TEMA: LANDSKAPSPERSPEKTIVEffektiv landskapsförvaltning i jordbrukslandskapet uppstår inte av sig själv, även om lantbrukare själv vinner på det. Det finns uppenbara fördelar för både lantbrukare och miljön med samverkan, men de behöver kommuniceras tydligare.

Hur vi förvaltar de svenska jord- och skogsbrukslandskapen är centralt för bevarande av biologisk mångfald, men även för ekosystemtjänster som gynnar lantbruket och samhället i stort. Pollinering från insekter och biologisk kontroll av skadegörare med hjälp av deras naturliga fiender är exempel på tjänster som stödjer råvaruproduktionen i jord- och skogsbruket. Andra exempel på tjänster som gynnar samhället i stort, och som även försäkrar råvaruproduktion mot extremväder och klimatförändring, är kolinlagring i jordbruks- och skogsmark samt markens förmåga att hålla kvar näring, vilket minskar näringsläckage till vatten och behovet av konstgödsel. Men levande organismer respekterar inte några fastighetsgränser, utan deras habitat (det vill säga område där de kan leva och trivas) sträcker sig ofta över de gränser vi människor drar upp i landskapet. För att på ett effektivt sätt kunna bevara biologisk mångfald och ekosystemtjänster krävs att habitaten är väl fungerande på landskapsnivå. Med detta menas att vi behöver skapa sammanhängande områden av grön infrastruktur för att garantera ett mervärde för miljön och i slutändan samhället. Idag riktas de politiska styrmedlen, i synnerhet inom jordbrukspolitiken och skogsvårdslagstiftningen, till enskilda gårdar och följaktligen missas de effektivitetsvinster som följer med ett landskapsperspektiv. I min forskning som jag bedriver i samarbete med ekologer, agronomer och andra naturvetare har vi visat att det är optimalt för lantbruket utifrån ett landskapsperspektiv med fler blommande habitat för pollinatörer och jämnare spridning av dessa i landskapet, jämfört med att endast beakta effekterna på enskilda gårdar.

Hinder mot effektiv landskapsförvaltning

Trots att alla – lantbrukare och samhället i stort – skulle vinna på samverkan kring habitatförvaltning lyser ett landskapsperspektiv inom jord- och skogsbruk med sin frånvaro. Det är ett klassisk fångarnas dilemma; det som är ett rationellt beteende för individen leder till ett kollektiv tragedi där alla få det sämre (i likhet med allmänningarnas tragedi är habitat här den gemensamma tillgången). Utan en fungerande förvaltning på landskapsnivå är det därför troligt att biologisk mångfald och tillhörande ekosystemtjänster fortsätter minska. Ett exempel på samarbete mellan lantbrukare på landskapsnivå är den nederländska kollektiva ansatsen där grupper av lantbrukare kan söka för miljöersättningar inom Landsbygdsprogrammet. På det sättet skapas större sammanhängande ytor för att gynna den biologiska mångfalden samtidigt som man minskar förvaltningskostnaderna för både lantbrukarna och myndigheterna. Ett annat tänkbart scenario är samverkan för skötsel av stora betesmarkkomplex för att gynna arter med olika krav.

Papper och färgglada lappar på ett bord, där man anar att några personer sitter kring bordet. Foto. Inom EU-regelverket finns möjligheten för medlemsländer att låta grupper av jordbrukare gemensamt implementera ekologiska fokusarealer (vars främsta syfte är att gynna biologisk mångfald, och därmed potentiellt även ekosystemtjänster som pollinering och naturlig biologisk kontroll av skadegörare). Denna möjlighet tillämpas idag inte i Sverige. I ett projekt har vi undersökt vad ett samarbete mellan jordbrukare skulle kunna innebära för ekosystemtjänsterna pollinering och naturlig biologisk skadedjursbekämpning. Under en workshop fick jordbrukarna
i uppdrag att placera ut ekologiska fokusarealer på sina typgårdar.

