Ett vattenhål på savannen, med en flock elefanter, och en turistjeep vid stranden. Foto.
Turisterna älskar den växande populationen av elefanter i nationalparkerna, men djuren kan också bli en tung börda för de omgivande lokalsamhällena.
Foto: Mark Butcher
TEMA: Mark Butcher, VD för Imvelo Safari Lodges i Zimbabwe, har arbetat med miljövård och turism sedanbörjan av 90-talet. Han började som ”ranger” i statens tjänst, och har sedan 2011 drivit ett företag som grundar sig på ekoturism, och som erbjuder både fototurism och troféjakt.

Före 1990-talet, berättar Mark, var landets viltvård fortfarande fast i ett ko­lonialt sätt att se på allt vilt som statens egendom. Det var stängsel kring skyd­dade områden, och människor och vilt hölls åtskilda. Men allteftersom både människor och djur ökade i antal blev också konflikterna större. Människor som fick sina skördar uppätna och nedtrampade eller kände sig hotade av rovdjuren, ville inte alls ha några vilda djur i närheten. Medan staten och olika organisationer arbetade för att bevara djuren och deras ekosystem.

– Vi har hela tiden arbetat för att res­taurera och bevara naturen med hjälp av och till nytta för lokalbefolkningen. Vi tar turisterna ut ur nationalparken så att säga, berättar Mark Butcher.

Startpunkten var att adressera frå­gan om djuren som ett problem för lokalbefolkningen, och introducera en lösning där de kunde vara en tillgång. Då fick man folk med sig, och kunde börja bygga upp något tillsammans. En av lösningarna är att erbjuda turister troféjakt.

Porträttbild. Mark Butcher

Foto: Sonya Bradley

Så hur kan jakten vara ett verktyg för naturvården?
– Avgifter för jaktlicenser och köttet från de djur som fälls i jaktturismen tillfaller människorna här sedan skytten tagit med sig sin trofé. Vi som turistfö­retag hyr mark av lokalsamhällena där vi har våra anläggningar med bunga­lows där safariturister bor, och turister­na kan besöka skolor och marknader i samhällena. De kommer på så sätt närmare byarna och befolkningen där, vilket både leder till extrainkomster för folk, men också att de faktiskt kan lära känna varandra.

Så går det att ha ett etiskt försvar­bart och hållbar jakt?
– Ja, om det görs på rätt sätt. Det finns undantag, och det är det som ställer till problem för alla. Om jakt används som ett verktyg i bevarandearbete är det ytterst viktigt hur det organiseras och sköts.

Men, tillägger han pragmatiskt, vad innebär ”etiskt försvarbart” egentligen? Om jakten arbetar för det allmännas bästa – för biodiversiteten och social och ekonomisk hållbarhet – så kanske man kan rättfärdiga det.

Barn i ett klassrum lyssnar på ett par lärare. Foto. De stora insatser för att höja utbildningsnivån i de samhällen som omger Hwange national park, har också påverkan på attityder till viltvård och bevarandearbete.

Foto: Mark Butcher

Vad skulle hända med området kring Hwange National Park om jakt blev förbjudet?
Man är i en intressant period nu, menar Mark, som skulle kunna vara övergång­en till ett nytt sätt att arbeta med vil­tvård och bevarande, då fototurism till exempel skulle kunna ta allt större plats.

– Nästa steg bygger på det arrange­mang vi har, och kan vi få tillräckligt mycket turister så kan vi kanske lämna jakten därhän. Men innan vi har fått verksamheten tillräckligt stabil kan vi inte ta bort det steget innan vi går över till nästa.

Mark tillägger att bara häromdagen sa en närliggande by nej till att sluta med jakt för turister, och det verkar gå åt det håller på flera ställen där man tidigare förbjudit troféjakt.

– Och vi ska inte tala om för människor häromkring vad de ska göra, och hur de ska ha det på sin mark, til­lägger Mark. Ett sådant synsätt är rotat i ett kolonialt synsätt på Afrikas folk.