Många tilltalas av potentialen i konceptet naturens rättigheter. Idén om ett fundamentalt skifte, såväl juridiskt som naturfilosofiskt, där naturens inneboende rättigheter sätts i fokus passar väl in i den tidsanda som vi lever i. Vi behöver radikala och omvälvande förändringar för att komma tillrätta med såväl klimatkrisen som utarmningen av den biologiska mångfalden. Att gå från ett tankesätt där naturen är ett objekt utan fastställda juridiska och moraliska rättigheter till att vara ett levande subjekt, mer likställt människan och djuren vad gäller rättigheter, är något som väcker sympati i breda lager. Bland många urfolk är diskussionen om naturens rättigheter stor, men även hos många västerländska miljöaktivister. Men trots den generellt positiva respons som tanken på naturens rättigheter fått så finns det också de som kommit att problematisera, och i vissa fall också kritisera, idén. Hur gör man i praktiken?
Hur gör man i praktiken?
En återkommande fråga är hur naturens rättigheter ska förverkligas i praktiken. Hur kommer det i realiteten gå till när ett område, en flod eller ett berg är en egen juridisk person? Hur ska någon kunna veta vad som är bäst för exempelvis en flod? Och finns det inte en överhängande risk att de förmyndare som är utsedda att föra dess talan agerar utifrån eget intresse och egna övertygelser? Det har också diskuterats vad som händer om mänskliga rättigheter krockar med naturens rättigheter, om de ska likställas, eller om de mänskliga rättigheterna alltid måste väga tyngre. Och vad händer med de ”skyldigheter” som medföljer rättigheter? Det vore en absurd situation om vi höll naturen ansvarig för översvämningar och jordskred, även om det skulle skada människor.
Problem kring juridiskt regelverk
Det har många gånger påpekats att moderna naturvårdslagar bygger på ett antropocentriskt ideal, snarare än ett ekocentriskt. Naturen är till för oss människor och lagarna utgår från våra behov snarare än att ta hänsyn till naturens egenvärde. Samtidigt tycks många överens om att det juridiska systemet som tanken på naturens rättigheter pressas in i inte är optimalt för att åstadkomma det som anhängarna egentligen åsyftar. Det juridiska sättet att förstå ”rättighet” är kopplat till mänskliga rättigheter där individualism oftast sätts i fokus och det blir därför problematiskt när naturens rättigheter ska artikuleras i lagliga termer. Där finns också argumentet att naturens rättigheter egentligen inte alls är särskilt revolutionerande. Det finns de som menar att även den konventionella naturvården tar hänsyn till naturens inneboende värde och att de naturvårdslagar vi har många gånger är effektiva när det gäller att skydda naturen. Man menar att det är bättre att utveckla och effektivisera de naturvårdslagar vi redan har.
Naturfilosofiska funderingar
Från en mer filosofisk ståndpunkt har det diskuterats huruvida man kan anse att naturen har ett ”aktörskap”, och om rättigheter bör vara något som bara är tillskrivet de som har förmåga att agera medvetet. Om naturen inte har ett medvetande som gör att den kan känna sig oförrättad, varför skulle vi då ha en laglig skyldighet att ”lyssna” på dess bästa i alla lägen? Är egenvärde och rättighet kopplat till ett rationellt tänkande och en medvetenhet som inte innefattar naturen? Eller kan naturen, trots att den saknar en självmedvetenhet, också ha ett egenvärde? Även om vi anser att den har ett egenvärde och en inneboende rätt, går det
att diskutera om detta kan omsättas till talerätt och status som juridisk person. Vissa forskare har argumenterat för att det kanske inte är så moraliskt oriktigt att agera antropocentriskt i relation till naturen. Är det så fel att tänka att naturen är ett ”objekt” snarare än ett ”subjekt”?
Kulturell appropriering
Det finns en tydlig koppling mellan urfolk och naturens rättigheter. Många urfolk är intresserade av att se en fortsatt utveckling av det här perspektivet och menar att det till stora delar speglar deras världsbild. Men en farhåga är att det finns en risk att de som förespråkar naturens rättigheter beslagtar, approprierar, urfolks världsbild på ett sätt som förenklar den och som för fram urfolk som något slags moderna ”ädla vildar”. Det skulle kunna leda till att man på ett fördomsfullt sätt glorifierar urfolk som något slags naturliga naturvårdare. Olika urfolks kulturer skiljer sig åt. Deras sätt att förstå och artikulera människans relation till naturen är olika, men det finns en olycklig tendens att beskriva dem som en homogen grupp. Man skulle till och med kunna påstå att tanken på naturens rättigheter passar mycket väl in i ett västerländskt tankemönster snarare än att den representerar något som bryter mot ett västerländskt tankemönster. Kanske är det mer en del av en gammal eurocentrisk naturromanticism, än ett radikalt nytt sätt att förstå naturens roll och värde?
Slutord
Många av de farhågor och diskussioner som tas upp i denna text har bemötts av förespråkare för naturens rättigheter och frågetecken kring praktisk implementering rätas måhända ut allt eftersom fler naturområden får status som juridisk person, och allt fler fall prövas i domstol runt om i världen. Det är viktigt att fortsätta tala om de möjliga biologiska, juridiska och moraliska vinsterna med ett naturens rättigheter-perspektiv. Frågorna är många och intresset stort. I en situation där ett nytt perspektiv lyfts fram och får stor uppmärksamhet är det alltid läge att stanna upp och reflektera. Att fundera på vilka bakomliggande, kanske förutfattade, meningar det är som lyfts fram. På vad budskap och retorik har för grund och vilka möjliga konsekvenser som kan förutspås. Ofta är tankeströmningar som tycks nya och revolutionerande inte särskilt paradigmförändrande när man väl skrapar lite på ytan. Oavsett dessa invändningar har diskussionen möjlighet att leda till mer effektiv naturvård som bättre passar den tid vi lever i.
Te UreweraFoto: Krzysztof Golik [CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0)]
Ngai Tuhoe – naturens rättigheter som norm
Naturens rättigheter ses av många som ett nytt och spännande perspektiv inom naturvården. Och ändå är det så att för vissa samhällen är tanken på naturens rättigheter, i bred mening, inte ny eller banbrytande. Den lokala stammen Ngai Tuhoe på Nya Zeeland har i en rättslig process fått tillbaka ett stort skogsområde, Te Urewera. Te Urewera är en tidigare nationalpark som förvaltats av staten. Nu äger inte staten längre skogen och den är inte längre en nationalpark. Men Ngai Tuhoe har inte heller äganderätt. Te Urewera är en fristående entitet, förvaltad av sitt folk, Ngai Tuhoe, och enlig lagen en egen juridisk person. För Ngai Tuhoe är den internationella diskussionen om naturens rättigheter egentligen inte så betydelsefull, även om Te Urewera räknas in bland de få exempel i världen där en naturentitet fått status som juridisk person. Te Ureweras nya lagliga status ses mer som ett tillrättaställande och den är här varken radikal eller oprövad. Enligt traditionell maorisk världsbild är det vare sig möjligt eller logiskt att äga ett stort och heligt skogsområde. Nu har man återgått till hur det egentligen ska vara, en tillbakagång till något normativt. Ordningen är därmed återställd, oberoende av, eller lite på sidan om, den globala diskurs som vi kallar naturens rättigheter.