Trots att många har arbetat med ängs- och betesmarksväxter under lång tid vet man relativt lite om hur växter egentligen konkurrerar med varandra om näringsresurser och hur avbetning och andra störningar påverkar enskilda växter. Rådgivning som syftar till att behålla en hög artrikedom är därför inte alltid så lätt.
Ett 35-årigt skötselförsök vid Lövstalöt utanför Uppsala visade tex att en artrik betesmark som betats under mer än 300 år, kunde bibehålla artrikedomen så länge vegetationen slogs två gånger per år. När hävden av besparingsskäl ändrades till endast ett slåttertillfälle per år (vilket är den normala skötselrekommendationen i ängsmarker) minskade artrikedomen kraftigt. Man fick en vegetation som dominerades helt av johannesört, skogsklöver och midsommarblomster, vilket är ett klart tecken på begynnande igenväxning. I en sådan måttligt produktiv mark kan man alltså upprätthålla en hög artrikedom av kärlväxter om man har högre hävdintensitet än i andra traditionellt skötta marker. Däremot visade det sig att ökad hävd är helt otillräckligt i gödslad mark.
Hävd, näring och ljus styr
Minskad hävd och samtidig eutrofiering gör naturligtvis att vegetationen blir mer högvuxen. Det leder till att de mer högvuxna arterna skuggar de lågvuxna. Om ljus är den viktigaste begränsande faktorn konkurrerar de högvuxna växterna ut de små, lågvuxna. I näringsfattig miljö, eller där ett hårt betestryck håller vegetationen lågvuxen, blir beskuggningen däremot liten och arterna konkurrerar på ungefär lika villkor.
Man kan tänka sig att mycket svaga eutrofieringseffekter skulle kunna dämpas genom en välavvägd variation i betestryck, men för att kunna göra en sådan mycket känslig avvägning krävs bättre förståelse av hur växterna fungerar.
Bete och slåtter ger störning
Alla växter påverkas negativt av att betas eller slås av. Hos jungfrulin, som är en mycket typiskt betesgynnad art, påverkas individen starkt av själva avbetningen. Bla blir medellivslängden kortare och blomningen sämre vid bete.
Att arter försvinner i gödslad, betad mark behöver alltså inte bero på gödslingen som sådan, utan det kan bero på den kraftiga störningen av bete och tramp. Hävden kan paradoxalt nog vara både positiv och negativ samtidigt för samma art.
Vad är vad?
Det kan vara svårt att skilja ut vad som egentligen är näringseffekter och vad som orsakas av minskande hävd.
Många av de arter som räknas som gödselgynnade är samtidigt högvuxna, tex hundkäx, midsommarblomster och ängskavle. I vissa fall kan det vara svårt att avgöra om de hålls tillbaka av hävden eller av näringsfattigdomen. När näringstillgången ökar, är det inte säkert att man kan öka hävden i motsvarande grad. Omvänt så leder igenväxning pga minskad hävd ofta till en ansamling av näring. Minskad hävd har således en eutrofierande verkan. En förändring som ser ut som en gödslingseffekt skulle alltså till stor del kunna vara orsakad av minskande hävd. Vissa goda indikatorer finns dock. I gödslad betesmark är maskros, ängsgröe och vitklöver vanliga även vid intensiv hävd. Vid igenväxning av näringsfattig mark är däremot vitmåra, skogsklöver och johannesört exempel på viktiga indikatorer.
Torrängar som refugier
Den näring människan avsiktligt sprider vid gödsling har alltså stor betydelse för ängsfloran. I jämförelse med det är det av olika skäl mycket svårt att säga om kvävenedfall spelar roll, utom kanske i sydligaste Sverige. Troligen är minskande hävd ett mycket större problem i andra delar av landet. De utpräglade torrängarna är kanske de som är minst utsatta för eutrofiering, framför allt därför att de inte lönar sig att gödsla, men kanske också därför att den lättdränerade marken och de långsamväxande arterna ger långsammare förändringar. När den minskande hävden gör att de ovanliga arterna trängs bort ifrån de friska markerna är de kvarvarande torrängarna de enda refugier som finns kvar.