För att bilisterna ska ha god sikt slås vegetationen längs med våra vägar en eller flera gånger varje år – lite olika beroende på hur frodig växtligheten är. Att samla upp det slagna höet anses alltför dyrt så det får ligga kvar och multna. Resultatet blir ett allt tjockare förnatäcke som med jämna mellanrum skrapas bort eftersom avrinningen från vägen annars inte fungerar som den ska. Det jag har försökt ta reda på är hur förnan påverkar växtrikedomen. Sammanfattningsvis kan man säga: dåligt.

Finfördelning ökar näringstillförseln 

Slåtter längs med vägarna görs sedan ett antal år tillbaka på de flesta håll med två roterande kedjor. Dessa sliter av växterna och finfördelar dem till ett ganska finkornigt hösmul. Finfördelningen gör att mikroorganismerna kommer åt växtmaterialet lättare och nedbrytningen går fortare än om slåttern hade skett med slåtterbalk eller liknande skärande aggregat. Och eftersom nedbrytningen går snabbare blir näringstillförseln högre än då vegetationen skärs av.

Vad innebär detta för växterna i vägkanten? Både artsammansättning och frodighet påverkas av mängden näring och då främst av kväveinnehållet. Framförallt påverkas dock artantalet – ju mer kväve desto färre arter. De arter som finns är högvuxna och producerar mycket förna och det blir en ond cirkel där artantalet minskar.

Därför är magert artrikt

Men varför är det få arter där det är mycket näring? Kan vi lära oss något från de artrikaste miljöerna vi har, de traditionellt skötta betes- och slåttermarkerna?

En av orsakerna till dessa markers höga biodiversitet är just skötseln. Näring förs ständigt bort genom djurens bete, slåtter, vårens fagning och så vidare. Markens näringshalt blir mycket låg. Detta leder till att konkurrensstarka växtarter (snabbväxande och ofta med ett utbrett bladverk) får det svårare att växa här, vilket i sin tur öppnar för småvuxna och ljuskrävande arter att samexistera. Låga kvävehalter i marken är evolutionärt sett det allra vanligaste tillståndet och fler växtarter har anpassats till detta än till motsatsen. Det finns helt enkelt många fler arter att välja mellan!

En mager vägkant hyser därför fler arter. Man kan alltså tänka sig att om näringshalten minskar så kunde artrikedomen öka. Ett sätt att minska näringsnivåerna är därför att ta bort den förna som bildas efter slåttern.

Två undantag

Näring kommer emellertid till vägkanten även från omgivningen, exempelvis intilliggande åkermark. Man kan tänka sig omständigheter där förhållandevis lite näringstillförsel kommer till vägkanten från förnan jämfört med hur mycketsom kommer från åkermarken (till höger i figuren). Att då ta bort förnan får inte särskilt stor effekt.

Tänkbart förhållande mellan nyttan av att ta bort förnan efter vägkantslåtter och markens näringsinnehåll. Mellan brytpunkterna A och B bör förnan tas bort eftersom den här tillför så mycket näring att det påverkar artsammansättningen negativt. Nyttan mäts som artrikedom men även som förekomst av skyddsvärda arter.

I mycket näringsfattig mark blir vegetationen lågvuxen och den förna som bildas är av liten mängd och förmodligen också tämligen näringsfattig (till vänster i figuren). I detta läge kan förnan till och med vara gynnsam genom att den hjälper till att bevara fuktigheten. Vi kan låta den ligga.

Genom att identifiera brytpunkterna, markerade med A och B i figuren, kan vi få till stånd en mer kostnadseffektiv vägkantsskötsel samtidigt som artrikedomen gynnas.