Det är allmänt känt att flera arter i vårt landskap har minskat men det finns få konkreta siffror på förändringarna. I Skåne har för första gången en storskalig studie gjorts över vilka förändringar i floran som faktiskt har ägt rum.
Studien bygger på två olika inventeringar. Den första pågick 1938– 1971 och den andra startade 1989 och pågår fortfarande (Projekt Skånes Flora). I medeltal har ca 40 år förflutit mellan inventeringarna.
Kärrarter har minskat mest
Under den undersökta tidsperioden har arter i öppna kärr minskat mest. Av rikkärrsarterna har flertalet karaktärsarter, t ex majviva Primula farinosa och kärrknipprot Epipactis palustris minskat med mer än 60 pro-cent, men även många medelrikkärr och fattigkärr har fått ett minskat artantal. Störst minskning av alla arter i hela undersökningen uppvisar fattigkärrsarten taggstarr Carex pauciflora (antalet växtplatser har minskat med 97 procent).
En del av förklaringen till minskningarna är att det numera finns färre öppna kärr pÊgÊa utdikning och upphörd hävd. Många kärrarter har dock minskat mycket mer än antalet kärr, vilket tyder på att det finns andra orsaker till arternas tillbakagång än utdikning och igenväxning.
Skogsarter kvar
Lövskogens arter har allmänt sett klarat sig bra, men det finns en tendens att de mest krävande arterna på naturligt kalkrika jordar har minskat, medan arter på mera intermediära marker har blivit något vanligare.
Även sumpskogarnas arter har i allmänhet klarat sig bra och förändringarna är generellt sett mindre än för lövskogens arter. Man kan anta att igenväxande öppna kärr har övergått i sumpskog vilket i så fall har gynnat sumpskogsarterna.
Hälften så vanliga
I de naturliga gräsmarkerna har de flesta arterna minskat i varierande grad. Störst minskning visar arter bundna till de fattigaste och de mest kalkrika fuktängarna samt arter karakteristiska för stäppartade torrängar. Arter i fattigare, ogödslade betesmarker har också minskat generellt, tÊex nattviol Platanthera bifolia och slåttergubbe Arnica montana. Många arter är bara hälften så vanliga idag som för fyra decennier sedan. Gödsling och upphörd hävd förklarar mycket av minskningarna, men andra faktorer kan ha spelat in.
Bland arter i och vid vattendrag har många minskat men några har ökat kraftigt. Mest har arter i de suraste och näringsfattigaste vattendragen minskat, tex notblomster Lobelia dortmanna och dysäv Eleocharis multicaulis. Kanske beror detta på påverkan av luftburna föroreningar och på en ökning av humuspartiklar och slam i vattnet (vilket kan bero på bla ökad beskogning, dikning, kalavverkning och försurning).
Kulturmarksväxter trivs
Arter i kulturmarker av olika slag, tex skräpmarker och vägrenar har ökat. Däremot har åkermarkens växter generellt minskat något. Vissa åkerogräs har minskat kraftigt (tex renlosta Bromus arvensis) medan andra har expanderat (tex luddveronika Veronica opaca).
Bland arter som ökat med mer än 75 procent återfinns främst ett stort antal förvildade trädgårdsväxter och andra sentida invandrare. I gruppen finns även starkt kvävegynnade och delvis även kalkkrävande kulturjordsväxter, tex odört Conium maculatum och spjutmålla Atriplex prostrata.
Samband med miljöfaktorer
I studien undersöktes sambanden mellan förändringarna i floran och arternas miljökrav. Det gjordes med hjälp av indikatorvärden för olika arters krav på kväve, pH, kontinentalt klimat, temperatur, ljus och fuktighet.
Det överlägset starkaste sambandet fanns mellan artförändringar och kvävekrav. Under undersökningsperioden ökade kvävegynnade arter medan de som föredrar kvävefattiga miljöer minskade.
Kvävet verkar alltså ha haft en avgörande betydelse för de floraförändringar som ägt rum i Skåne de senaste årtiondena. Oavsett i vilken miljö de växer har kvävegynnade arter ökat mest och arter som missgynnas på kväverikare mark gått tillbaka. Flertalet av de arter som i Skåne minskat mest dramatiskt är starkt missgynnade av kvävegödsling. Resultaten stämmer bra överens med de från liknande studier i Holland och forna Östtyskland.