TEMA: TRADITION FÖR FRAMTIDI tider då vetenskapen har gjort otroliga framsteg kan man onekligen fråga sig vilken nytta vi idag har av äldre tiders folkliga kunskap. Är det lönt att gå omvägen över lokala sedvänjor och gamla föreställningar istället för att exempelvis utveckla skötselmetoder direkt utifrån vetenskaplig kunskap?

Som nämnts i tidigare Biodiverse (se exempelvis 2009, 3:13 och 4:10–11 samt temanumren 2003, nr. 3–4 och 2005, nr 3) så lyfter CBD och flera andra internationella fördrag fram lokal och traditionell kunskap i sökandet efter långsiktigt hållbar utveckling. Grundtanken är att de urfolks- och lokalsamhällen som lever nära naturen av nöd och tvång har utvecklat långsiktigt hållbara system för förvaltning av lokala resurser. Observationer och erfarenheter av naturen och dess arter har med tiden lett fram till ett långsiktigt hållbart naturbruk. Förhoppningen är att dessa kunskaper ska kunna komma till nytta också på andra platser och situationer för att skapa ett hållbart samhälle.

Naturromantik eller folklig klokskap?

Handlar det inte om någon slags historisk naturromantik om att allting var bättre förr? Nej, enligt min och många andras mening var allt inte bättre förr i tiden. Allting blir därför knappast bra enbart om vi skulle försöka leva som man gjorde förr. Det finns ändå goda förutsättningar för att vi faktiskt skulle kunna lösa en del av mänsklighetens problem genom att reflektera över skillnaderna mellan dagens livsstil och den som vi hade för femtio eller hundra år sedan. Mycket handlar naturligtvis om förändrade konsumtionsmönster. Mänskligheten förbrukar idag de biologiska resurserna fortare än de nybildas. Vi lever på kapitalet och inte på räntan! Detta är knappast hållbart i längden, vilket påpekats i exempelvis Millennium Ecosystem Assessment.

De senaste femtio åren har det gjorts många teknologiska landvinningar och många människor har därför en tro att ny teknik kan lösa alla framtida problem. Det är positivt att se ljust på framtiden, men kanske kan det vara värt en stunds eftertanke. Har tekniken verkligen alla lösningar? En stor del av våra problem har ju orsakats av teknikutvecklingen. Vi har idag mycket bättre teknologiska förutsättningar att fort öda naturresurserna. Teknikens landvinningar har också fått många att se naturen och ekosystemens produktion av biologiska resurser som ett tekniskt system och inte som något levande med inneboende begränsningar. Ekosystemens produktion kan förmodligen inte ökas långt över deras gränser. Tillväxt är endast möjlig till en viss gräns!

Vad är traditionell kunskap?

Detta är förmodligen den springande punkten i problematiken rörande kopplingen mellan traditionell kunskap och bevarande och hållbart nyttjande av biologisk mångfald. Det finns många olika meningar om vad traditionell kunskap egentligen är. Man brukar beskriva den som generationers praktiska, erfarenhetsbaserade kunskap om hur man överlever på en viss plats och långsiktigt förvaltar naturresurser. Generellt framhålls också ofta kunskapens holism, dvs. den består av många olika delar som fungerar i en helhet. Det ska därmed inte handla så mycket om olika enskilda kunskapselement utan om just samverkan dem emellan. Många menar att man inte ens kan bryta ut och förstå enskilda kunskapselement var för sig utan enbart i helheten. Man kan kanske ändå pedagogiskt exemplifiera att traditionell kunskap bland annat består av element som:

  • terminologi och systematik
  • olika bruknings- och förvaltningsmetoder
  • lokalkännedom (historia, geografi)
  • natursyn och världsbild
  • förmedlingsmetoder att föra kunskapen vidare

Dessa olika kunskapselement förvaltas sedan i lokalsamhället i sin helhet, men i olika hög grad hos olika individer beroende på ålder, kön, profession, etc. Kunskapen benämns traditionell eftersom den traderas från individ till individ och från generation till generation. Från urfolks- och lokalsamhällen hörs ofta konstaterandet att forskarna enbart bryter ut och studerar enstaka element och därmed förlorar kontexten och helheten.

Vetenskaplig eller historisk kunskap?

