TEMA: NATURSYNDet finns många gemensamma perspektiv i diskussionen om biologisk mångfald och natursyn, det ser man i de föregående artiklar där sju olika aktörer beskriver sin natursyn. Men det likartade språket döljer också uppriktiga skillnader såsom för vem naturen är till. På en samhällsnivå ser vi ibland intressekonflikter mellan sektorer, vilka förmodligen skulle kunna härledas till dessa skillnader.

Det sägs att oenighet uppstår när parter ”talar olika språk”. I fallet biologisk mångfald har det skett en konvergens, eller ett närmande, i debatten där samtliga samhällsaktörer nu tillsynes talar samma språk. Detta förefaller lovande i det att det kan överbrygga olikheter. Teoretiker hävdar bland annat att språkbruk till stor del formar tankesätt, såtillvida att använder man samma begrepp, så styrs man in på liknande perspektiv. Detta är nödvändigtvis inte fallet när det gäller de olika exempel på natursyn som framkommer i föregående artiklar. Konvergensen kring begreppsanvändningen är skenbar och har med form, inte innehåll, att göra. Här ser vi att man använder samma språk för att argumentera för olika ståndpunkter.

Finns det element i berättelserna om natursyn och hållbarhet som genuint delas? Självklart är alla överens om att naturvärden bör bevaras och att den biologiska mångfalden bör värnas. Det är också tydligt att man inte har en roll gentemot naturen, men ett flertal tillhörigheter såsom brukare, jägare och naturvän. Men när skribenterna gavs uppdraget att ge sin natursyn utifrån sina positioner, framkommer också tre huvudsakliga skiljelinjer: 1) för vem naturvärden ska bevaras; 2) vari själva ”värdet” ligger; och 3) huruvida man ska sträva mot det framtida eller förflutna som tidsideal för naturen. Vi kan benämna det som inkonsekvent enighet, där det finns en gemensam uppfattning om naturvärden, biologisk mångfald och hållbarhet som ideal, men aktörerna fyller dem med olika värden, mening och kunskaper.

Naturvärden för vem?

För vem ska vi bevara naturvärden och värna om biologisk mångfald? Malin Sahlin anser att naturen har ett skyddsvärde, som har ”funnits långt innan vi människor”, och som går att separera från människans nytta. Det är således i först hand för naturens egen skull som man bedriver bevarande. Gudrun Kuhmunens perspektiv vittnar likaså om att bevarande är för naturen, då hon resonerar att naturvärden skall ”återställas till” naturen, där prepositionen ”till” snarare än till exempel ”i” är väsentlig i att ge naturen en moralisk status och rättigheter.

Motsatt föreslås naturvärden vara till för framtida generationer av Anna-Karin Utbult Almkvist, Pauline Palmcrantz och Joakim Boström. De anser att man ska bruka naturen på ett sätt som skapar ”såväl förutsättningar som framtidsutsikter för kommande generationer”. De sistnämnda blir då de moraliska subjekten.

Fredrik Widemo tycks mena att det är människans nutida nyttjande och värderande, exempelvis i naturupplevelser, som inger värde i naturen. Enligt honom är rekreationsvärde och naturvärde svåra att särskilja. Detta utilitaristiska synsätt innebär att värden kallas för detta för att de värderas som så av någon agent, människan.

Slutligen uttrycks det en gemensam medvetenhet men också oro kring kommersialiseringen av naturvärden: reducerandet av naturen till värden i kronor och ören, och enligt Malin Sahlin, virkesråvara, och en ökande trend att naturvärden ska ”säljas” till konsumenter inom en växande turistnäring där människan upplever bristande naturkoppling. Det moraliska subjektet för vem naturvärden är till för, är därmed betalande konsumenter som inte nödvändigtvis har naturens långsiktigt bästa i åtanke. Hilda Runsten föreslår dock att konsumenters medvetna val just är nyckeln till hållbarhet.

Tillbakablickande eller framåtriktande?

När skribenterna talar om målbilden för mångfald och hållbarhet använder de ord som tillför en tidsdimension: Ska man förvalta naturens mångfald för att ge naturvärden tillbaka till naturen eller tillbaka till människan, som på något sätt gått miste om den i dagens samhälle? Gudrun Kuhmunen uttrycker att mark och mångfald ska återlämnas till naturen. Ord som ”arv” förekommer och Malin värdesätter till viss del ursprungslägen ”där naturen fått råda i århundraden”, innan människan var en faktor i landskapet. Vi är återigen tillbaka till en syn på naturen som ett moraliskt subjekt med rättigheter.

Det är intressant att notera att detta är förkroppsligat i Gudrun Kuhmunens natursyn, där naturen ses mer aktivt som en handelspartner. I naturens samspel med människan förekommer således gåvor och gengåvor i en slags informell bytesekonomi. Detta synsätt förekommer ofta hos ursprungsbefolkningar runtom i världen och grundar sig i en tillbakablickande logik: vi ska återställa förlorad balans, eller fråntagna naturvärden, vilket också skulle kunna utläsas från Malin Sahlins natursyn.

Hilda Runsten och Almqvist med fleras natursyn lutar sig också, fast i mindre utsträckning, mot en tillbakablickande filosofi. Denna utgår emellertid inte frånlängtan till en oförstörd vild natur, utan handlar om en förlorad relation mellan människan och naturen. Människan behöver återförenas med naturen. Detta förekommer även i Gudruns resonemang, där tidigare generationers naturrelation bör respekteras som en del av arvet man får.

Brukande aktörer som Fredrik Widemo och Hilda Runstens natursyner ser till en utveckling framåt och framtida förutsättningar. Runsten pratar om hållbara framtidsscenarion, Almqvist med flera om kommande generationer, och Fredrik Widemo om utveckling mot ett mer hållbart samhälle. Det är värt att notera att få aktörer ser hållbarhet som en svart-vit fråga som antingen riktas tillbaka eller framåt. Malin Sahlin, till exempel, vädjar också om att naturvärden ska bevaras åt kommande generationer såväl som om att naturen ska återställas.

Dessa gemensamheter är lovande. Bryan Norton, professor i miljöfilosofi, har utvecklat en konvergenshypotes som hävdar att enighet kan existera kring biologisk mångfald trots att anledningarna bakom varför man värdesätter biologisk mångfald kan skilja. Detta blir tydligt bland ovanstående artikelförfattare, som delar gemensamheter såsom personlig koppling och ansvarstagande gentemot naturen. Norton menar att det föranleder konsensus i policybeslut: vi vill alla bevara samma våtmarksområde, men med olika motiv. Jägaren vill försäkra sig om bestånd av sjöfågel för jakt; en grupp lantbrukare vill kunna sälja fågelskådning till besökare; djurvänner vill bevara habitatet för fåglarnas egen skull; och en annan skara vill skydda våtmarken så att den kan ingå i ett viktigt kvävekretslopp för framtida generationer. Extra värdefullt skulle det i så fall bli om vi utöver detta förutsätter att man kan vara både djurvän och jägare samtidigt, eller fågelskådare och stadsplanerare.

Våra skribenter har mycket gemensamt och talar samma språk. Men bakom detta ligger också olika normativiteter och definitioner av naturvärde, för vem, och från vilken tid. Att blottlägga dessa är minst lika viktigt som att belysa gemensamheter i natursyner, då det kan visa oss på vilka specifika punkter skillnader uppstår som sedan kan komma att bli polemiska på en samhällsnivå.