Begreppet biologisk mångfald (biodiversitet) anses ha fötts i samband med en konferens 1986 arrangerad av den amerikanska vetenskapsakademien (National Academy of Science) och den bok som publ­icerades efter konferensen.

Rötterna till begreppet måste ses som ett försök att från ett naturvetenskapligt perspek­tiv beskriva och belysa hoten mot livet på jor­den. De socioekonomiska, politiska och etiska dimensionerna fanns dock tydligt på plats redan i slutet av 1980-talet och begreppet blev snabbt etablerat i naturvårdsdebatten. Redan 1992 antogs FN:s konvention om biologisk mångfald (CBD) och därmed blev biologisk mångfald ett centralt begrepp på den interna­tionella policyagendan.

Den formella definitionen är biologisk

I samband med att CBD inrättades fick också biologisk mångfald som begrepp en tydlig definition – en definition som kan ses som rent biologisk:

Biologisk mångfald är variationsrikedomen bland levande organismer av alla ursprung, inklusive från bland annat landbaserade, marina och andra akvatiska ekosystem och de ekologiska komplex som dessa organismer ingår i; detta innefattar mångfald inom arter, mellan arter och av ekosystem.

Den genetiska variationen i arvsmassan utgör det grundmaterial som evolutionen arbetar med. Hög genetisk variation innebär möjlighet till anpassningar till olika miljöför­hållanden och gör det möjligt för organismer att fortleva även när förhållanden förändras. Kunskapen om den genetiska mångfalden har vuxit mycket snabbt under senare årtionden som en effekt av nya molekylära metoder.

Artrikedomen på jorden är mycket stor. Den finns en omfattande litteratur kring hur många arter som faktiskt finns, och där är en storleksordning på närmare 10 miljoner fler­celliga arter ett möjligt riktvärde. I dagsläget är dock endast en dryg miljon av dessa veten­skapligt beskrivna.

Ett ekosystem kan grovt beskrivas som de arter som lever tillsammans inom ett avgränsat område och deras interaktioner mellan varan­dra och livsmiljön. Denna något vaga defini­ tion belyser också problemet med att avgränsa olika ekosystem från varandra.

Beroende på hur snävt man definie­rar likheter och på vilken skalnivå man väljer att betrakta naturen så kan fler eller färre ekosystem namnges.

Ett exempel är de skogliga naturty­per som finns inom ramen för EU:s Natura 2000-system. I Sverige finns 16 olika skogstyper representerade, men vissa av dessa har en snäv definition som svämädellövskog (regelbundet översvämmad ädellövskog nära vatten­drag i delar av Sverige), medan andra är mycket brett definierade, exempelvis västlig taiga (våra vanliga barrskogar). Avgränsningen av ett ekosystem är i de flesta fall beroende av det behov och intresse som användaren har av begreppet snarare än av någon generell inneboende egenskap hos naturen.

Avgränsningen kan dock ha stor betydelse för den tillämpade naturvår­den.

Mångfaldens hierarki

Den naturvetenskapliga forskningen kring biologisk mångfald syftar till att beskriva och kvantifiera biologisk mångfald och att förstå de processer som reglerar mångfalden. För att detta ska vara möjligt behövs förutom en systemavgränsning också ett hierar­kiskt betraktelsesätt. En utgångpunkt för detta är att betrakta mångfalden i termer av dess komponenter, de strukturer som den finns i och dess funktioner.

Skogen kan få tjäna som exempel på hierarkierna i biologisk mångfald. Arterna som lever där är de som anpas­sat sig till den specifika skogstypen. På den större skalan utgör samman­hängande skogar en landskapstyp. På den strukturella nivån utgör själva blandningen av träd av olika åldrar och storlek, samt förekomsten av döda träd, viktiga komponenter för mång­falden. Dynamiken i skogen är ofta stor med betande djur som påverkar vegetationen, men påverkan varierar över tid beroende på deras popula­tionsstorlek. Alla dessa olika aspekter av den biologiska mångfalden är möjliga att beskriva med naturvetenskapliga metoder.

Svårt att kvantifiera

Komplexiteten i begreppet biolo­gisk mångfald gör att den inte lätt kan mätas i en enskild specifik enhet. Redan uppdelningen i genetisk variation, artrikedom och ekosystem gör detta uppenbart. Om man adderar svårigheterna med systemavgränsning och dessutom tar den hierarkiska aspekten i beaktning så blir det oklart vad ett begrepp som ”hög biologisk mångfald” egentligen betyder. Ofta har artrikedom fått tjänstgöra som en enkel sammanfattning men den missar avgörande och viktiga aspekter av begreppet eftersom antalet arter bara kvantitativt beskriver en komponent. Detta utgör i sig en utmaning för den naturvetenskapliga forskningen, och begreppet biologisk mångfald repre­senterar snarare ett forskningsfält än något som specifikt kan studeras i kvantitativa termer.

Eftersom biologisk mångfald kan betyda många olika saker, och är svår att sammanfatta i siffror, är det en utmaning att kommunicera dess status. Man kan jämföra med klimatet som kan sammanfattas med ett relativt begränsat antal variabler (temperatur och nederbörd samt deras variation). Inte desto mindre bidrar den natur­vetenskapliga forskningen kring mångfalden med viktiga kunskaper för dess bevarande. De komponenter, strukturer och funktioner som utgör mångfalden ger konkret information om betydelse, status och trender, vilket har avgörande betydelse för vår möjlighet att långsiktigt säkerställa dess värden.