Foto: Mari Tefre/Svalbard Global Seed Vault
TEMA: BIOLOGISK MÅNGFALDNu gäller det att rädda utrotningshotade gener åt eftervärlden. Underjordiska säkerhetslager, nedfrysning till hundratals minusgrader och stora reservat är några tekniker.

Hundratio meter in i urberget på Svalbard ligger trehundratusen fröprover infrysta i ett säkerhetsvalv. Det här underjordiska frölagret når man genom en korridor konstruerad av ett enormt stålrör som tränger in i berget genom moränmassorna. Det är arton grader kallt. Allt som syns av anläggningen ut­ifrån är en futuristisk entré i betong som sticker upp ur det frusna berget. Genom en konstnärligt utformad glasskiva glimmar ljus från hundratals optiska fibrer. Här inne lagrar forskarna framtidens frön. Svalbard Global Seed Vault är den mest avancerade säkerhetslager som byggts för att bevara genetiskt material och fungerar som backup för hela världens genbanker. Det är som om Noas ark har seglat rakt in i berget.

Grete Helene Evjen på norska jordbruksdepartementet har varit med ända sedan säkerhetslagret planerades.

– Tekniskt sett har vi kunnat planera för 200 år framåt. Det är ett säkerhetslager byggt för att stå emot yttre påfrestningar, elavbrott och klimatförändringar, men Svalbards avstånd från världens övriga genbanker innebär också en bra riskspridning.

Bevarande ex situ

Att långtidslagra frön är ett sätt att gardera sig mot framtida utdöenden. Tanken är att man i framtiden ska kunna återintroducera försvunna arter i odling eller i den naturliga miljön. Det här arbetet är ett exempel på det ena av två principiella sätt att bevara biologisk mångfald: ex situbevarande – bevarande utanför den naturliga miljön.

Nordiskt genresurscenter, NordGen, har en genbank i Alnarp. Här ligger frön nedfrysta i arton minusgrader precis som på Svalbard. NordGen har också en stor databas med information om genetieka resurser i de fem nordiska länderna.

– De här fröna kan tinas upp om tjugo år och fortfarande gro, berättar Agnese Kolodinska, som är chef för NordGens molekylärlaboratorium.

Iskall teknik

biodiv08_4_kryoteknik1

Med så kallad kryoteknik kan biologiskt material frysas ned till mycket låga temperaturer och få en hållbarhet som vi ännu inte sett gränserna för. I Finland bedrivs mycket utveckling på området. Foto: U.S. Dept. of Agriculture

Men det finns också andra tekniker för att lagra genetiskt material. Med kryoteknik fryser man ner materialet i ett mycket kallt köldmedium. Flytande kväve håller minus 196 grader. Vid sådana temperaturer går det att långtidslagra vegetativa förökningsdelar som potatisknölar och meristem. Det är enda utvägen för förädlade sorter som annars förlorar sina egenskaper om man försöker fröså dem.

– Finnarna är särskilt duktiga på det här, berättar Agnese. De har fryst ner äppelkvistar för att sedan tina upp dem och ympa dem direkt på träd.

Kryotekniken är fortfarande i utvecklingsstadiet och ingen vet exakt hur länge det går att lagra arvmassa med den här tekniken.

– Det skiljer från art till art, olika växter och växtdelar reagerar olika, förklarar Agnese. Vi försöker utveckla kryotekniken, men det är inte det slutliga svaret på sortbevarande, poängterar hon. Genetiskt material ska användas aktivt i odling.

Ren arvsmassa kan också sparas i så kallade DNA-bibliotek. Men där är syftet forskning på arvsanlagen snarare än långsiktigt bevarande.

– Ett frö är helt enkelt en väldigt bra bärare av genetisk information, konstaterar Agnese.

Och det kan man förstå. Inuti fröet ligger arvsmassan tryggt och kan spira tjugo år senare, efter upptining. Om man ska tala om användarvänlighet är det svårslaget.

När det gäller djur handlar en stor del av arbetet om att hålla reda på stamtavlor. Djuren själva hålls ofta i parker eller på gårdar av lantrasföreningar. Men även för djurens del kommer avancerad teknik i fråga. I tidskriften Theriogenology beskriver ett forskarteam nyligen hur en noshörning fötts efter konstgjord befruktning med nedfryst sperma. Tekniken innebär att avelsarbetet kan bli betydligt lättare och effektivare, eftersom man slipper dyra och riskfyllda transporter av avelsdjur.

Kritik mot konstgjord andning

Levande material hålls i genbanker, klonarkiv, djurparker, växthus, akvarier och botaniska trädgårdar över hela världen. Men ex situmetoderna väcker ibland starka reaktioner. En del ser hellre en art dö ut med värdighet än tillbringa sina sista dagar bakom galler. Många kritiker menar också att de resurser som läggs på ex situbevarande kunde ha gjort långt större nytta någon annanstans ute i det fria. Många arter har aldrig kunnat hållas vid liv i fångenskap, ännu fler har inte reproducerat sig. Ändå är ex situbevarande en viktig sista utväg i många fall (se faktaruta), om man inte lyckas upprätthålla populationer i det vilda.

