Om man räknar kun­skap om naturen som ett slags samhälleligt kapital, så finns det en riktig skattgömma ut­spridd i ett antal institutioner i landet, förutom den kunskap som produce­ras på landets lärosäten. Det är alla de föremål från växt- och djurriket som genom århundraden samlats in, be­handlats, namngetts, kategoriserats och katalogiserats, och som nu finns mer eller mindre tillgängliga i de biologiska samlingarna på våra museer. Men det är en skatt som långsamt vittrar sönder inför våra ögon. Tidens tand gör sitt, och inomhusklimatet i lokalerna gör att materialet förstörs i en allt större omfattning. Vården av de samlingar som finns på museerna är en kostsam men nödvändig del av arbetet med att förvalta föremålen.

”Skatterna i våra biologiska samling­ar är i ordets rätta bemärkelse oersätt­liga – skulle de gå förlorade kan de aldrig samlas ihop igen.”

Så skriver Torleif Ingelög i bok­en Skatter i vått och torrt, en bok om biologiska samlingar i Sverige. Både enskilda föremål i sig, och den mängd och mångfald av föremål som är in­samlade utgör en stor och viktig resurs för vetenskapen. Och vem vet vad de i framtiden kommer att kunna berätta, vilka oupptäckta kunskaper som de ännu bär på?

Finansiering fattas

Förra året genomfördes en enkätun­dersökning bland landets museer med biologiska samlingar, på initiativ från Artdatabanken och en arbetsgrupp kallad Samsa. Resultatet av enkäten visar att sex av tio museer med natur­historiska samlingar är i akut behov av ökade resurser. Det konstateras samti­digt att de biologiska samlingarna kan användas brett inom bland annat forsk­ning, miljöövervakning, naturvård och undervisning: de är en del i en viktig forskningsinfrastruktur. Men den basala nivån för samlingsförvaltning uppfylls inte via huvudmännens nuvarande finansiering.

Mats Eriksson.

– Enkäten visade klart och tydligt att alla dessa museer har problem med att ta hand om sina samlingar fullt ut, och att samlingarna därför förstörs. Det är en långsam process som pågått länge, men det står helt klart att vi inte kommer att kunna bevara de samlingar vi har.

Det säger Mats Eriksson, ordföran­de i arbetsgruppen och museichef för Evolutionsmuseet i Uppsala.

Det är ett av de största museerna i Sverige för bio­logiska samlingar. Här finns över fyra miljoner föremål, inte minst en stor samling dinosauriefossil. Men också samlingar från Carl von Linné, samt botaniska, zoologiska och mineralo­giska samlingar. Samlingarna omfattar också typexemplar, det vill säga det specifika djur- eller växtexemplar som låg till grund för artens beskrivning och namngivning. De är därför bland annat en internationellt viktig källa i systematisk forskning.

– Jag kan bara konstatera att situatio­nen är lika akut på Evolutionsmuseet, och det är allvarligt, säger Mats.

Lokaler och personal

Vad skulle då behövas för att bevara samlingarna till eftervärlden? Svaret från Mats är kort och koncist: Bättre lokaler och mer personal.

Ur Evolutionsmuseets herbariesamling.

Foto: Mats Eriksson

Till stor del handlar det om att loka­lerna inte är ändamålsenliga, växlande temperatur och luftfuktighet drar sön­der materialet, skinn spricker, växtdelar smulas sönder, ben och fossil pulverise­ras. Det kräver en större mängd kunnig personal än vad som idag finns, för att hålla jämna steg med och föregå för­störelsen. På Evolutionsmuseet har man nu i ett par år haft en konservator som limmar dinosauriefossil dagarna i ända. Och det är ändå inte tillräckligt för att rädda de fossil som finns.

Men vad gör det om några dinosau­rieben eller herbarier går förlorade? Mats Eriksson återkommer till det faktum att vi inte vet idag vad de här föremålen kan vara viktiga för i framti­den. På 1960-talet, berättar han, skedde en nedgång i intresset för biologiska samlingar, vilket ledde till en allt snabb­are förstörelse.

– Vem hade då kunnat ana hur DNA-tekniken trettio år senare skulle låsa upp en helt ny värld av kunskap för oss?

En av Mats Erikssons favoritföremål i Evolutionsmuseet. Chondriter är en typ av oomvandlade stenmeteoriter som fått sitt namn av de runda chondruler som utgör huvudmassan. Chondrulerna och andra typer av kondensat från det unga solsystemet klumpade så småningom ihop sig till större kroppar. CAI (calcium-aluminium inclusion) är det äldsta kondensatet man känner till från solsystemet, de oregelbundna ljusare inslagen man ser i bilden ovan, daterade till knappt 4,6 miljarder år. Det är genom det radioaktiva sönderfallet man kan mäta tiden ganska exakt från bildandet och därigenom har ett mått på solsystemets ålder. Dessa klumpar bildades alltså innan jorden som planet börjat formas och har långt senare slagit ner som meteoriter på vår planet. (Meteoriten på bilden är några centimeter stor).

Foto: Mats Eriksson

Gömda skatter

Det är inte bara de kända föremålen i samlingarna kan vara viktiga för framti­dens forskning. Det finns uppskattning­ar som pekar mot att till exempel så mycket som 50 procent av alla kärlväx­ter som ännu inte är namngivna, redan finns insamlade och ligger i något av världens museer. Många av de föremål som man tagit emot och förvarar kan betecknas som ”bifångst”, och som hittills ligger okategoriserade.

– På Evolutionsmuseet finns till ex­empel en stor samling spindlar som en museiintendent samlat in i många olika delar av världen. Hans intresse var vissa familjer av spindelarter, så här finns fortfarande många exemplar som inte är artbestämda, berättar Mats.

Varje år räknas siffrorna i medelsför­delningen upp inom Uppsala universi­tet, som är huvudman för Evolutions­museet, men kostanden för lokaler och personal stiger mer än uppräkningen, och det blir i praktiken en sänkning av det ekonomiska utrymmet. Att flytta samlingarna skulle å sin sida ta alltför stora investeringar i anspråk – att kon­servera, kompaktera, packa och packa upp kostar helt enkelt för mycket. Och så ser det ut på många håll i landet.

Men är det då inte sorgligt att dag för dag se hur de skatter man jobbar med ohjälpligt och oåterkalleligt förstörs?

Mats konstaterar lakoniskt att ska man jobba med biologiska samlingar, så måste man i slutet av dagen kunna kän­na sig nöjd med att ha gjort det man förmår. Skulle man bara se allt man inte hinner med och bli bekymrad över det, så skulle man inte bli länge på sin post, säger han.