När exploatering ska genomföras, till exem­pel ett bostadsbygge, görs i allmänhet en miljökonsekvensbe­dömning (läs mer om detta i artikeln ”Vi behöver lyfta blicken”). Man bör då jobba med olika exploateringsalternativ, inklusive ett noll-alternativ (vilka blir konsekvenserna om vi inte exploaterar). Därefter genomförs olika inventeringar där artförekomster med mera guidar oss rätt. Alla inventeringar ska förstås genomföras under optimal årstid. Syftet är att välja det alternativ som ger minst miljöskada och mest nytta. Ja, så ser det ut i teorin, men tyvärr inte alltid i praktiken. I verkligheten finns oftast bara ett exploateringsalternativ. Ibland finns redan ett kontrakt med en bygg­herre innan miljöbedömningen görs, och väldigt sällan finns det tid att vänta till rätt årstid för att genomföra invente­ringar. Det säger sig självt att eventuella artfynd bara ses som hinder. Sällsynta arter betraktas inte som en tillgång utan som ett bekymmer. Arterna ses som bromsklossar i vår utveckling, i stället för ett hjälpmedel för att exploatera på rätt ställe.

Fladdermöss är riktiga bakåtsträvare. Vill bara stoppa allt. Har vi någon plats för biodiversitet i vårt moderna landskap?

Foto: Johnny de Jong

Arter – nej tack!

Vår miljölagstiftning bygger till stor del på EU-direktiv, som i sin tur bygger på internationella överenskommelser (se artikeln Fridlysning av arter samt Internationella konventioner). Det finns mycket inom dessa direktiv som kan diskuteras, till exempel har vi rätt arter på listorna eller saknas något viktigt, bör vi ha ett skydd på individ- eller populationsnivå, bör man inrikta sig på att skydda arterna eller på miljöerna? Man kan också fun­dera på om vi har rätt verktyg och till­räckliga kunskaper om arterna (se artiklarna Bättre kunskaper om arterna samt Syns inte – finns inte). Det finns garanterat mycket som kan bli bättre. Men frågan är om inte det största hindret mot ett effektivt artskydd är vår inställning till biodi­versitet och till sällsynta arter. Mellan­rubriken ovan utgår från verkligheten. På ett sammanträde i Smedjebackens kommun beslutade helt enkelt kom­munfullmäktiga att fladdermöss inte ska stoppa bostadsbygge. Man tog alltså ett politiskt beslut på att i Smedjebackens kommun gäller inte miljölagstiftningen. Alla partier stod bakom beslutet. När Miljöpartiet, det parti i Sverige som sägs prioritera miljövärden, fick frågan ifall man stod bakom beslutet blev det raljerande svaret: ”…det är klart att vi ska bygga. Såvida vi nu inte hittar någon ”vitryggig fladdermus” som dessutom är enbent, eller liknande…” (Dalademo­kraten 2016). En negativ attityd mot artskydd och biodiversitet finns alltså i alla partier. Smedjebackens kom­mun har för övrigt utsett sig själva till ”eko-kommun”.

…det är klart att vi ska bygga. Såvida vi nu inte hittar någon ”vitryggig fladdermus” som dess­utom är enbent, eller liknande…

Långbänk

Men spelar negativa attityder mot biodiversitet egentligen någon roll? Vi har ju lagstiftning på plats till skydd för arterna. Ja, det spelar en stor roll, kanske helt avgörande. Eftersom miljöbedömningar inte alltid genomförs på rätt sätt och vid rätt tillfälle, så kan det ta lång tid innan man får fram ett beslutsunderlag. När det bara finns ett exploateringsalternativ så gör man allt man kan för att driva igenom det, inte minst därför att man kanske redan har sålt marken och skrivit kontrakt med en exploatör. Miljontals kronor kanske står på spel. Väldigt många ärenden utsätts för långa domstolsprocesser med över­klaganden till högsta instans. Ett enkelt exploateringsärende kan ta tio år av överklaganden och kompletteringar. Självklart börjar politiska makthavare att fundera på om inte processen borde ”förenklas” det vill säga om man inte borde försämra artskyddet. Frågan om artskydd och exploatering blir ofta hårt polariserad, med en dialog som präglas av misstro och hårda angrepp (se artikeln Artskydd genom dialog).

Sumpskogen producerar mängder med insekter, och här trivs fladdermössen. Men här trivs även många andra arter. Det finns nästan alltid en koppling mellan olika sällsynta arter. Dessa arter stoppar inte utvecklingen, de guidar oss rätt när vi gör miljöbedömningar.

Foto: Johnny de Jong

Uppförsbacke för arterna

Exploateringstrycket är mycket hårt i många av Sveriges urbana områden. Här försöker man ofta ”kringgå” artskyddet genom olika kom­pensation- eller restaureringsåtgärder. Detta har vi belyst i tidigare nummer av Biodiverse (till exempel nr 2/2020, med tema Ekologisk kom­pensation). Det finns självklart åtgärder som fungerar (sid 16), men oftast är bevisen i form av uppföljning eller vetenskapliga studier brist­fälliga. Det bygger ofta på rena gissningar utan uppföljning av resultatet. Samtidigt hårdnar konflikten om artskyddet inom skogsbruket. Miljölagstiftningen kan innebära att en skogs­ägare förhindras att avverka skogen, samtidigt som regeringen drar ner på budgeten som ska kompensera markägarna för intrånget (sid 18). Detta bidrar inte direkt till att artskydd blir mer populärt.

Oviss framtid för sällsynta arter

I det här numret av biodiverse ger vi en mängd exempel på åtgärder som stärker artskyddet. Sammantaget ser det ganska positivt ut. Men de kvarstående frågorna är: Vill vi verkligen skydda arter? Vill vi bevara och förstärka biodiversite­ten? Ser vi sällsynta arter som en tillgång, något värdefullt, eller är det bara ett hinder? Den vik­tigaste frågan är förstås hur den politiska viljan att bevara arter ser ut.

Text: Johnny de Jong, CBM, gästredaktör för detta nummer av Biodiverse