Även akademisk eller vetenskaplig kunskap är till stor del traderad och baseras på observationer och erfarenheter från tidigare generationers forskare. Tradering sker genom undervisning och läsning av vetenskaplig litteratur. Men vetenskapen har också genom århundradena inkluderat en betydande del folkliga kunskaper och observationer. En viktig del av det vi kallar vetenskaplighet består också av relativt godtyckliga, men erfarenhetsbaserade bedömningar huruvida ett resultat eller påstående är rimligt eller inte. Särskilt inom de laborativa vetenskaperna ska man absolut inte underskatta betydelsen av ”tyst” icke-akademisk kunskap i bedömningen av resultaten.

Traditionell kunskap ska egentligen inte förväxlas med historisk kunskap, dvs. kunskap som erhålls från historiska källor om exempelvis markanvändningsmönster och lokala naturresursanvändningar. Där finns i bästa fall förekomst om vad, var och kanske även när, men ytterligt sällan eller aldrig hur och varför. Den ger inblick i element, men sannolikt inte hela kontexten. Historiska uppgifter kan vara ett bra komplement till intervjustudier i när den traditionella kunskapen är fragmenterad eller om man vill verifiera uppgifter.

Kuriositeter eller framtiden?

Ofta framhålls lokal och traditionell kunskap som ointressant och inaktuell och att den främst har ett kuriosa, kanske turistiskt, värde, men som nämnts tidigare vill jag mena att den är en nödvändighet för hur vi vill att framtiden ska se ut. Jag har identifierat fyra huvudskäl varför det är viktigt att kartlägga, bevara och sprida traditionell kunskap rörande bruket av naturens resurser:

1. Bevara biologisk mångfald & ekosystemtjänster

Sedan människor kom till Skandinaviska halvön för flera tusen år sedan har deras användning av naturresurserna lämnat mer eller mindre tydliga spår i landskapet, såväl fysiska som biologiska. En stor del av vår flora och fauna är formad av människors närvaro. Denna påverkan gäller över hela Skandinavien även om en del områden kallas för vildmark. Under det senaste seklet har mycket stora förändringar inträffat inom de areella näringarna, främst lant- och skogsbruk, som har blivit alltmer storskaliga och industriella. Det handlar om strukturrationaliseringar och effektiviseringar utifrån ekonomiska motiv. Sammantaget har detta negativt påverkat förekomsten av den biologiska mångfald som har gynnats av människans småskaliga hävd under hundratals år. Den kunskap som människorna hade om den lokala traditionella hävden av markerna kan kanske vara nyckeln till det fortsatta bevarandet av dessa hävdgynnade arter. Detta kan tyckas vara en rent biologisk fråga, men en rik biologisk mångfald och fungerande ekosystem bidrar också med ekosystemtjänster. Hotade arter behöver således inte enbart handla om någon rar skalbagge eller obskyr sällsynt lav utan kan också utgöras av minskad förekomst av jaktbart vilt eller ätbar fisk. Ett ohållbart nyttjande minskar lokalsamhällets möjligheter till långsiktig överlevnad. Vi är således mycket mer beroende av naturen och dess ekosystemtjänster än vad vi i allmänhet är medvetna om och ”man saknar inte kon förrän båset är tomt”. I dessa sammanhang talar man ofta om resiliens, dvs. naturens (ekosystemens) förmåga att stå emot kraftiga förändringar i förutsättningarna. Naturens resiliens beror av biodiversiteten.

2. Lokal kulturell identitet

Denna punkt syftar på att vårt naturresursutnyttjande och förhållande till landskapet är mycket mångfasetterat inom landet. De regionala eller lokala variationerna spelar dessutom en viktig roll för den lokala folkliga kulturen. Mycket av vår självsyn eller vår kulturella identitet är direkt eller indirekt kopplad till olika naturprodukter och tidigare generationers kunskap om dem. Ofta handlar det om lokala livsmedelstraditioner eller fångst, jakt och fiske.

