Två män pratar med varadra i kanten av en torrlagd sjö. Foto.
”Nu kan vi snart fylla på vattnet” säger de förväntansfulla markägarna Stefan Karlsson (till vänster) och Urban Klüft. De inspekterar avverkningen av skog som kommit upp efter dräneringen av sjön, och hur de resterande öarna ska avverkas. Alla döda träd (död ved) lämnades kvar.
Foto: Lennart Henrikson/Natur och Människa AB
TEMA: GODA EXEMPELI hundra år låg den lilla sjön i Växjö-trakten torrlagd, utdikad en gång i tiden för att ge mer mat på borden i byn. Återställandet av sjön blev det största våtmarksprojektet i Sverige under senare år. Genom samarbete mellan bybor och skogsägare, och med bidrag från myndigheter, har projektet lyckats: att återskapa sjön till nytta och glädje för djur, natur och människor.
Flygbild på Lilla Attsjön innan återskapandet, visar en torrlagd sjö. Foto. Lilla Attsjön i Furuby, två mil öster om Växjö, torrlades helt kring 1920. Hela sjön brukades fram till 1960-talet men därefter sjönk marken successivt ihop och brukandet försvårades. Fram till 1990-talet var det betesdjur på delar av den gamla sjöbotten.

Foto: Per-Erik Larsson

– Det är livskvalitet att på morgonen ta kikaren, titta ut genom köksfönstret och se det otroliga livet och rörelserna i sjön. Jag har aldrig varit ornitolog, och är väl det inte nu heller, men att höra och se tranor, sångsvanar, skrattmåsko-lonin och änder är rogivande, säger Greger Johansson, en av markägarna av Lilla Attsjön.

– Vår lilla by Attsjö finns nu på kartan. Folk kommer långväga ifrån för att titta på vår sjö. Det blir så många trevliga möten, människor emellan. Att få erkännande från en person i rullstol som nu har möjlighet att ta sig fram till sjön värmer i själen. Sjöprojektet blev ett lyft för hela byn.

Det här är berättelsen om när sex markägare återskapade den under hundra år helt torrlagda Lilla Attsjön – Sveriges största våtmarksprojekt under senare år.

Matbrist skapade jordhunger

Sveriges befolkning fördubblades på 1800-talet. Bristen på mat intensifierade jakten på odlingsmark – jordhungern var ett faktum. Mossar dikades ut, sjöar sänktes eller torrlades helt. Så också i byn Attsjö, två mil öster om Växjö. Där hägrade uppemot hundra hektar mark bara man blev av med vattnet i den grunda sjön mitt i byn. Första försöken gjordes 1845 utan någon framgång. Det skulle dröja generationer innan drömmen blev verklighet. Efter mycket slit och med ekonomiskt stöd från staten var vattnet borta i början av 1920-talet.

– Det var ett omfattande arbete, varje ägodel fick gräva sina diken, berättade Allan Karlsson (född 1934), bonde i Attsjö Norregård, och fortsätter med stolthet i rösten:

– Det såg så vackert ut med långa och spikraka diken. Man odlade havre och vall och det växte bra, havren blev två meter hög.

Men med tiden gick Lilla Attsjön samma öde till mötes som så gott som alla torrlagda sjöar. ”Stenen kommer upp”, det vill säga att den organiska jorden hade med tiden brutits ned och sjunkit ihop. Eftersom marken sjönk, blev det svårt att på vissa håll bli av med vattnet. Man odlade in på 1960-talet men sedan blev mest bete. Allans son Stefan var den siste bonden som hade betesdjur på sjön. Björk och buskar vandrade in från sjökanterna. Allan säger med sorgsen röst:

– På 1990-talet var det slut med hela sjön och den ligger där idag (2012) mitt i byn, till ingen nytta.

Markägarna ville ha sin sjö

År 2011 sade dagens markägare: ”Vi ska ha tillbaka vår gamla sjö!”. Södra skogsägarna, som äger halva sjön, var direkt med på idén. Sagt och gjort. En förening bildades och undertecknad anlitades som projektledare. Plane- ringen drog igång. På minst ett 50-tal kvällsmöten i den gamla faluröda byaskolan resonerades fram och tillbaka om målbild, teknisk utformning, skötsel, finansiering. Självklart kunde åsikterna gå isär men någon egentlig oenighet uppstod aldrig. Mycket kaffe och många kanelbullar gick åt. Målet blev att skapa en bra fågelsjö och ett attraktivt rekreationsområde.

Våtmarksfonden gav ett startbidrag med 50 000 kr och länsstyrelsen beviljade 100 % bidrag – 4,1 miljoner kronor. Mark- och miljödomstolen gav tillstånd för höjning av vattennivån.

År 2014 påbörjades de praktiska arbetena och våren 2015 var sjön fylld med vatten. Idag är Lilla Attsjön (50 hektar, mindre än 1,2 meter djup) en utmärkt fågelsjö. Runt en stor del av sjön går får på 30 hektar restaurerade betesmarker. Från parkeringsplatsen med informationstavla når man via en gångväg två fågeltorn och två vindskydd med grillanordningar (anpassade för funktionshindrade).

Flygbild på den återskapade Lilla Attsjön. Foto. Lilla Attsjön är idag en fågelsjö på 50 hektar, med bland annat en skrattmåskoloni med tusen fåglar. Sjön är också en attraktiv besöksplats med två fågeltorn, två vindskydd med grillplats och gångväg, allt anpassat till funktionshindrade.

Foto: Per-Erik Larsson

Målen är uppfyllda

Markägarna lyckades väl med sitt mål att skapa en fågelsjö. Redan första året etablerades sig en koloni med skrattmåsar, idag över tusen fåglar. Skrattmåsarna anses vara en indikator på bra fågelsjö, främst för att i kolonin kan andra fåglar häcka med minskad risk för att bli tagna av rovdjur. Andra fåglar är sångsvan, kanadagås, grågås, gräsand, vigg, kricka, enkelbeckasin, grönbena, trana, sothöna, rörhöna, vattenrall och småfläckig sumphöna. Under 2019 noterades 68 arter vid inventeringar.

I höjningen av vattennivån ingick att 30 hektar av Södras skog sattes under vatten och de flesta av träden har dött.

– Vi skapade en hackspettskog, som också är till nytta för många andra arter som behöver död ved, säger Per-Erik Larsson från Södra. Han ledde projektet under hela byggtiden och även därefter.

På ungefär en fjärdedel av sjöns areal har botten flutit upp till vattenytan och ligger där som öar. Dessa är utomordentligt lämpliga platser för fåglar. Men om botten skulle flyta upp på ännu större arealer, så blir det naturligtvis problem. Lilla Attsjön befinner sig idag i ett utvecklingsstadium. Säkert är att det kommer att bli mer och tätare växtlighet men annars är det oklart hur sjön kommer att se ut i framtiden. Det finns en viss beredskap ifall sjön skulle få en oönskad utveckling, som exempelvis igenväxning, eller att det kommer fisk in i sjön som konkurrerar med fåglarna om smådjuren i vattnet.

Målet om ett attraktivt rekreations- område är också uppfyllt. Många bybor tar ofta en promenad ned till sjön och det kommer många besökare från andra håll. Bybor har fått större intresse för fåglar. Föreningen fick 2015Växjö kommuns landskapspris för sitt arbete.

Lilla Attsjön – ett gott exempel från olika perspektiv

Idag är den gamla sjön tillbaka mitt i Attsjö by, till nytta för biologisk mångfald och ekosystemtjänster samt till glädje för byborna och besökare. Projekt Lilla Attsjön är ett enastående exempel på det viktiga underifrånperspektivet – hur vanliga markägare kan åstadkomma stordåd när de samarbetar sinsemellan. Positivt och konstruktivt bemötande från myndigheter. Såväl enskilda som allmänna intressen blev tillgodosedda, efter att attsjöborna ”lånade” sjön i hundra år!

– Det har varit oerhört många tim- mar som vi suttit och pratat fram och tillbaka om hur vi ska göra.Att man med samlade krafter kan åstadkomma ett sådant här projekt, det är något som man tar med sig i livet, säger Stefan Karlsson, en av markägarna.

Råd till markägare

• Det tar tid, till exempel att enas om målbild och teknisk utformning.
• Tänk på att myndigheternas arbete kräver tid. • Skriv avtal om intentioner med projektet och ansvarsfördelning under arbetets gång och efterföljande skötsel. Avtalet bör knytas till berörda fastigheter (ej aktuella markägare).
• Sök tidigt kontakt med länsstyrelsen och andra berörda myndigheter.
• Anlita experter för framtagande av underlagsmaterial (vattendomar, ägo- och rättighetsförhållanden, höjdkurvor, vattenföring m.m.).
• Välj en totalentreprenör.
• Ordna finansiering innan bidrag från länsstyrelsen betalas ut, vilket kan dröja månader.
• Håll närboende informerade om projektet.

Framgångsfaktorer Attsjö-projektet

• Markägarna bildade en formell förening, där beslut med mera dokumenterades.
• Experter anlitades för projektledning och framtagande av underlagsmaterial.
• Svensk Våtmarksfond gav mycket värdefullt startstöd, som bland annat gav möjlighet att ta fram underlagsmaterial.
• Länsstyrelsen gav hela 100 % bidrag för projektering och praktiska åtgärder.
• Mycket positiv och konstruktiv dialog med och gott stöd från Länsstyrelsen och Mark- och miljödomstolen.
• Markägarna var uthålliga. De gav inte upp trots lång projekttid. ”Var envis, det är det värt!”

VÅTMARKER BEHÖVS

Uppemot en fjärdedel av Sveriges ursprungliga våtmarker har försvunnit till följd av utdikning och uppodling. Många växter och djur är beroende av våtmarker, och nitton procent av Sveriges rödlistade arter förekommer här.
Även i resten av Europa har våtmarksarealen minskat genom åren. Redan innan år 1990 försvann mer än 60 procent av Europas våtmarker. Förutom att våtmarker är myllrande livsmiljöer utför de viktiga ekosystemtjänster. Våtmarker är till exempel ”naturens egna reningsverk” – vattnet är klarare och renare efter det att det passerat en våtmark. Våtmarker jämnar också ut vattenflödet. Efter regn fylls våtmarken, vattnet bromsas upp och rinner därefter successivt vidare. Detta minskar risken för översvämning nedströms. I en dikad våt- mark rinner vattnet snabbt igenom och kan orsaka översvämning länge nedströms.
Sedan årtionden tillbaka anläggs våtmarker som reningsverk. Idag är samhällets ambition att också skapa våtmarker för att förlänga vattnets uppehållstid högt upp i vattensystemen, en uppgift som blir allt mer angeläget i ett förändrat klimat.