I ett landskap som är utarmat och artfattigt – som dagens kulturlandskap till stora delar är – riskerar de små fläckarna av attraktiva miljöer att bli ekologiska fällor. En rikt blommande äng som lockar till sig arter från omgivningen kan till exempel förvandlas till en sådan fälla i det ögonblick den slås.

Samma sak skulle kunna gälla vägkanter längs trafikerade vägar. Kan det vara så att man faktiskt gör arterna en otjänst genom att göra dessa miljöer så inbjudande som möjligt?

Svår forskningsuppgift

Svaret beror på hur trafikdödens onda förhåller sig till infrastrukturbiotopens goda. Att reda ut hur den relationen ser ut är en angelägen men också mycket svår forskningsuppgift, därför vet vi inte med säkerhet hur det ligger till. Några rimliga antaganden kan dock göras:

För arter som använder infrastrukturbiotoperna som ersättningsmiljöer (se rutan) överväger fördelarna. För dessa arter – som i vissa fall har försvunnit helt i resten av landskapet – vore det en katastrof om väg- och järnvägsmiljöerna försvann.

Om de kan överleva i infrastruktur-biotopen, vilket de uppenbarligen kan, så borde det fungera för många andra arter – åtminstone arter med liknande levnadssätt.

För de arter som använder vägar och järnvägar som förstärknings-, resurs- eller spridningsmiljöer kan det dock finnas en risk att de lockas i en ekologisk fälla. Det skulle innebära att infrastruktur-biotopen har en negativ nettoeffekt på dessa arter.

Så kan riskerna minskas

Det finns dock sätt att minska risken när man anlägger och sköter till exempel en vägkant. Genom att anlägga värdefulla miljöer i baksläntens ovankant ökar man säkerhetsavståndet till vägen. Man kan även tänka sig att man slår zonen närmast vägbanan så tidigt att den inte hinner bli någon blomresurs – allt för att få fjärilar, bin och andra att hålla sig borta från trafikens omedelbara närhet.