TEMA: LJUSFÖRORENINGARFladdermössen har bott och jagat i mörker i mer än 50 miljoner år och i Sverige har kyrkor utgjort perfekta boplatser sen tusen år tillbaka, särskilt för arten brunlångöra. Men för några decennier sedan, när det plötsligt blev på modet att lysa upp våra kyrkofasader, förändrades förutsättningarna drastiskt. Natt blev till dag. Fladdermössen, som behöver mörkret för att kunna hålla sig undan rovfåglar, förlorade sin trygghet.

De äldsta fossila fladdermöss man har funnit är 55 miljoner år gamla. Och redan då, under tidig eocen, var de anpassade till ett liv i mörker. Fossila lämningar har avslöjat att dessa fladdermöss åt nattens insekter, att de ekopejlade och hade fullt utvecklad flygförmåga. De var av allt att döma väldigt lika våra moderna fladdermöss och hade sannolikt utvecklats redan under krita, mer än tio miljoner år tidigare. Fladdermöss har alltså varit nattdjur sedan dinosauriernas tid, och även om man då och då ser enstaka fladdermöss ute i dagsljus är det ingen av de nu levande 1400 arterna som har utvecklat dagaktivitet. Mörkret är deras trygghet och skydd mot framför allt rovfåglar.

Människan är på många sätt fladdermusens motsats. Vi är utpräglade dagdjur och vår nedärvda mörkerrädsla blir allt mer påtaglig, vi gör allt för att göra natt till dag. Parkeringsplatser, fasader, villaträdgårdar, gator och torg. Överallt lyser det, och mörkret trängs undan i perifera hörn – och med det också fladdermössen.

Fladdermus vid en mur i natten, upplyst av månen. Sydpipistrell svärmar på borggården i Glimmingehus.

Foto: Jens Rydell

Kyrkor perfekta miljöer för brunlångöra

På 1980-talet var mer än hälften av alla västsvenska kyrkor bebodda av kolonier av brunlångöra (Plecotus auritus), en fladdermus som är vad den heter. Deras öron är lika långa som kroppen och med dem hör de insekternas vingslag och fotsteg i natten. Deras fina hörsel gör att de kan stänga av ekopejlingen och jaga tyst, varför de kan fånga nattfjärilar som annars hör de högfrekventa ropen från fladdermöss. Kyrkorna, som varit centrala i svenska byar i tusen år, bjuder på husrum och mat. Vindar och torn har många skrymslen och vrår och under taken blir det varmt nog på sommaren för växande kolonier. Inomhus flyger flugor som blir mat under kalla kvällar, och i grönskan på kyrkogårdarna finns ofta en mångfald av insekter.

I hundratals år har fladdermössen varit en del av detta ekosystem. Men på 1990-talet påbörjades en förvandling av kyrkomiljöerna. De förr så mörka kyrkofasaderna försågs med strålkastare. Det blev på modet att visa upp byns stolthet, kyrkan, genom att låta den skina i natten, likt ett Las Vegas-hotell.

Idag är det mer regel än undantag att kyrkor har fasadbelysning. Det samma gäller slott, herrgårdar, stenbroar och merparten av gamla kulturbyggnader. I trygghetens namn och estetikens.

År 2017 gjorde vi en uppföljning av 1980-talets inventering av fladdermöss i västsvenska kyrkor. Hälften av kolonierna var borta och endast i kyrkor som ännu inte hade fått fasadbelysning fanns de kvar. Att det var ljuset som var orsaken var tydligt. Och då ska man veta att fladdermöss blir gamla – rekordet är över 40 år – och de är vanedjur som är trogna sin koloniplats och inte flyttar i onödan. Det finns alltså fladdermöss som har sett hela förvandlingen, hur kyrkomiljöerna har gått från natt till dag på drygt 30 år.

Ljuset förändrar spelplanen

Vi har i våra undersökningar sett hur fladdermöss väntar ut belysningen om den släcks tidigt, hur de alltid väljer det mörkaste hörnet och hur de snabbt tar sig till närmaste träd, allt för att minimera exponeringen i den redan så ljusa sommarnatten. I England har man noterat hur fladdermöss ibland förgäves väntar in mörkret, de svälter hellre än att flyga ut med ungar i det farliga ljuset. Och mycket riktigt, i lampskenet patrullerar inte sällan lärkfalk (Falco subbuteo) och i skuggorna väntar ugglorna.

Samtidigt samlas maten i lampskenet: myggor, sländor, skalbaggar och nattfjärilar som obönhörligen dras till ljuskäglorna. Snabba, opportunistiska fladdermöss, som dvärgpipistrell och nordfladdermus, utnyttjar det faktum att insekter dras till ljus och patrullerar ovanför lyktorna. Då och då dyker de ner i ljuskäglorna och snappar åt sig ett byte innan de återvänder till det relativa mörkret ovanför lamporna. Även dessa fladdermöss är försiktiga. I Berlin har man radio-spårat större brunfladdermus, (Nyctalus noctula) vilka rör sig över stora ytor och inte sällan ovan stadsljusen. Men när de väljer boplats gör de det med omsorg och flyttar in i den allra mörkaste stadsparken.

Inte nog med att byten ansamlas i ljuset, nattfjärilarna som normalt hör fladdermöss är som döva i skenet från strålkastarna och därför lätta byten. Fjärilsspecialister som långöron och barbasteller är också de ljuskänsligaste av fladdermöss och kan inte ta del av detta dukade bord. Frågan är hur länge bordet är dukat. Lamporna dammsuger omgivningen på insekter, som enligt flera larmrapporter de senaste åren blir färre och färre.

Inventeringen av brunlångöra i västsvenska kyrkor var först i Sverige i detta avseende. Men allt fler undersökningar visar att det är på samma sätt i Skåne och på Gotland. En kortare studie på Gotland i år visade att fem av 24 undersökta kyrkor har kolonier av långöra men bara en av dessa är inte hotad av ljus. Samtidigt hittades tydliga spår av att ytterligare tre kolonier har funnits alldeles nyligen. Brunlångöra introducerades på rödlistan 2020, på grund av hotet från ljusföroreningar. På Gotland bor (kanske) också de sista exemplaren av dess kusin – grålångöra (Plecotus austriacus). Arten har alltid varit på gränsen till utdöd i Sverige men det finns trots allt inspelningar av deras ljud från ett par platser. Blir fasadbelysningen spiken i kistan?