Skyddsjakt får enligt jaktlagen tillgripas när en djurart orsakar allvarlig skada, till exempel river tamdjur eller orsakar betesskador. Skyddsjakt används vid akuta situationer och för fridlysta arter. I allmänhet handlar det om stora rovdjur som tar tamdjur. Problemet är störst i renskötselområdet.
Varg, björn och lo är skyddade enligt EUs art-och habitatdirektiv och får inte avsiktligt fångas eller dödas. Undantag kan medges under två viktiga förutsättningar: Det får inte finnas någon annan lämplig lösning på problemet och jakten får inte försvåra upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus för arten. Hur detta har tillämpats i Sverige har varit mycket omdiskuterat, främst när det gäller lodjur (se artikel sid. 9).
Efter fridlysningen 1991 började lo åter jagas 1994. Sverige har anmälts till EU-kommissionen för detta vid två tillfällen. Första gången vidtog inte kommissionen någon disciplinär åtgärd. Nu har en ny anmälan inlämnats, som avser jakten utanför renskötselområdet.
Viss skyddsjakt motiverad
SNF anser att skyddsjakt är motiverad under vissa omständigheter för att minska allvarlig skada. Därför accepterar vi viss skyddsjakt i renskötselområdet.
Däremot kan inte den skyddsjakt som idag tillåts på lodjur i övriga Sverige anses vara motiverad av skyddsjaktsbestämmelserna och uppfyller inte heller direktivets villkor för att bevilja undantag. Vår bedömning är dock att lostammen utanför renskötselområdet tål viss avskjutning utan att dess bevarandestatus försämras. Viss jakt skulle därför kunna ske i form av licensjakt, där Naturvårdsverket beslutar om en bestämd kvot och jakten avlyses när denna är uppfylld.
SNF har tillstyrkt förslag om att Sverige ska begära undantag för lodjur i direktivet, vilket skulle möjliggöra en noggrant kontrollerad avlysningsjakt.
Licensjakt på björn
En omsorgsfullt kontrollerad licensjakt på björn inleddes på 1980-talet. SNF tillstyrkte detta under förutsättning att man noga följde stammens utveckling. Under många år har ett gemensamt svenskt-norskt björnprojekt pågått i det syftet.
Trots att även björnen omfattas av bestämmelserna i art- och habitatdirektivet har EU accepterat att Sverige fortsätter den licensjakt som bedrevs innan Sverige blev medlem i EU. Något formellt undantag från direktivet har dock inte Sverige.
Ej vargjakt på privat initiativ
Skyddsjakt på enskilds initiativ får tillgripas när ett rovdjur har angripit ett tamdjur och sedan fortsätter angreppet (§ 28 i Jaktförordningen). Detta kan accepteras när det gäller björn och lo men inte varg. Det är också tveksamt om det ska vara tillåtet för järv.
Vargen undantogs från denna bestämmelse 1990. Nu har regeringen i sin rovdjursproposition föreslagit att bestämmelsen återigen ska inkludera varg. SNF och flera andra organisationer och forskare protesterar mot detta. Den gemensamma svensk-norska vargstammen är fortfarande mycket liten ur ett bevarandebiologiskt perspektiv.
Från jägarhåll framställs denna typ av skyddsjakt som avgörande för att lokalbefolkningen ska acceptera vargen. Den kan dock äventyra vargstammens bevarandestatus och det blir svårare att bevisa jaktbrott – en uppfattning som delas av Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen.
Alla får värja sig mot rovdjur
I debatten har det felaktigt framställts som att det idag inte finns någon möjlighet att försvara sig vid rovdjursangrepp. Det påstås att propositionen föreslår införandet av en nödvärnsrätt. En sådan finns redan, men regleras av brottsbalken. Förutom rätten att försvara sig mot angrepp av en annan person i brottsligt syfte (den egentliga nödvärnsrätten), ingår också rätten att försvara sig och sin egendom vid angrepp av till exempel ett rovdjur (nödsituation). Denna rätt har aldrig ifrågasatts.