De flesta är nog överens om att de behövs ett landskapsperspektiv för att arbeta med naturvård och biologisk mångfald. Men det krävs också andra faktorer för att lyckas. En av de viktigaste är att arbetet är långsiktigt. Både för att inhämta kunskap om landskapet, men också för att skapa förtroende och nätverk bland de människor som berörs, och bland de aktörer som verkar i landskapet. Jag ska här försöka sammanfatta några erfarenheter från projektet Ekologisk landskapsplanering som jag lett på Upplandsstiftelsen sedan 1993. Projektet omfattar tre landskapsavsnitt i Uppsala län; kring sjön Vällen, samhället Länna samt vid nedre Dalälven. I samtliga fall har skogsbolag varit viktiga samarbetspartners, men även mindre markägare, myndigheter, ideella föreningar, lantbrukare, och många fler.
Val av landskap
Nödvändigheten att prioritera naturvårdens begränsade resurser till där de gör mest nytta var den grundläggande idén till projektet. Med de kunskapsunderlag som fanns valdes trakter med höga naturvärden som avvek från ”vardagslandskapet”. Målsättningen var att bevara, men även utveckla naturvärden i dessa trakter och bygga upp populationer av arter som är på tillbakagång eller helt försvunnit från det övriga landskapet.
I samtliga tre landskap var skogsbolag stora markägare och samverkan inleddes omedelbart med dessa. Det fanns då ett stort intresse och öppenhet hos bolagen för våra idéer och våra förslag fick genomslag i deras egna planering. Under projektets gång har mer än 25 000 hektar mark inventerats och ca ett tusen delområden beskrivits med förslag på skydd eller lämplig skötsel. Som en direkt följd av denna kartläggning har 25 större områden efterhand skyddats som naturreservat eller Natura 2000-områden. Vid bildandet av dessa reservat har Upplandsstiftelsen haft en avgörande roll i kommunikationen mellan myndigheter och markägare.
Långsiktigt arbete skapar förtroende
Även om arbetet med formellt skydd av områden varit framgångsrikt är betydelsen av de frivilliga naturvårdsåtagandena och engagemanget – allt från enskilda personer till representanter för stora företag och myndigheter – kanske än viktigare. Vi har på så sätt fått gehör för betydande avsättningar och förändringar i markanvändning såsom: omföring från produktionsskogar till betade ekhagar, från grankulturer till lövskogar och från igenväxande ängar och rikkärr till blomstrande slåttermarker. Här har även andra värden och miljöer efterhand blivit en del av projektet, såsom badplatser, kanotleder, vandringsstigar och rastplatser med möjlighet att informera om natur och naturvård.
Flygbildstolkning har använts för att få en bild av hur landskapet sett ut förut jämfört med idag. Bilderma är från norra Vällenområdet, och visar bland annat andelen äldre skog >110 år (brunt) och hur den minskat mellan år 1945 och 1995.Foto: Upplandsstiftelsen
Att se hela landskapet
Våra inventeringar har omfattat många olika organismgrupper, vilket gjort att vi arbetat inom ett brett spektrum av miljöer med olika markhistorik. Omvandlingen av det småskaliga jordbrukslandskapet under 1900-talet har till exempel gjort att många hävdgynnade arter numera har sina huvudsakliga förekomster i skogsmark eller urbana miljöer som vägkanter, ledningsgator, golfbanor etc. Marma skjutfält, med sin enastående mångfald av hävd- och störningsgynnade arter, allt från mosippa till väddnätfjäril, är ett exempel. Här fick våra inventeringar till följd att skjutfältet blev ett Natura 2000-område där ett skötselråd sedan bildats för att diskutera områdets förvaltning.
Prioriterade miljöer
Några miljöer har varit särskilt prioriterade såsom nedre Dalälvens svämskogar och älvängar. Här uppmärksammade vi den igenväxning som hotar att helt förändra dessa unika miljöer. Vi kunde visa att ca 80 procent av de gamla ekarna var hotade, och situationen var densamma i skyddade områden. Vi kunde också konstatera att den bredbandade ekbarkbocken (som lever i solexponerade gamla ekar) sannolikt helt försvunnit härifrån. Vi tog även fram data som visade att ca 75 procent av landarealen i Båtfors, landets mest värdefulla svämskogsområde, förr översvämmades vid höga vattenflöden, men att dessa översvämningar idag är allt för få och kortvariga för att upprätthålla strandmiljöernas ekologiska status. Problematiken var kring 1990-talet inte särskilt uppmärksammad men har glädjande nog fått stor uppmärksamhet på senare tid, bland annat i det nationella projektet ”Hållbar vattenkraft”. I detta sammanhang har Fortum varit en viktig part som även bidragit med medel för restaurering av svämskogar längs Dalälven. De senaste åren har också den bredbandade ekbarkbocken återinförts till Båtfors genom uppfödning på Nordens ark.
I det gamla herrgårdslandskapet som kännetecknar Länna-trakten har ett stort arbete ägnats ädellövmiljöer med lind och ek. Tusentals gamla lövträd har karterats och åtskilliga har med tiden frihuggits, dels av Holmens skog själva som äger mark här, dels av våra entreprenörer med bidrag från Länsstyrelsens ÅGP-medel. I bästa fall har vi lyckats återfå bete i vissa hagmarker genom att sammanföra djurägare med markägare där vi bidragit med stängselkostnader.
Långsiktigt arbete – möjlighet till utvärdering
Det finns en problematik som följer med allt naturvårdsarbete, nämligen: hur vet vi om vi är framgångsrika? Här kan man inte nöja sig med en information om exempelvis andel skyddad skog eller mängd död ved i landskapet. Sådana fakta måste kombineras med hur det faktiskt förhåller sig för de arter som kräver detta.
En art vi valt att följa under en längre tid i Vällen-området är tretåig hackspett. Arten finns här i gammal gran- och sumpskog (idag naturreservat). Mellan år 1993 och 1999, då ett 150 km2 stort område som undersöktes, minskade antalet par från sex till tre. När nästa uppföljning gjorde 2012 påträffades endast ett par! Andelen formellt skyddad skog är mer än dubbelt så stor i Vällen-området än genomsnittet i länet (ca tolv procent av tio tusen hektar) – ändå är den tretåiga hackspetten på stark tillbakagång. Arbetet med bildande av naturreservat som vi gärna betraktar som framgångsrikt, tycks tyvärr inte räcka för den tretåiga hackspetten.
Svartoxe är en art som vi ägnat flera års studier av. Arten har en av sina största förekomster i landet vid Dalälven och Vällen.En annan art vi studerat är skalbaggen svartoxe. Arten räknas som ”urskogsrelikt” och den lever främst i grövre gamla granlågor. År 1995 hittades en låga med svartoxe på ett gammalt hygge. Lågan flyttades till naturreservatet Pansarudden, där förhållandena var lämpliga, men arten saknades. År 2012 gjordes en uppföljning av utplanteringsförsöket. Det visade sig att svartoxe hade etablerat sig i nya lågor, men bara i en handfull trots att mängden liggande död ved var mellan 35 och 52 m3/ha, som vida överstiger det normala i skogslandskapet. När veden undersöktes närmare visade det sig att endast fyra procent bedömdes som lämplig för svartoxe. Detta ger en inblick i hur komplext naturvårdsbiologi kan vara, något som troligen även gäller andra arter som lever i död ved. Att mängden död ved nu ökar i den svenska skogen som en följd av regelmässigt högkapande av träd på hyggen är naturligtvis positivt. Men det kan inte kompensera den kontinuerliga och varierade produktionen av död ved som sker i en naturskog.