Att arter dör ut i snabbare takt än tidigare på grund av mänsklig aktivitet, är empiriska observationer. Men huruvida något fel begås i och med detta, och vad det felet i så fall består i, är etiska frågor. Att arter utrotas väcker ibland känslor av kollektiv skuld. Detta var fallet med vandringsduvan, som en gång var en av de vanligast förekommande fågelar­terna i Nordamerika, men som helt dog ut i början av 1900-talet, bland annat till följd av intensiv systematisk jakt i massiv skala. Det uppskattas att det i början av 1800-talet fanns ungefär 3 miljarder vandringsduvor – 1914 dog den sista. Ett monument restes som erkännande av den mänskliga girighet och ansvarslöshet som ledde till artens utrotning.

Hur ska vi förstå utrotningen av arter utifrån etiska perspektiv? Moralfilosofi erbjuder verktyg för att strukturerat resonera kring frågan om de moraliska aspekterna av arters utrotning. Inom ämnet miljöetik diskuterar man ofta skillnaden mellan egenvärde och instrumentellt värde. Att något har ett egenvärde innebär att det har ett värde i sig själv, medan något som har instrumentellt värde är värdefullt i den mån det leder till något som har egenvärde. Det finns egenskaper hos djur och växter som gör dem instrumentellt värdefulla för människor. En fågelarts sång kan anses vacker, ett skogsområde kan uppfylla rekreationsvärde och vara beroende av så kallade nyckelarter för att upprätthållas, och arter tjänar som föda för andra. Vi har ännu inte upptäckt alla arter, och alltså inte undersökt alla arters möjliga instrumentella värde för oss människor. Detta perspektiv, med det instrumentella värdet i fokus, leder till att det är fel att vissa arter utrotas. Om en art däremot inte har något instrumentellt värde för människor, spelar det moraliskt sett ingen roll om arten dör ut. De flesta arter är varken nyckelarter, eller har ett instrumentellt värde för människor, och således är det många arter som enligt detta ramverk inte kan anses vara moraliskt relevanta.

Arters egenvärde i centrum

Det finns dock en viss arrogans i detta synsätt, att inget har värde om inte en människa är där och värderar det, menar de som försvarar perspektivet om arters egenvärde. Man tar hjälp av ett tankeex­periment för att tydliggöra denna hållning: Tänk dig att det finns en enda levande människa kvar på jorden. Denne bestämmer sig för att utrota så mycket som möjligt av alla djur, växter och ekosys­tem innan hen dör. Hen har tillgång till kraftfull teknologi som möjliggör detta. Gör denna person något moraliskt klandervärt? Utifrån de moralfilo­sofiska perspektiv som enbart tillskriver moralisk relevans till människors välfärd eller rättigheter, begås inget moraliskt fel, trots att många rent intui­tivt tycker att det inte är rätt. Men hur kan det vara så? Det behövs en miljöetik som formaliserar denna intuition. En möjlighet kan vara att naturen har ett egenvärde som gäller alldeles oavsett om det har ett värde för någon människa.

Att bidra till att en hel art försvinner är en form av ”superdödande”, som överskrider förlusten av de individuella varelserna, menar miljöfilosofer, i syn­nerhet i den så kallade ekocentriska skolan, som inte enbart tillskriver moralisk relevans till individuella varelser utan även till helheter som ekosystem eller arter som sådana. Att döda en vandringsduva är en sak, men att avsluta hela arten Ectopistes migratorius är en annan. Det sistnämnda innebär att en process som pågått i millennier, med anpassning och utveckling i samspel med omgivande ekosystem, får ett abrupt och oåterkalleligt slut.

Tankeexperimentet om den sista människan på jorden som dödar allt levande, och begreppet superdödande, implicerar att arter har egenvärde som bör respekteras och beaktas i våra beslut. Att acceptera att arter har egenvärde får dock en del problematiska följder. Ifall artens värde alltid trumfar individuella varelsers värde blir följden att den moraliska relevansen av individuella varelsers intressen eller liv avfärdas om dessa riskerar att hota en arts existens. Kan verkligen en individuell varelse av en utrotningshotad art vara mer mora­liskt relevant, enbart i egenskap av att vara utrot­ningshotad, än en individ av en art som är vanligt förekommande? Hur långt sträcker sig i sådana fall den principen? Är en växt av en utrotnings­hotad art mer moraliskt relevant än en människa, om en intressekonflikt skulle uppstå?

Ekocentrismen har anklagats för att vara en form av ”ekofascism” av dem som istället menar att det är individuella varelser som är moraliskt relevanta. Arter som sådana har varken ”intres­sen” eller kan känna lidande eller välfärd, vilket däremot individuella varelser har och kan, och vilket gör individuella varelser moraliskt relevanta. Från detta perspektiv följer att det inte tillkom­mer några ytterligare, ”extra”, moraliska skäl att försvara en individuell varelse som tillhör en utrotningshotad art. Vi har därmed inga plikter gentemot arter som sådana, men däremot gent­emot individuella varelsers liv och välfärd.

Dygdeetikens tredje väg

Det finns alternativ till den ovanstående distinktio­nen mellan instrumentella värden och egenvärden, som har diskuterats inom miljöfilosofi. Vissa menar att något kanske inte värderas rätt om man inte kän­ner till det tillräckligt väl. När man väl får uppleva eller lära sig mer om exempelvis arter eller ekosystem kan man komma att värdera arterna högre och respektera dem mer. Inte enbart deras instrumen­tella värde, eller deras egenvärde, utan också deras förmåga att förändra människors preferenser. Att bevara utrotningshotade arter kan då vara ett mora­liskt krav som grundar sig i att inte beröva framtida människor arter eller ekosystem som har kapaciteten att förändra preferenser.

Inom dygdeetiken är karaktärsegenskaperna hos den som agerar moraliskt relevanta. Dygden mod, till exempel, är en medelväg mellan extrem­punkterna överdriven fruktan och blind tillförsikt. Extrempunkterna antas leda till olycka. Den modige är benägen att kunna urskilja vilka aspekter som är viktiga för det modiga handlandet. Detta skiljer sig från andra perspektiv. Där är det relevanta om handlingen leder till en ökad mängd nytta totalt sett, eller om handlingen sker i enlighet med respekt för egenvärden. Att bidra till att en art dör ut, genom att exempelvis främja överutnyttjande av resurser, kan ur dygdeetiskt perspektiv innebära att vi agerar på ett sätt som inte är förenligt med respekt för den gemen­skap vi både är en del av och beroende av. Snarare än ”Har denna art ett egenvärde” är det mer relevant att fråga sig: ”Skulle en dygdig person bidra till att denna art dör ut”. Ur det perspektivet kan arter vara moraliskt relevanta, även om de saknar egenvärde.

Artutrotning kan vara moraliskt fel för att ett fel begås mot andra människor, i den mån arter har ett instrumentellt värde för människors välfärd eller preferenser. Det kan vara fel för att arter som sådana har ett moraliskt värde som överskrider individuella varelsers värde. Resonemangen kring de etiska aspekterna av artutrotning visar att moraliska omdömen skiljer sig från oreflekterade åsikter, såtill­vida att moraliska omdömen vilar på argument som framhävs och kritiskt analyseras. Det innefattar ett skärskådande av de underliggande skäl som stödjer våra moraliska omdömen. Sådan verksamhet är central för att kunna göra prioriteringar mellan olika handlingsalternativ, men än mer behövs ett kritiskt granskande och analyserade av våra omdömen för att vi ska veta vad vi talar om i diskussioner om värden, och vilka handlingar och policys som är förenliga med de av våra värden som kvarstår efter kritisk granskning.