På Öland förekommer en kortstjälkad form av majviva, vid sidan av den vanliga långstjälkade. Det är bland annat skillnader i betestryck som påverkar sammansättningen av kort- och långstjälkade vivor. (På bilden den långstkjälkade varianten.)

Foto: Jon Ågren

Växters förmåga att attrahera pollinatörer ökar med stora och skyltande blommor. Men tråkigt nog för växterna är det inte bara pollinatörer som attraheras till blommorna. Dessa riskerar också att dra till sig uppmärksamheten från fiender, till exempel djur som äter eller samlar hela eller delar av växten utan att bidra till dess fortplantning. Konflikten mellan att attrahera pollinatörer och att samtidigt undvika fiender är en svår nöt att knäcka. Öländska majvivor har dock tacklat problemet på sitt alldeles eget speciella vis.

Majvivan är en art som gynnas av traditionellt hävdade ängs- och betesmarker. I takt med att dessa miljöer drastiskt minskat under senare år har också majvivan blivit allt ovanligare och är numera röd­listad som ’Nära hotad’. I Sverige förekommer den idag främst i kalkrika trakter i södra Sverige och är fortfarande ganska vanlig på Öland.

I hela dess utbredningsområde presenteras de karaktäristiska blommorna i toppen av en 5–20 cm lång stjälk. På Öland förekommer också en kortstjälkad form som inte återfinns på fastlandet. Hos den kortstjälkade formen presenteras istället blommorna nära marken på en stjälk som bara blir ett par cm hög. På Öland växer de två formerna sida vid sida och korsar sig obehindrat med varandra.

Vilken stjälklängd avkommorna får verkar av allt att döma avgöras genom enkel Mendeliansk nedärvning där egenskapen för kort stjälk är dominant.

Den långstjälkade formen har en uppenbar fördel när det gäller att attrahera pollinatörer. Särskilt i områden där betestrycket är lågt och den omgivande vegetationen hinner växa till sig, syns de långstjälkade plantornas blommor tydligt i fjolårsgräset. Men samtidigt som bin och dag­fjärilar lätt upptäcker de långstjälkade majvivorna gör också fiender det, inte minst den lilla fjärilen gullviveblomvecklare. Vecklaren lägger sina ägg i blommorna och larverna äter snart upp majvivans frön. Dessutom riskerar långstjälkade plantor att få hela blomställningen uppäten av betande djur. Den kortstjälkade formen undviker i stor utsträckning skador från både betesdjur och andra fiender men riskerar istället att inte uppmärksammas av pol­linerande insekter vilket medför att deras fortplant­ning helt kan utebli. Att producera en lång stjälk kan sägas vara en riskfylld strategi där både insatsen (risken att bli uppäten) men också de eventuella vinsterna (stor fröproduktion) är höga. Alternati­vet att producera en kort stjälk är en försiktigare strategi där risken för skador är mindre men där fröproduktionen samtidigt kan vara begränsad.

Goda grannar hjälper varandra

Utöver vegetationens höjd och aktiviteten hos pol­linatörer och fiender påverkas majvivornas fort­plantning av vilka grannar de råkar växa bredvid. Experiment i fält visar att plantor som har turen att växa omgiven av långstjälkade grannar har högre fröproduktion än plantor som har oturen att växa omgiven av korta grannar. Detta beror på att pol­linatörer lättare upptäcker grupper av långa plantor på håll för att sedan besöka även korta gran­nar när de väl flugit nära. De korta plantorna lyckas samtidigt undkomma både betesdjur och gullvivevecklarna som fortfarande tycks föredra långstjälkade majvivor. Effekten blir en situation med frekvensberoende selektion som gynnar en blandning av de båda formerna.

Fältexperiment har också visat att ett ändrat betestryck snabbt leder till förändringar av andelen kort- och långstjälkade majvivor. Under ett flertal år har vi dokumenterat en förändring av popula­tionernas sammansättning: andelen långstjälkade plantor ökar i ytor där betande djur är utestängda medan andelen kortstjälkade plantor ökar i flertalet kontrollytor.

Betestryck påverkar genetiken

Södra Ölands odlingslandskap har sedan år 2000 världsarvsstatus, och åtgärder för att hålla landskapet öppet har bland annat inneburit fler betande djur och ett ökat betestryck jämfört med den senare delen av 1900-talet. Sedan år 2000 har också ande­len kortstjälkade majvivor ökat betydligt i många populationer på södra Öland, vilket troligen är ett resultat av det förändrade betestrycket.

Våra studier visar att skillnader i betestryck inte bara påverkar vilka växter som dominerar i en viss miljö utan att det också påverkar populationernas genetiska sammansättning via ett komplext samspel med flera ekologiska interaktioner. Resultaten hjäl­per oss förstå på vilket sätt och hur snabbt skillna­der i lokala miljöförhållanden kan påverka utveck­lingen av genetiska skillnader mellan populationer.

Dessutom är de öländska majvivorna ett tydligt exempel på hur genetisk variation påverkar artens överlevnadsförmåga i en föränderlig miljö. Under år med relativt låg betesintensitet ökar nämligen de långstjälkade majvivornas framgång jämfört med kortstjälkade som då har svårigheter att fortplanta sig. Så även om betesintensiteten och aktiviteten hos både pollinatörer och fröpredatorer varierar mellan år och mellan olika platser finns möjligheten att i alla fall några öländska majvivor klarar sig.

Majvivan är rödlistad som ’Nära hotad’. I Sverige förekommer den idag främst i kalkrika trakter i södra Sverige och är fortfarande ganska vanlig på Öland. Södra Ölands odlingslandskap har sedan år 2000 världsarvsstatus, och åtgärder för att hålla landskapet öppet har bland annat inneburit fler betande djur vilket gynnat majvivan och andra konkurrenssvaga arter.

Foto: Per Toräng