Varglaven, Letharia vulpina, är ett exempel på en rödlistad skogsart.
Foto: Björn Cederberg
TEMA: SKOGDe skogsområden som har utpekats som nyckelbiotoper för bevarandet av den biologiska mångfalden utgör mindre än en procent av den privatägda produktiva skogsmarken. Dessa områden är givetvis viktiga att bevara, men att skydda enbart dem räcker inte på långa vägar.

Nyckelbiotopsinventeringen är kanske den största naturvårdsinventering som någonsin gjorts. All skogsmark i Sverige ska inventeras och de områden som innehåller eller kan förväntas innehålla rödlistade arter utpekas som nyckelbiotoper. Inventeringen ska vara vägledande vid skydd av skogsmark samt vid rådgivning till skogsägare m m. I och med de ökade anslagen för naturvård i skogen är det extra viktigt att ha ett kunskapsunderlag för att kunna använda pengarna på bästa möjliga sätt. Det privata småskogsbrukets marker är färdiginventerade, övrig mark dröjer några år.

Liten andel nyckelbiotoper

Av de drygt 11 miljoner hektar skogsmark som hittills inventerats utgör nyckelbiotoperna endast 0,83 procent. Det är en mycket liten andel och alla forskare menar att det inte är tillräckligt att ha kvar en så pass liten yta naturskog om man vill klara av att bevara den biologiska mångfalden. Den statliga miljövårdsberedningen som har utrett behovet av skogsskydd kom fram till att minst 9–16 procent behöver sparas, samtidigt som generella naturvårdshänsyn tas i skogsbruket i övrigt. För att få miljöcertifiera sin skog enligt FSC krävs det att naturvård blir huvudmålet för minst 5 procent av skogsmarken.

– Nyckelbiotoperna är alldeles för få, för små och för utspridda i landskapet. De räcker inte på långa vägar, säger Stefan Bleckert, skogsansvarig på Världsnaturfonden (WWF).

– Vi anser att minst 10 gånger så mycket behöver bevaras för naturvårdsändamål, i vissa skogslandskap krävs 20 gånger så mycket. Det innebär att naturvärden aktivt måste återskapas.

Förutom att satsa ännu mer på reservatsbildning och biotopskydd tror WWF på att stärka de frivilliga insatserna från skogsägarnas sida med t ex ekonomiska styrmedel. Skogsägarna bör ersättas om de gör stora naturvårdsinsatser.

Genom att sluta avtal med intresserade skogsägare kan man skapa ett mer långsiktigt skydd för biologiskt rika skogar, samtidigt som markägarna kan få någonting tillbaka. Förutom ekonomisk ersättning kan även en förenklad byråkrati vid avverkningar vara ett sätt att stärka den frivilliga naturvården bland skogsägarna.

Naturvårdsavtalen bör vara långsiktiga, 50 år är den högsta möjliga gränsen rent juridiskt. Om marken säljs följer avtalet med köpet.

Långsiktighet behövs

– Naturvärden i skogen uppnås inte i en handvändning, det är ett långsiktigt arbete, påpekar Stefan Bleckert. En ek i en naturskog blir ofta uppemot 500 år. Då är ett avtal som sträcker sig 50 år framåt i tiden det minsta man kan begära av en naturvård som vill vara trovärdig.

I första hand anser WWF att man bör satsa på de markägare som har en hög kvalitet på sin skogsbruksplan och/eller höga naturvärden på sin mark.

– Ge de som är duktiga något tillbaka! säger Stefan Bleckert. Vi klagar gärna på de som inte vill bedriva naturvård, men många är beredda att göra en insats. Dem bör vi fånga upp, menar han.

Viktigt se till helheten

För att få en bättre helhetsbild bör avtalen gälla för hela fastigheten, inte bara för enstaka bestånd som idag. Dessutom anser WWF att man bör utse landskapsekologiska kärnområden i södra och mellersta Sverige, där skogsägare, naturvårdare och myndigheter samarbetar inom ett större landskapsområde för att se till att t ex olika fågelarter som bivråk och tretåig hackspett kan behålla en ållbar population i området. WWF är inblandad i ett sådant projekt.

Stickkontroller

De avtal som upprättas mellan skogsvårdsstyrelsen och skogsägaren bör enligt Bleckert följas upp med stickkontroller. Ett avtalsbrott får givetvis juridiska konsekvenser och man kan också tänka sig att avtalet innehåller rätten för staten att beslagta virke från olagliga avverkningar.

– Eftersom skogsägaren ingår avtalen frivilligt och dessutom får ersättning för sin naturvårdsinsats är dock risken liten att avtalen bryts, menar Stefan Bleckert.

När det gäller ersättning bör samhället gå in med pengar för detta. På WWF har man även diskuterat egna ekonomiska insatser för ändamålet.

För att skogsägarna ska få chansen att uppleva hur slutresultatet av långsiktiga naturvårdsinsatser kan se ut startar Skogsstyrelsen i höst kampanjen Grönare skog. Inom den erbjuds Sveriges 300 000 privata skogsägare att få uppleva slutprodukterna av både bra skogs- och virkesproduktion samt av bra naturvård. Förhoppningsvis inspirerar det naturvårdsarbetet ytterligare.