På det nationella planet kan vi framhålla den betydelse sill, färsk potatis, dill och gräslök har i samband med midsommar eller skinkan på julbordet för vår kulturella identitet. Mer regionala skillnader kan urskiljas i älgjaktens sociala betydelse för många runt om i vårt land, hummerpremiären på Västkusten, ålagillen i Österlen eller Mårtengås för skåningar. Maträtter av regional eller lokal betydelse såsom öländsk kroppkaka, pitepalten, skånsk spettekaka, småländsk ostkaka, norspannkaka och naturligtvis den karaktärsfyllda surströmmingen är viktiga kulturella markörer. Den lokala kulturella identiteten bygger bland annat på maträtter från det lokala landskapet och lever i historier kopplade till detta. Detta skapar förståelse för bevarande av såväl kulturarv i form av äldre tiders kunskap som biodiversitet. Även andra former av traditionellt nyttjandet av biologisk mångfald, såsom i slöjd och hantverk, bidrar till skapandet av vår lokala kulturella identitet.

3. Främja uthållig (landsbygds)utveckling

Lokal och traditionell kunskap samt olika produkter och vidareutvecklingar av dessa kan spela en betydande ekonomisk roll för lokalsamhället. Ett långsiktigt lokalsamhälle kräver förutsättningar för befolkningen att få sin utkomst. I det sammanhanget kan man konstatera att lokala traditioner, kunskaper och råvaror ofta ligger till grund för lokala specialiteter (vilka delvis har diskuterats i stycket ovan om lokal kulturell identitet). Lokala livsmedel som förs ut på marknaden är exempel på när lokala råvaror förädlas och man skapar ett mervärde. Internationellt sett förekommer de i detta sammanhang relevanta begreppen slow-food (filosofi som utgår från allas vår skyldighet att bevara den tradition och det kulturarv som mat utgör) och terroir (betydelsen av livsmedels egenskaper utgående från naturliga förutsättningar baserat på produktionsplats, växtsort/djurras, traditioner i produktionen etc.). I produktionen av livsmedel strävar man också att lyfta fram lokalkulturens värde och i många länder förekommer en omfattande kulturturism med inriktning på lokala matvaror och traditioner, ofta i kombination med ekoturism. Själva produktionen av livsmedlet lyfts fram som en sevärdhet i sig och det finns många internationella exempel på sådan kultur- och ekoturism, vilka bygger på att visa upp det lokala kulturarvet.

4. Kombinera nytt och gammalt

Inledningsvis framhöll jag att vi står inför ett omfattande omställningsarbete för att lyckas anpassa samhället till en mer långsiktigt hållbar livsstil. Detta har man gång på gång lyft fram internationellt, med det kanske starkaste avstampet i Brundtlandrapporten Vår gemensamma framtid (1987) och i samband med världstoppmötet i Rio de Janeiro (1992). Det senare resulterade i Agenda 21, Kommissionen för hållbar utveckling och Konventionen om biologisk mångfald. Dessa har på olika sätt poängterat vikten av att ändra det västerländska livssättet. Man har då bland annat påtalat potentialen av att gemensamt försöka lära sig av historien för att finna vägar till ett mer resurssnålt samhälle. Det handlar alltså inte om att vända försöka klockan tillbaka och återgå till förgången tid och det naturbruk man hade då. Målet är att sträva efter att använda dagens teknologiska och vetenskapliga kunskap och att kombinera denna med traditionell kunskap och lokala erfarenhet av naturresursförvaltning. Detta är för övrigt något som man alltid gjort, allt sedan framväxten av vetenskaplig forskning. Frågan är vad av det gamla är att betrakta som relevant och vad som kan anses vara föråldrat. Såväl kunskap som värderingar skulle kunna vara värdefulla.

Ett sådant arbete kräver naturligtvis att man har insikt om vilken typ av lokal och traditionell kunskap som finns och samtidigt kompetens och fantasi nog att se den eventuella potentialen. År 2010 har utsetts till FN:s internationella år för biologisk mångfald men är också samtidigt FN:s internationella år för samverkan mellan kulturer. Det finns en stor vinst att inte bara samverka mellan kulturer, det finns också en påtaglig vinst att låta natur- och kulturtänket samverka. Detsamma gäller mötet mellan akademisk och folklig kunskap. Sannolikt är det en förutsättning för att göra övergången mjukare mellan dagens samhälle och morgondagens mer hållbara.

Dessa fyra punkter kan kanske behöva mer ingående förklaringar, men sammanfattningsvis bedömer jag att lokal och traditionell kunskap bör kunna ha en plats i utvecklingen av ett hållbart samhälle. Då huvudsakligen i kombination med annan kunskap, men tidigare generationers kunskap är ändå värdefull och viktig att ta hänsyn till.