Hur vi förvaltar de svenska jord- och skogsbrukslandskapen är centralt för bevarande av biologisk mångfald, men även för ekosystemtjänster som gynnar lantbruket och samhället i stort. Pollinering från insekter och biologisk kontroll av skadegörare med hjälp av deras naturliga fiender är exempel på tjänster som stödjer råvaruproduktionen i jord- och skogsbruket. Andra exempel på tjänster som gynnar samhället i stort, och som även försäkrar råvaruproduktion mot extremväder och klimatförändring, är kolinlagring i jordbruks- och skogsmark samt markens förmåga att hålla kvar näring, vilket minskar näringsläckage till vatten och behovet av konstgödsel. Men levande organismer respekterar inte några fastighetsgränser, utan deras habitat (det vill säga område där de kan leva och trivas) sträcker sig ofta över de gränser vi människor drar upp i landskapet. För att på ett effektivt sätt kunna bevara biologisk mångfald och ekosystemtjänster krävs att habitaten är väl fungerande på landskapsnivå. Med detta menas att vi behöver skapa sammanhängande områden av grön infrastruktur för att garantera ett mervärde för miljön och i slutändan samhället. Idag riktas de politiska styrmedlen, i synnerhet inom jordbrukspolitiken och skogsvårdslagstiftningen, till enskilda gårdar och följaktligen missas de effektivitetsvinster som följer med ett landskapsperspektiv. I min forskning som jag bedriver i samarbete med ekologer, agronomer och andra naturvetare har vi visat att det är optimalt för lantbruket utifrån ett landskapsperspektiv med fler blommande habitat för pollinatörer och jämnare spridning av dessa i landskapet, jämfört med att endast beakta effekterna på enskilda gårdar.
Hinder mot effektiv landskapsförvaltning
Trots att alla – lantbrukare och samhället i stort – skulle vinna på samverkan kring habitatförvaltning lyser ett landskapsperspektiv inom jord- och skogsbruk med sin frånvaro. Det är ett klassisk fångarnas dilemma; det som är ett rationellt beteende för individen leder till ett kollektiv tragedi där alla få det sämre (i likhet med allmänningarnas tragedi är habitat här den gemensamma tillgången). Utan en fungerande förvaltning på landskapsnivå är det därför troligt att biologisk mångfald och tillhörande ekosystemtjänster fortsätter minska. Ett exempel på samarbete mellan lantbrukare på landskapsnivå är den nederländska kollektiva ansatsen där grupper av lantbrukare kan söka för miljöersättningar inom Landsbygdsprogrammet. På det sättet skapas större sammanhängande ytor för att gynna den biologiska mångfalden samtidigt som man minskar förvaltningskostnaderna för både lantbrukarna och myndigheterna. Ett annat tänkbart scenario är samverkan för skötsel av stora betesmarkkomplex för att gynna arter med olika krav.
Realistiskt med samverkan?
En typisk ryggmärgsreaktion på förslaget om samverkan mellan lantbrukare för miljövård är att det är för mycket begärt då lantbrukare vanligtvis är egna företagare som valde sitt yrke just för den höga graden av självbestämmande. Men man kan hävda att detta är en mycket naiv syn på lantbruk. Naturligtvis kan samarbete innebära potentiella kallade transaktionskostnader. Om lantbrukaren inte uppfattar några fördelar för sig själv, blir det naturligt att inte söka ett samarbete. Detta gäller dock för de flesta affärsrelationer. I själva verket är jordbrukare vana att samarbeta för att effektivisera gårdens drift. Exempel inkluderar dikningsföretag, vägunderhåll, maskindelning och djurövervakning. Förklaringen till dessa samarbeten är att alla parter får det bättre med ett samarbete. Därför är problemet snarare att nyttan med ett samarbete för landskapsvård inte är tillräckligt tydligt för lantbrukare. Till exempel skulle det behöva förtydligas hur mycket skörden påverkas av bättre habitat för pollinatörer.
Skapa styrmedel
För att få till stånd samarbete kring landskapsförvaltning krävs därför stödjande styrmedel. Först behövs information och rådgivningsinsatser för att kommunicera nyttan för lantbrukarna. I mina forskningssamarbeten arbetar vi bland annat med utveckling av verktyg (exempelvis det vi kallar C-bank, se faktaruta) för att beräkna de ekonomiska effekterna av förändringar i ekosystemtjänster för lantbrukare. För det andra behövs stöd till samverkansförvaltning för att bygga tillit och delaktighet bland lantbrukare, till exempel genom brobyggande insatser och mötesplatser för lanskapsgrupper samt med experter. För det tredje behövs ekonomiska styrmedel som belönar samverkan där samhället är den stora vinnaren. Idag riktas ersättningar för miljöåtgärder inom jordbruket mot enskilda lantbrukare. EU:s jordbrukspolitik möjliggör för stöd för samarbetslösningar, men Sverige har inte tagit vara på den möjligheten ännu. Här skulle man kunna utforma ett bonussystem för samverkan, där ersättningsmöjligheten är högre genom samverkan än att agera individuellt. Genom att synliggöra fördelarna av samverkan kring landskapsvård för lantbrukare och stödja detta med lämpliga ersättningar ökar sannolikheten till ett effektiv bevarande av den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet.