Många av dessa organisationer är myndigheter, institutioner vid universitet eller muséer, eller fristå­ende institut. De ligger på flera olika organisations­nivåer; ett centrum kan till exempel vara en del av en institution, utgöra hela institutionen, eller bestå av flera institutioner vid samma universitet eller museum. I några fall är det ett helt museum eller en botanisk trädgård som presenterar sig som ett centrum för biologisk mångfald, eller till och med konsortier av muséer och trädgårdar. Ett centrum för biologisk mångfald kan vara allt från en liten specialiserad enhet inom en större organisation till en paraplyorganisation för flera tidigare fristående organisationer, täckande en eller flera länder.

Vanligen är centra egna organisatoriska enheter med faciliteter och anställda, men det finns också helt virtuella centrumbildningar som samordnar verksamhet mellan enheter, till exempel institu­tioner inom ett universitet. Begreppet centrum för biologisk mångfald används även för fysiska anläggningar, exempelvis huvudkontor för institut som arbetar med biologisk mångfald, eller besöks­anläggningar eller avelscentra inom zoologiska trädgårdar. Huvudmannaskapet för dessa 40 centra varierar också stort. Ofta är centrumbildningar statligt ägda organisationer, men det finns även mellanstatliga organisationer, nationella eller multi­nationella föreningar, stiftelser och aktiebolag.

De flesta centra för biologisk mångfald anger att de har som syfte att jobba för bevarande och hållbart nyttjande av biologisk mångfald. Verksam­heten som bedrivs sägs ofta vara problemlösnings­orienterad, och utgöra ett stöd för samhällets arbete med biologisk mångfald. Många uttrycker också att nyttjandet av biodiversitet för människans försörj­ning är centralt. Flera centra uttrycker också att de har som syfte att stödja genomförandet av konven­tionen om biologisk mångfald. Många centrum­bildningar ser som sin roll att samla in, analysera och presentera information om biologisk mångfald, som sedan används av andra aktörer, medan vissa centra också är direkt ansvariga för åtgärder, till exempel ex situ-bevarande eller skötsel av skyddade områden.

Många centrumbildningar har ett nationellt ansvar för landets biologiska mångfald, medan andra arbetar med andra avgränsningar, det kan handla om särskilda organismgrupper som svam­par, växter, eller insekter, eller utvalda ekosystem, som marina miljöer, städer eller tropiska ekosystem. Det är också flera som är specialiserade på nytto­växter eller ekonomiskt viktiga insekter.

Nästan alla centra ägnar sig åt forskning, ofta både i en utförande och i en koordinerande funk­tion. Mycket är grundforskning inom systematik, ekologi, genetik och biogeografi, men mycket är också tillämpat, till exempel om ekosystemtjänster, hållbart nyttjande, restaurering av miljöer, inva­siva främmande arter, klimatförändringar, och naturvårdsbiologi.

Många centra utför fältinventeringar, sammanställer data om biologisk mångfald från andra organisationer och från allmänheten (exempelvis i rapporteringsportaler på nätet), producerar nationella checklistor och kartor (ofta i form av GIS-skikt) över arter och naturtyper, tar fram rödlistor, och övervakar biologisk mångfald genom till exempel olika indikatorer. Ofta byggs stora databaser över biologisk mångfald, med både observations- och samlingsbaserade data, och publikationer och andra dokument. Ibland står ett centrum för att sätta upp en metadatabas över nationella databaser för biologisk mångfald. För vissa centrumbildningar med ett tydligt fokus på den biologiska mångfaldens nytta för människan är bioprospektering och dokumentation av traditionell kunskap om biodiversitet viktiga verksamhetsområden.

Undervisning förekommer ofta, på alla nivåer från förskoleverksamhet till doktorandutbildning, både för egna studenter, nyckelpersoner vid myn­digheter och för allmänheten. Kunskapsspridning i olika former är alltid en viktig komponent, till exempel genom publicering av bestämningslittera­tur och statusrapporter för biologisk mångfald, och uppdrag från och rådgivning till myndigheter. För att lyckas med detta etablerar många centra nätverk för samverkan och utbyte mellan olika aktörer i samhället. Nästan alla centra bedriver policyrela­terat arbete, och har ofta en nära koppling till kon­ventionen om biologisk mångfald, ibland genom direkta uppdrag att skriva en nationell aktionsplan, övervaka implementeringen av konventionen, arbeta med lagstiftning, strategier, och guidelines för bevarande och hållbart nyttjande, och delta i mellanstatliga förhandlingar. För icke-statliga centra är olika former av påverkansarbete och lob­bying viktiga verksamheter.

Vid sidan av arbetet med att ta fram och sprida kunskap om biodiversitet utför några centra också direkt bevarande- och hållbarhetsarbete, till exempel genom skötsel av skyddade områden, restaurering av miljöer, och ex situ-bevarande av djur och växter. Ett fåtal är dessutom myndig­heter för tillståndsgivning avseende forskning eller tillträde till genetiska resurser i enlighet med Nagoyaprotokollet.

För att lösa sina uppgifter håller sig många centrumbildningar med specialiserade facilite­ter. Ofta handlar det om biologiska samlingar, laboratorier, och fältstationer för forskning och ex situ-bevarande. Hit hör exempelvis botaniska och zoologiska trädgårdar, herbarier, arboreta, avelsan­läggningar och genbanker. Många centra har också en omfattande besöksverksamhet, med faciliteter som muséer, skolor, besökscentra och naturstigar.

Även om de 40 analyserade centrumbildning­arna uppvisar en stor diversitet (!) har de många gemensamma drag. Verksamheten handlar oftast om att göra kunskap om biologisk mångfald tillgänglig, och om integrering och mainstreaming av biologisk mångfald i samhället. För det har de utvecklat samarbete mellan olika vetenskap­liga discipliner, och skapat en kontaktyta mel­lan den insamlade kunskapen och beslutsfattare (science-policy interface), och arbetar för att höja medvetandegraden om biologisk mångfald bland allmänheten.