Målning av ett dronthuvud utförd av Cornelis Saftleven (1607-1681) år 1638. Det kan vara ett av de sista porträtten av en levande dront. Målningen kan ses i Boijmans museum i Rotterdam.Foto: Cornelis Saftleven [Public domain], via Wikimedia Commons. Källa: http:// julianhume.co.uk/wp-content/uploads/2010/07/History-of-the-dodo-Hume.pdf
Redan från början gjorde han klart: Det blir ingen munter läsning. Det är också troligt att det vi presenterar här krockar med många människors verklighetsuppfattning. Kan det verkligen vara så här illa när det gäller artutrotning? En del av förklaringen till att vi i vår del av världen inte märker så mycket av förlusten av artmångfald, ännu, är att vi ”exporterar” problemen till andra delar av världen, när vi importerar varor och tjänster. En annan förklaring finns i begreppet utdöendeskuld. Prästkragarna och blåklockorna står där än vid vägkanten. Men deras livsutrymme minskade drastiskt för 40–50 år sedan när industrialiseringen av jordbruket på allvar tog fart. Många arter lever på lånad tid, och i vissa fall har the point of no return redan passerats. Torbjörn Ebenhard har till detta nummer gjort en gedigen research, och han har även skrivit många av artiklarna. Här ger han en bred bakgrund och sammanfattar forskningsläget om artutrotning. Vissa människor ägnar hela livet, och ibland riskerar det, åt att försöka rädda hotade arter och ekosystem. Men inte alla har drivet, passionen eller möjligheterna att göra det. Det vi alla kan, och har ansvar att göra, är att informera oss. Vi vill gärna få veta vad dessa artiklar väcker för reaktioner hos er läsare. Skriv till oss med tankar och reflektioner. Bland de som så gör lottar vi ut ett exemplar av boken Vid vägs ände av Ola Jennersten och Tom Svensson – läs mer om deras arbete på sidan 16–17. Adresser finns på sista sidan.
Annika Borg, redaktör för Biodiverse
Torbjörn EbenhardFoto: Annika Borg
Torbjörn Ebenhard, gästredaktör för detta nummer:
Det har funnits en tid när folk trodde att det inte var möjligt att utrota arter. Idén att jorden tidigare skulle ha hyst arter som nu är utdöda, såsom dinosaurier, sågs som befängd, en hädelse rent av. Det sågs som en omöjlighet att människan skulle kunna utrota de djur som Gud skapat till människans nytta. Charles Darwin var inte bara en av de första att hävda att arterna inte var skapade av Gud, han var också en av de första att inse att arter kan utrotas. Efter sitt besök på Falklandsöarna år 1833 skrev han att falklandsvargen sannolikt skulle komma att utrotas av öarnas kolonisatörer. Så blev det.
När jag började studera artmångfalden, i slutet 1960-talet, betraktades hotade arter som ett begränsat antal mycket speciella arter. Idag är det helt annorlunda. De hotade arterna utgör en stor andel av alla artgrupper, och vilken art som helst kan bli utrotningshotad. Minst 1 196 däggdjursarter är utrotningshotade. I en tidig rödlista från 1986 angavs endast 246 arter som hotade. Visserligen var däggdjurstaxonomin annorlunda då, liksom rödlistningskriterierna, och alla arter var inte bedömda, men det är ändå en avsevärd försämring på ca 30 år.
Detta nummer av Biodiverse ägnas helt åt utdöende och utrotning av arter. Det är en dyster bild vi målar upp, men det är så här det ser ut – så illa ställt är det med artmångfalden idag. Jag hör ofta invändningen att det inte går att motivera människor till handling bara genom att visa hur eländigt allt är. Det behövs framgångssagor som inger hopp, och praktiska redskap för förändring. Så är det säkert, och det är vad alla andra nummer av Biodiverse handlar om. För att handla på rätt sätt måste man dock först ha förstått problemet, och veta vad som behöver förändras. Syftet med detta nummer av Biodiverse är att visa upp problemet, när det gäller förlust av artmångfald. Trots högt satta politiska mål, nationellt och globalt, fortsätter förlusten av biologisk mångfald, på alla nivåer. Detta tycks lätt glömmas bort, och istället fokuserar politiker och andra på det nya stora hotet, som överskuggar allt annat – de globala klimatförändringarna. De är ett allvarligt hot mot biologisk mångfald, och effekten kan bli förödande, men redan nu står artmångfalden inför allvarliga hot av den klassiska sorten, som biotopförstörelse och överexploatering.
I min beskrivning av utdöenden och utrotningar, status för världens arter, hoten emot dem, och konsekvenserna av att förlora dem, har jag tydligt fokus på djur, framförallt ryggradsdjur, och mycket mindre på växter. Ryggradsdjuren är en praktisk artgrupp att diskutera, eftersom kunskapen om dem är relativt sett mer komplett än för andra artgrupper, särskilt när det gäller hotade arter. Det handlar också om en personlig bias. Mitt fokus på ryggradsdjuren betyder inte på något sätt att diskussionen om utdöende och utrotning är mindre relevant för ryggradslösa djur, växter eller mikroorganismer.
Artiklarna i detta nummer av Biodiverse kan ses som en översikt över det senaste decenniets vetenskapliga litteratur om hotade arter. I första artikeln beskrivs artutdöendet som ekologisk process. Därefter kommer en artikel som beskriver utdöendets historia, en som sammanfattar hoten mot arterna, och en artikel av Ola Jennersten som med tigern som fallstudie ger exempel på hur en art hotas. Ulf Gärdenfors beskriver sedan hur en art riskbedöms och klassificeras för nationella och globala rödlistor. Därpå följande två artiklar ger en kort beskrivning av hotstatus för världens arter, med exempel särskilt från groddjuren och däggdjuren. Ulf Bjelke ger sedan en motsvarande redovisning av nationell hotstatus för Sveriges arter. I artikel nummer tio diskuterar Patrik Baard kring arters värde, i filosofisk mening, och artutrotningens etik. Därefter följer en artikel om artutrotningens konsekvenser för ekosystemen och människan. I den sista artikeln ställs frågan om den pågående artförlusten är att betrakta som ett massutdöende i jordens historia, av samma mått som det utdöende som utraderade dinosaurierna för 66 miljoner år sedan.