Arbetet med modernt artskydd i Sverige inleddes 1907 och resulte­rade i en stadga om jakt och fridlysning 1928, vilken bland annat inne­bar att det blev helt förbjudet att döda flera rara arter, såsom blåkråka, härfågel, skärfläcka och sommargylling. Tidigare var dessa endast skyd­dade under sommarhalvåret.

Huvudbudskapet i konventionen om biologisk mångfald är att bevara och hållbart nyttja biologisk mångfald. I Sverige lyfter vi gärna den svenska modellen, det vill säga att naturskyddet sker i skyddade områ­den men även i produktionslandskapet, tack vare hänsynsfulla metoder. Hur långsiktigt hållbart nyttjandet är i praktiken kan ifrågasättas. Antalet rödlistade arter i skogs- och odlingslandskapet är stort och utvecklingen inte positiv.

Balansen mellan nyttjande och bevarande är inte heller enkel. Ibland menas att nyttjande och bevarande inte kan kombineras, är en popu­lation svag borde den inte beskattas. Samtidigt är nyttjandet ett viktigt verktyg för att skapa förståelse för bevarandeinsatser. Då blir frågan snarare vilket uttag som populationen faktiskt tål – och att det baseras på kunskap. Att fatta beskattningskvoter på politiska grunder är knappast rätt väg att gå. Långsiktigt hållbart kan det bara bli om det är ekolo­giskt hållbart, vad man än säger om ekonomisk eller social hållbarhet i tre-pelar-modellen.

Man bör även väga in en kontinuerlig minskning av arters livsmiljöer genom samhällets ständiga expansion och städernas förtätning, vilket minskar levnadsutrymmet. Vi måste bli bättre på att se framtidsfrågorna holistiskt. Artskydd, politik och samhällsutveckling är i högsta grad sammankopplade. Såsom pekas ut i nya globala ramverket – och i Sara Hommens artikel – så behövs allsidiga dialoger för att lyfta tren­der, behov, hot och lösningar för att nå det där utopiska hållbara samhäl­let som är på de flestas läppar.