TEMA: BIOLOGISK MÅNGFALD Skogen behövs för vårt välbefinnande och för vår ekonomi. Listan över ekosystemtjänster som vi hämtar från skogen är mycket lång. Många av tjänsterna förutsätter ett myller av mångfald i skogen.

Människans brukande påverkar helt klart förutsättningarna för mångfalden. Intensiteten av brukandet har varierat mellan olika platser och tidsepoker. Dagens skogsbruk brukar beskyllas för att vara alltför intensivt och ett hot mot mångfalden, men även det traditionella brukandet var på vissa platser mycket intensivt. Vilken typ av brukande är det som gynnar respektive missgynnar mångfald, och vad är det som skapar mångfald i skogen? Den här frågan är det just nu viktigt att få svar på mot bakgrund av en eventuell klimatförändring som också påverkar mångfalden.

Frågan vad som skapar mångfald i skog och hur brukandet påverkar mångfalden har studerats i ett stort antal projekt. Ett exempel är det EU-finansierade Eforwood som nyligen avslutats och där CBM deltog med ansvar för biodiversitetsfrågorna. Svaret på frågan är komplex och man kan räkna upp ett mycket stort antal faktorer som påverkar mångfalden. För att förenkla skulle man kunna sortera faktorerna under några rubriker: 1. Ekologiska processer, 2. Beståndsstrukturen, 3. Landskapets sammansättning, och 4. Hydrologiska faktorer.

Efterlikna ekologiska processer

Mångfald skapas av en dynamik av biologiska (predation, bete, konkurrens) och icke-biologiska (vind, brand, berggrund) faktorer. Människans brukande har alltid gått ut på att påverka dessa naturliga faktorer så att skogen producerar det vi behöver i form av mat, bränsle, byggnadsmaterial med mera. Ett mångbruk av skogen betyder att den naturliga dynamiken påverkas på många olika sätt och i många fall liknar människans påverkan en naturlig påverkan. Vi har till exempel haft djur på skogen (liknar naturlig betespåverkan), ägnat oss åt svedjebruk (liknar naturlig eldstörning), skapat luckor genom att ta ut timmer (liknar naturlig vindstörning) och på det viset skapat mångfald.

Den svenska modellen med en mix av avsättningar, produktion av timmer och massaved, generella hänsyn och anpassad skötsel är egentligen en logisk fortsättning på mångbrukstanken. En viktig skillnad från det traditionella brukandet är dock att en mycket stor andel av brukandet i dag ensidigt går ut på att producera timmer och massaved.

Om man storskaligt satsar på intensivt brukade monokulturer, samtidigt som man förhindrar naturlig dynamik (eld, översvämningar, storm, skadegörare, konkurrens, bete med mera), så utarmas mångfalden. På vissa ställen i Sverige är detta redan ett faktum. Om man i stället så långt som möjligt brukar skogen genom att efterlikna naturliga processer så bibehålls eller skapas mångfald.

Många olika ekologiska nischer ger utrymme för mycket mångfald. Ett bestånd med variation i trädålder, luckighet och trädarter, och med en mix av döda och levande träd i olika grovlekar är artrikare än jämnåriga monokulturer. Detta är en enkel sanning och gammal kunskap. Betydelsen av död ved, gamla, knotiga och svaga träd för mångfalden har varit känt åtminstone sedan början på förra seklet. År 1917 skrev Rutger Sernander ”Till urskogens natur hör att den är sjuk”. Däremot har senare tids forskning lärt oss mycket om vilka strukturer som betyder mest för artdiversiteten och på vilket sätt. Självklart finns det en konflikt på beståndsnivå mellan att optimera produktion av biologisk mångfald och produktion av till exempel granvirke. Till viss del går produktion av virke och biologisk mångfald att kombinera, men aldrig fullt ut.

Granbarkborren är inte populär inom skogsbruket, men i det boreala skogsekosystemet är det en nyckelart. Granbarkborrens härjningar skapar död ved som en mängd andra arter nyttjar, och granbarkborren är själv föda åt hackspettar och en mängd andra predatorer.

Foto: cc/www.flickr.com/urjsa

Skogslandskapets mångfald

Det är bara på landskapsnivån man kan kombinera alla värden som ska bevaras eller förstärkas. Landskapsekologin är en ganska ung vetenskap som lärt oss betydelsen av rätt mängd och rätt placering av biotoper i landskapet för att arter ska överleva. Inom skogsbruket fick kunskaperna genomslag först på 1990-talet, bland annat genom kampanjerna Rikare skog (1990) och Grönare skog (1999).

Mångfalden påverkas av variationen i landskapet, hur stora arealer som finns av nyckelbiotoper, och biotopernas placering i förhållande till varandra. Mycket tyder på att de nyckelbiotoper som finns i skogslandskapet är för små och för isolerade för att arterna ska överleva på sikt. Skogens och hyggenas kvaliteter mellan nyckelbiotoperna är också viktiga för olika arters spridning och överlevnad, till exempel förekomst av jätteträd, gamla träd och död ved.

Bättre hänsyn till vattenrika miljöer

Sumpskogar och bäckmiljöer hör till de artrikaste skogarna. Naturliga översvämningar längs med vattendragen skapar död ved och luckig skog och skapar därmed en rik fauna och flora i omgivningarna. Samtidigt har det visat sig att hänsynen till dessa miljöer är dålig. Skogslandskapet (liksom odlingslandskapet) har under lång tid dränerats på vatten. Många av dikningarna har varit misslyckade, och nu står vi inför valet att nydika, eller att restaurera naturvärdena.

Klimathot?

Ett varmare klimat kommer att påverka artsammansättningen i skogen. Däremot är det inte självklart att det betyder minskad diversitet. En högre tillväxt kan till exempel också medföra större tillgång på död ved. Ett förändrat klimat kommer att betyda ökad stress för vissa arter, samtidigt som andra arter gynnas. Det är snarare brukningsmetoderna som påverkar diversiteten. Skapar vi ett varierat landskap där arter kan röra sig, och som innehåller värdefulla strukturer och biotoper, så kommer diversiteten vara stor även om det blir varmare.

Mångfalden i framtidens skog?

En slutsats av Eforwood är att brukandet av skogen i sig inte är ett hot mot mångfalden, och för den stora majoriteten av arter går skogsbruk och naturvård att kombinera. Om skogsbruket hotar eller gynnar mångfalden beror på vilka metoder som används och hur areellt omfattande olika skogsbruksmetoder är.

Nyckeln till att kombinera skogsbruk med mångfald handlar om att konsekvenserna av brukandet så mycket som möjligt efterliknar konsekvenserna av naturliga processer så att den strukturella diversiteten ökar. Processer som skogens arter är anpassade till. Det betyder också att vissa miljöer, där arterna är anpassade till lång kontinuitet av ostördhet eller väldigt småskalig störning, helt bör undantas från skogsbruk. Det är av avgörande betydelse att identifiera sådana kärnområden, att bygga upp ett nätverk av kärnområden för att undvika isolering och att sköta dem så att värdena bibehålls
Olika former av avsättningar kommer på så sätt att spela stor roll även i framtiden, men kanske borde större ansträngningar göras för att anpassa brukningsmetoderna för att behålla livsviktiga ekosystemtjänster?