TEMA: SKOGENS VÄRDENNaturen har i alla tider varit en central inspirationskälla för konstnärers uttryck. Skogen tar här en särskilt framträdande plats. I sommar öppnar flera konstutställningar med rötterna i skogen.

Mitt på golvet i den lilla konsthallen Bror Hjorts Hus i Uppsala står några björkstubbar med täljspån och spridda slöjdade rosetter runtomkring. Konstnären Charlotte Widegrens utställning Lumberjackie tar sin utgångspunkt i skogen, som Charlotte själv har en nära relation till.

– Jag växte upp i ett skogslandskap. Min mammas föräldrar är bönder, så jag har upplevt skogen från ett barnperspektiv, hur den luktar och ser ut och smutsen man får på sig. Jag läste mycket skogssägner som barn och var insugen i den världen.

Det är i första hand en känslomässig relation till skogen som skymtar i Charlotte Widegrens konst, som kretsar kring dualismen mellan det mystiska, skrämmande och det suggestivt lockande. Charlotte pratar mycket om barnets känslor inför skogen.

– När jag går ut i något som påminner mig om min barndoms skog finns inget känslomässigt avstånd till skogen. Att gå vilse i en skog och känna den typen av ensamhet, att vara omgiven och inuti något så levande och att vara väldigt skrämd och tröstad av skogen är upplevelser som har präglat mig.

”Jag har plockat in skogen i utställningsrummet”. Charlotte Widegrens verk "Dra åt skogen" är centralt i utställningen Lumberjackie på Bror Hjorts Hus i Uppsala.

Foto: Magnus Haag

Dra åt skogen

Olika element från skogen är ständigt närvarande i Widegrens verk. Däremot fanns ingen tydlig avsikt att visa skogens plats i konsten från museets sida, berättar museichefen Mattias Enström. Tolkningen av verket Dra åt skogen kan se olika ut, berättar han. Det blandar det skrämmande och lockande med en liten dos surrealism och kvinnans intrång i en mansdominerad värld. Charlotte själv beskriver verket som en motsägelse.

– Jag föreställer mig en skogsglänta. På marken ligger täljda rosetter i sirlig rokokostil och vid sidan ligger täljspån, man ser att någon har suttit där och gjort dem, själva hantverket är väldigt närvarande. På en stubbe ligger en kniv, bara det att kniven också är täljd i trä, vilket skapar en ganska märklig bild. Den kan inte ha använts till det här, det är en viss typ av surrealism.

Nordic darkness

Det nordiska ljuset har länge varit närvarande i nordisk konst och givit upphov till begreppet ”nordic light”, som har varit temat för flera populära konstutställningar sedan 80-talet. Men på Kristinehamns konstmuseum är det istället det dunkla som lockar.

– Det är en invertering av nordic light som man pratade om på 80-talet. Då var det lite mer ett idealiserat vemod, det här är kanske ett råare vemod, berättar museets intendent Johan Magnusson.

– Utgångspunkten är det mörker som finns inom varje människa, som är tydligt inom nordisk konstkultur, litteratur och i musiken. Det är ju mycket moll i svensk folkmusik. Och frågan är vad som har gjort oss sådana, det är inte så svårt att tänka sig att det beror på att vi har det väldigt mörkt under ena halvan av året. I Värmland för bara 80 år sedan var ju vägnätet glest, man levde isolerat och det var väldigt mycket skog. Det kanske blir så att man blir lite inåtvänd.

Och att olika människor har olika relation till skogen är uppenbart, tycker Johan och fortsätter:

– En iransk konstnär i Sverige slogs av den enorma skillnaden i hur människor ser på skogen. I Iran är skogen någonting farligt, medan vi i Sverige går in i den när vi är lediga. Vi har haft en bra söndag om vi har varit i skogen ett par timmar, vi älskar skogen på någor sätt. Att säga att man inte tycker om skogen om man är svensk är nästan lite suspekt.

Utställningen Nordic darkness visar till övervägande del samtida konst, men också några verk av Karl Fredrik Hill, Strindberg och Theodor Kittelsen som ett slags referenspunkt.

– Theodor Kittelsen var en målare och illustratör som var väldigt betydelsefyll i Norge. Han illustrerade många sagor och sägner, och hans målningar är ofta väldigt drastiska.

Och här finns anledningen till att black metalmusiken har letat sig in i utställningen. Kittelsen har blivit något av en huskonstnär för några black metalband som gärna pryder sina skivomslag med hans skogsmiljöer och skildringar av digerdöden.

Skogen fortsätter att gäcka den kreativa ådran i oss, och just nu tycks trenden vara det dunkla och skrämmande. Det finns förstås många skildringar av skogen, men gemensamt är att en konstnär söker efter uttryck som säger någonting om människan i sin tid. Om vårt förhållande till skogen finns därför en del att lära genom att studera konsten.