbybruk i Uppland som har skött den stora trädgården vid Dannemora hembygdsgård i tjugo år.
Bevarande genom brukande
Det levande kulturarvet kan inte lagras, dess existens ligger i ett kontinuerligt utförande och bärs på det sättet vidare mellan människor. Det gäller kunskaper som inte lätt låter sig nedtecknas såsom hantverk, muntlig tradition och brukandet av jorden, från jordartsbestämning och sortval till förvaring, konservering och beredning. Det ligger ett stort kulturhistoriskt värde i levande bevarande av äldre metoder och tekniker. Och vem vet, kanske kan vi få direkt nytta av dessa kunskaper igen i framtiden! Växter och odlartradition bär också på berättelser. En av dessa handlar om Svenskbybornas pelargonia. De av långvarig svält märkta svenskättlingarna förde med små sticklingar av den hem till Sverige som ett av de få och käraste föremålen från missväxtens och hungersnödens Ukraina, dit de en gång förvisats av den ryska kejsarinnan Katarina II.
Hälften av hembygdsgårdarnas byggnader är flyttade. De har skilts från sin ursprungliga omgivning och växtlighet. En autentisk omgivning ställer därför särskilda krav på återskapande i den nya miljön. Ett exempel på en sådan satsning är projektet Syrener i ruiner. Det är ett inventeringsprojekt som genomfördes i början av 2000-talet i Västmanlands län kring torp och torparnas växter för att få en bättre bild av torpmiljöerna (se sid. 8).
Samarbete för samsyn
Skillnader i synen på och samstämmighet mellan naturvård och kulturvård kanske är lika gammal som det kulturpåverkade landskapet självt. Intressekonflikter finns och därmed behovet av dialog och samverkan. Sociala, ekologiska, kulturella, historiska och ekonomiska värden måste alla få plats vid utformningen av vår nutid och framtid. I detta arbete står Sveriges Hembygdsrörelse centralt genom den starkt lokala förankringen. Ett exempel bland många är restaureringsprojektet Ballingstorpsgården i Skåne där hembygdsförbundet och naturskyddsföreningen, regionmuséet och skola även arbetar med att utveckla väl fungerande samarbetsformer. Riksförbundet stärker också verksamheten med en nyinrättad tjänst inom naturvårdsområdet. Mycket kunskap finns redan att förvalta men mycket är också kvar att upptäcka och ge nytt liv. Det biologiska kulturarvet är en viktig pusselbit i berättelsen om människan.