Stolarna gapar tomma i möteslokalen där diskussionen aldrig blev av. När villkoren för deltagande innebär att betala omkostnader ur egen ficka, att avstå från inkomst eller till och med att betala en ersättare under frånvaron, är risken stor att deltagandet helt uteblir.
Foto: Hanna Eliasson
TEMA: KUNSKAPSINTEGRERINGI FN:s Konvention om biologisk mångfald (CBD) framhålls vikten av att möjliggöra ett fullt och effektivt deltagande för urfolks- och lokala samhällen i beslutsprocesserna. Syftet är bland annat att skapa lokal delaktighet samt att dra nytta av lokal och traditionell kunskap. Men villkoren för deltagande ser mycket olika ut idag.

Finns det goda villkor för deltagande?

Sedan 2006 har CBM, genom regeringsuppdraget Naptek (Nationellt program för bevarandet av lokal och traditionell ekologisk kunskap), bidragit till att nationellt försöka uppfylla intentionerna inom CBD. En högt värderad princip i de internationella diskussionerna handlar om att skapa ett ”fullt och effektivt deltagande av urfolks- och lokala samhällen”. Denna fras återfinns i de flesta arbetsprogram inom CBD, men också i andra internationella överenskommelser. Kan vi idag uppfylla CBD:s krav på deltagande? Och vad innebär i praktiken ett ”fullt” och ”effektivt” deltagande för urfolks- och lokala samhällen som har kunskap av stor betydelse för ett hållbart nyttjande av biologisk mångfald?

Inte alltid på lika villkor

Erfarenheterna från Napteks verksamhet visar tydligt att för det mesta deltar inte alla på lika villkor. Myndighetspersoner och akademiker deltar oftast inom sin egen tjänst, det vill säga att man får lön för att delta i diskussionen. Man behöver inte bekosta sitt deltagande ur egen ficka. Vill man förbereda sig inför mötet görs detta oftast på arbetstid.

Det här står i kontrast till att representanter för urfolks- och lokala samhällen ofta deltar på egen bekostnad. Många gånger måste de avstå från inkomst för att kunna delta eller till och med betala någon annan för att göra jobbet under frånvaron. För att kunna delta effektivt och yttra sig sakkunnigt i olika frågor måste de inte sällan också använda sin fritid för att läsa in sig på nödvändigt bakgrundsmaterial. Alltför ofta innebär det här att representanter för de olika lokala samhällena inte kan delta överhuvudtaget.

Det är inte alltid brist på pengar som sätter hinder ett effektivt deltagande. I artikel 8j inom CBD framhålls att ett långsiktigt, effektivt deltagande förutsätter kapacitetshöjande insatser inom lokalsamhället, det vill säga relevant utbildning eller administrativt/juridiskt stöd. Denna viktiga princip återfinns även i frasen ”frivilligt i förväg avgivet informerat medgivande”. I artikel 8j framhålls även vikten av att projekterare, exploatörer, forskare med flera vinnlägger sig om ett verkligt ”informerat medgivande”, det vill säga att den berörda parten får fullständig och relevant information om projektet och dess eventuella följder på ett för mottagaren förståeligt sätt och tillräckligt med tid att begrunda följderna. Det räcker inte med att informera! Mottagaren måste ha möjlighet att kunna ta till sig innebörden och kunna kalkylera följderna! Hur pass tillgängliga är exempelvis olika beslutsunderlag för en praktiskt lagd brukare?

En viktig fråga är också hur och på vilka premisser representanter från ”urfolks- och lokala samhällen” blir inbjudna att delta i den offentliga diskussionen? Vill man från myndigheter och akademier de facto ha dessas synpunkter? När man lägger grunden till faktaunderlag, föreskrifter, regler, ersättningssystem, et cetera, har vi då ett ”fullt och effektivt deltagande” från brukaren? Hur inkluderas ”urfolks- och lokalsamhällena” i olika remiss- eller samrådsförfaranden?

Man kan naturligtvis alltid fråga sig om man inte förlorar något på att medvetet eller omedvetet exkludera dessa grupper från deltagande.

Finns goda exempel

Det finns också ett antal exempel på hur man från projektledning eller liknande har strävat efter ett ”fullt och effektivt deltagande” av urfolks- och lokala samhällen och att få in andra perspektiv i styrningen. Man kommer naturligtvis osökt att tänka på processerna kring världsarvet Laponia (se artikel på sidorna 6-9) och biosfärsområdet i Östra Vätterbranten. Under de senaste åren har också Riksantikvarieämbetet i samarbete med CBM arbetat med ett projekt kring biologiskt kulturarv i fäbodskogen inom vilket brukarrepresentanterna har fått ersättning för resa och förlorad inkomst för deltagande i möten. Samma princip har CBM tillämpat i ett samarbete med länsstyrelsen i Jämtlands län rörande Lillhärjåbygget och i ett pågående interreg-projekt rörande utmarksbete i ”Nordens gröna bälte” samt i ett projekt tillsammans med Sametinget om akademisk och folklig kunskap rörande renskötselns påverkan på biologisk mångfald (Tunón & Sjago 2012).

Ett ”fullt” och ”effektivt” deltagande är ingenting som kommer av sig själv utan man måste aktivt arbeta för att utjämna orättvisor i dialogen.

 

Forskning om deltagandets förutsättningar

Forskning som berör delaktighet och biologisk mångfald visar att det överlag finns ett stort gap mellan den politiska retoriken om deltagande och det deltagande som sker i praktiken. Men det finns goda exempel. Praktiska frågor som påverkar deltagandet är kopplade till tillit, kommunikation, maktbalanser och resurser som till exempel:
- Vet de berörda om att det pågår planerings-/beslutsprocesser som de kan delta i?
- Är de berörda inbjudna?
- Har de berörda möjligheter att komma (ekonomiskt, är tidpunkten lämplig)?
- Är planerings- och beslutsunderlagen skrivna så att alla kan förstå?
- Vill de som bjuder in till deltagande att de berörda faktiskt ska komma?
- Vill de som ansvarar för planerings- eller beslutsprocessen i praktiken ta hänsyn till synpunkterna eller genomförs mötena enbart pro forma?
- Genomförs mötena så att de berörda vågar och kan framföra sina synpunkter, det vill säga hur ser maktbalansen ut och vilka stängningar för synpunkter görs av dem som leder mötet?
- Dokumenteras mötena så att alla kan se vad som sas och göra eventuella korrigeringar?