Att bevara livsmiljöer

För hundra år sedan bildades de första nationalparkerna i Sverige. Motivet var romantiskt, man ville skapa dramatiska utomhusmuseer där människor kunde uppleva naturens själ. Idag är synen en helt annan, skyddsinstrumenten flera och naturen inte längre till för människans konstnärliga gullande. Vi börjar inse att naturen faktiskt är basen för hela vår existens och att den innehåller livsmiljöer för jordens alla arter. Skyddar vi naturen, kan vi också behålla arterna.

Idag finns ett brett spektrum av skydds- och förvaltningsformer av naturområden att välja bland; reservat med olika föreskrifter, samförvaltnings­initiativ, naturvårdsavtal, Natura 2000, nationalparker – listan kan byggas på och bli rätt detaljerad. Men poängen är gemensam. Organismerna ska ges en chans att överleva där de hör hemma. Det här behöver inte betyda att människor stängs ute från områdena. Tvärtom, det kan handla om att upprätthålla hävdberoende populationer på gammal kulturmark med bete, eller att röja sly för att spara gamla artrika träd i ett eklandskap. En del av den biologiska mångfalden har hela sin tillflyktsort i mänskligt upprätthållna miljöer. Detta gäller våra kulturväxter och lantraser som hålls vid liv i odling eller fäboddrift. De har blivit människans följeslagare och här är det aktivt bruk snarare än fri utveckling som är nyckeln till överlevnad. Husdjur, grödor, konkurrenssvaga hävdarter och ovanliga ogräs är knutna till mänsklig aktivitet och hotas snarast av att brukningstraditionerna blir omoderna och försvinner.

Missförstådda satsningar

Ibland finns skäl att satsa resurser på en enskild art i fält. Arten kan stå inför akut hot om utrotning och behöva omedelbara stödåtgärder som utfodring, reproduktionshjälp eller skydd mot predatorer. Men ofta handlar naturvård inriktad på en art om att hjälpa en hel livsmiljö, som i sin tur bär upp en stor mångfald av arter. Oförståelsen var stor när Sverige satsade hundratals miljoner på den vitryggiga hackspetten i Dalslands lövskogar. Debatten stormade och naturvårdarna anklagades för att vara världsfrånvända navelskådare med tjocka skygglappar. Problemet var egentligen att naturvårdarna var dåliga på att kommunicera vad det hela handlade om. Den vitryggiga hackspetten stod i centrum för en storskalig satsning på ett hotat svenskt habitat. Genom att skydda hackspettarnas häckningsmiljö, kunde milsvida lövskogar med tusentals arter bevaras. På så vis blir hackspetten en paraplyart som drar med sig ett helt ekosystem.

Ett annat begrepp är nyckelarter, som är arter med särskilt stor ekologisk betydelse. Sälgen minskar i det svenska landskapet och hanblommorna är för många tidiga vårinsekter den enda tillgängliga näringskällan. Under sälgens livscykel utgör den hem för fler arter än något annat träd i Sverige förutom eken. Sälg, ek, och andra träd blir därför viktiga naturvårdsobjekt. En röst på sälgen är en röst på tusen skalbaggsarter.

Jättepandor, tigrar, gorillor, noshörningar och knölvalar har en annan funktion som flaggskepps­arter. De har vunnit publikens hjärtan och får oss att stoppa en extra tia i naturvårdens insamlingsbössor. Naturvårdare får ibland lov att vara lite kreativa för att lyckas, och kreativ naturvård kommer att bli allt viktigare i takt med att det blir trängre på vår planet.

 

Räddningsaktioner – goda och dåliga

Många arter hade varit utdöda idag om det inte hade varit för aktiv naturvård. I Uppsalas tropiska växthus finns en stor samling av Saint Paulior, som annars lever en tynande tillvaro på bergsklippor i östra Afrika. Faktum är att huvuddelen av världens Saint Paulior står i krukor i privata hem.

Den arabiska oryxen har haft ett dramatiskt öde. År 1972 eliminerades den sista kvarvarande vilda flocken. Lyckligtvis hade Operation Oryx startat tio år tidigare och börjat bygga upp en population
i fångenskap. 1986 hade denna ökat till 700 djur i olika länder och en bit in på nittiotalet var oryxen återetablerad på arabiska halvön i livskraftiga populationer. Visent, röd varg, Hawaiigås,
Przewalskis häst, kalifornisk kondor, svartfotad iller, orkidén Paphiopedilum delenatii och busken Franklinia alatamaha är andra arter som sannolikt inte funnits kvar idag om de inte bevarats ex situ.

Värre gick det för vandringsduvan. Martha hette det sista exemplaret och hon dog i fångenskap 1914. Dessa duvor kunde bara trettio år tidigare förmörka himlen med femtio mil vida flockar som tog flera dagar på sig att passera.

Kvaggan var en sydafrikansk underart till stäppsebran. Den sista kvaggan dog i en djurpark i Holland 1883. Dessa och andra arter hade vi möjligen haft kvar om ex situmetoderna varit mer utvecklade.