Foto: Lena Bergström
TEMA: MARIN MÅNGFALDMånga visste att den fanns där – men ändå inte. I oktober 2005 beskrevs den nya arten smaltång i Östersjön. Samtidigt konstaterades att det rör sig om en av världens mest utbredda algindivider.

Man trodde förut att smaltång var en variant av blåstång, som blivit småvuxen på grund av tillväxtbegränsningar i Bottniska vikens låga salthalt. Innan biologiska undersökningar genom dykning blev vanliga under 1970-talet trodde man också att den var ovanlig, eftersom den växer tillräckligt djupt för att vara svårupptäckt från båt. Bland tångvallar som spolats upp på land längs Bottniska viken kan man dock se de karakteristiska smala och något spetsiga bladen som avslöjar att smaltång växer på klipporna under ytan

Genetiska skillnader

Insikten att smaltång är en egen art kom när genetiska metoder för att studera tång blev tillgängliga. Populationsgenetiska studier är värdefulla för att bedöma hur stabila olika tångbestånd är och planera förbättrings­åtgärder för utrotningshotade bestånd. När vi jämförde den genetiska uppsättningen hos tång från Bottniska viken med vanlig blåstång upptäckte vi skillnader som bara brukar förekomma mellan olika arter. Skillnaden kvarstod även när vi jämförde smaltång och blåstång som växte sida vid sida med varandra, vilket visar att de bör betraktas som olika arter. Insikten om att den tång som förekommer allmänt i Bottniska viken är en genetiskt unik, egen art är en slående illustration över hur mycket som fortfarande är okänt om havets biologiska mångfald.

Unika egenskaper

De genetiska studierna visade också att smaltången har extremt låg genetisk variation. Ett stort antal av de individer vi undersökt från Västerbotten i norr till Uppland i söder är sannolikt kloner av en och samma individ, som därmed kunde kandidera för utnämning bland de mest utbredda algindividerna i världen! Det här beror på att smaltång kan föröka sig vegetativt genom att bilda små rottrådar i basen. Denna egenskap har man inte sett hos någon annan tångart och den är sannolikt en lokal anpassning till Bottniska vikens salthalt, som är för låg för de flesta marina arter. En låg genetisk variation är dock ofta förenad med hög känslighet mot miljöförändringar. En förändring i livsmiljön i Bottniska viken som denna ”superindivid” inte tål, kunde innebära att uppemot 80 % av det nu kända beståndet av smaltång försvann i ett svep.

Dessa nya insikter är mycket viktiga att beakta i arbetet med att bevara Östersjöns biodiversitet. Smaltången har egenskaper som gör den unikt anpassad till sin miljö, men den är troligtvis mer känslig för miljöförändringar än man tidigare har insett. Den ekologiska kunskapen om smaltångens anpassningar till sin miljö är mycket begränsad, och många frågor återstår att besvara för att klargöra hur arten har utvecklats evolutionärt och var den ursprungligen härstammar ifrån. En viktig fråga är även att ta reda på om smaltången är unik för Östersjön eller om den även finns i andra kustvatten med låg salthalt.

 

Så känner du igen smaltång

Smaltang1

Foto: Lena Bergström

Fucus radicans Bergström et Kautsky. Smaltången liknar blåstång men har smalare bålgrenar, som är mindre än 5 mm breda, och ett buskigt och rikligare förgrenat växtsätt. Den blir sällan över 25 cm hög. Till skillnad från blåstången saknar smaltång alltid flytblåsor. Däremot kan dess förökningskroppar likna små klotformade blåsor i toppen av grenarna. Smaltång är vanlig längs Bottniska vikens kuster i Sverige från Uppland till Västerbotten där den växer på klipp- och stenbotten på 2–8 meters djup.

Bred forskning på smaltång

Forskningen kring smaltång initierades inom Marbipp (Marine Biodiversity – Patterns and Processes), som är ett nationellt samarbetsforum för marin biodiversitetsforskning och miljöförvaltning, finansierat av Naturvårdsverket.
Se www.marbipp.tmbl.gu.se.

Tångskogar

Smaltang3

Foto: Lena Bergström

Arter av tång (Fucus spp) är den enda stora och fleråriga vegetationstyp som kan växa på sten- och klippbottnar i Österjön. De är därför viktiga livsmiljöer för småfisk och ryggradslösa djur, framför allt i mellan- och ytterskärgården. Tångskogarna utgör dessutom en stabil livsmiljö eftersom tång inte försvinner när växtsäsongen är över, som de flesta andra alger gör. Bevarandet av tångskogar är ett viktigt fokus för forskningen kring biodiversitet i Östersjön, inte minst eftersom tången är känslig för övergödning och har minskat kraftigt de senaste decennierna. Den mest utbredda tångarten i Östersjön är blåstång, men tre andra arter förekommer också. Vid Östersjöns inlopp påträffas den nyinflyttade arten ishavstång och upp till Smålandskusten i Sverige påträffas även sågtång. I Bottniska viken delar blåstången livsutrymme med smaltången.

Referenser

Bergström, L., Tatarenkov, A., Jönsson, R.B., Johannesson, K., Kautsky, L. 2005. Genetic and morphological identification of Fucus radicans sp. nov. (Fucales, Phaeophyceae) in the brackish Baltic Sea. J. Phycol. 41:1025-1038
Tatarenkov, A., Bergström, L., Jönsson, R.B., Serrao, E.A., Kautsky, L. 2005. Intriguing asexual life in marginal populations of the brown seaweed Fucus vesiculosus. Mol. Ecol.14:647-51