Foto: Lovisa Nilsson

Realistiskt med samverkan?

En typisk ryggmärgsreaktion på förslaget om samverkan mellan lantbrukare för miljövård är att det är för mycket begärt då lantbrukare vanligtvis är egna företagare som valde sitt yrke just för den höga graden av självbestämmande. Men man kan hävda att detta är en mycket naiv syn på lantbruk. Naturligtvis kan samarbete innebära potentiella kallade transaktionskostnader. Om lantbrukaren inte uppfattar några fördelar för sig själv, blir det naturligt att inte söka ett samarbete. Detta gäller dock för de flesta affärsrelationer. I själva verket är jordbrukare vana att samarbeta för att effektivisera gårdens drift. Exempel inkluderar dikningsföretag, vägunderhåll, maskindelning och djurövervakning. Förklaringen till dessa samarbeten är att alla parter får det bättre med ett samarbete. Därför är problemet snarare att nyttan med ett samarbete för landskapsvård inte är tillräckligt tydligt för lantbrukare. Till exempel skulle det behöva förtydligas hur mycket skörden påverkas av bättre habitat för pollinatörer.

Skapa styrmedel

För att få till stånd samarbete kring landskapsförvaltning krävs därför stödjande styrmedel. Först behövs information och rådgivningsinsatser för att kommunicera nyttan för lantbrukarna. I mina forskningssamarbeten arbetar vi bland annat med utveckling av verktyg (exempelvis det vi kallar C-bank, se faktaruta) för att beräkna de ekonomiska effekterna av förändringar i ekosystemtjänster för lantbrukare. För det andra behövs stöd till samverkansförvaltning för att bygga tillit och delaktighet bland lantbrukare, till exempel genom brobyggande insatser och mötesplatser för lanskapsgrupper samt med experter. För det tredje behövs ekonomiska styrmedel som belönar samverkan där samhället är den stora vinnaren. Idag riktas ersättningar för miljöåtgärder inom jordbruket mot enskilda lantbrukare. EU:s jordbrukspolitik möjliggör för stöd för samarbetslösningar, men Sverige har inte tagit vara på den möjligheten ännu. Här skulle man kunna utforma ett bonussystem för samverkan, där ersättningsmöjligheten är högre genom samverkan än att agera individuellt. Genom att synliggöra fördelarna av samverkan kring landskapsvård för lantbrukare och stödja detta med lämpliga ersättningar ökar sannolikheten till ett effektiv bevarande av den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet.

Läs mer

Cong R.-G., Smith H. G., Olsson O. & Brady M. (2014). Managing Ecosystem Services for Agriculture: Will Landscape- Scale Management Pay? Ecological Economics 99:53-62.

Dänhardt, J., L. Nilsson, J. Hristov, J. Alkan Olsson, M. Brady, P. Olsson, H. G. Smith & Y. Clough (2017). Ekologiska fokusarealer i samverkan – Utvärdering av effekter på ekosystemtjänster, jordbruk och administration Rapport 6773 Stockholm: Naturvårdsverket.

Johansson, H., G. Zanchi & M. Brady (2021). Att se skogens alla värden – en samhällsekonomisk analys. AgriFood Policy Brief 2021:3 Lund: AgriFood Economics Centre. www.agrifood.se/publication. aspx?fKeyID=2020.

Larsson, C., M. V. Brady & R.-G. Cong (2016). Samverkan kring habitatförvaltning höjer avkastningen i jordbruket. Lund: AgriFood Economics Centre. www.agrifood.se/publication. aspx?fKeyID=1845.

Fakta: C-bank

C-bank är ett webbaserat verktyg som kan användas av lantbrukare och rådgivare för att värdera ekosystemtjänster som en del av markens naturliga kapital och
genom detta långsiktigt minska behovet av gödning för att optimera skördar. C-bank använder mullhalt (kolhalt C) som en indikator av mängden ekosystemtjänster
från marken.
Läs mer: c-bank.lu.se/