Digitaliserade kartor över ett område bearbetade med GISmjukvara. Öppen mark på tillräckligt avstånd från trädvegetation (röda ytor) fungerar som lämpligt habitat för fälthare, rapphöna eller sånglärka (blå skuggning). Våtmark (blå), lövskog (violett) och betad mark (ljusgrön) fungerar som habitat för grodor (blå skuggning).
Foto: Görgen Göransson
TEMA: INFRASTRUKTUR

Habitatmodeller fungerar som kartor över habitat. De beskriver växtlighet, topografi, mark- och vattenförhållanden och kan visa var i landskapet en art kan förekomma och hur populationstätheten kan variera. Störningar från ett vägprojekt kan föras in i modellen och simulera fram ett nytt scenario som gäller efter ingreppet. Sådana scenarier kan bedömas och viktas mot varandra för att hitta hänsynsfulla lösningar. Dessa modeller är särskilt användbara för MKB och strategisk miljöbedömning.

Det finns flera olika typer av modeller. Resursselektiva habitatmodeller söker fram nödvändiga resurser ur ett landskap och lämplighetsbedömer olika habitat. De beräknar utbredning och täthetsfördelning visade som grafik i kartor. Även nischfaktoranalyserande habitatmodeller utmynnar i lämplighetsindex för olika habitat, men grundat på artens specialiseringsgrad och
begränsningar i anpassningsförmåga. De flesta modeller har skapats och använts av viltbiologer för att testa hypoteser inom begränsade undersökningsområden. De är därför inte generella eller lämpade för planeringsarbete. Forskaren vill kunna testa hypoteser, hitta samband och förklara vad som är orsak och verkan. Planeraren är praktiker, lyder samhällets olika behov, vill ha klara och raka besked samt har bråttom! Detta skapar lätt konflikter mellan forskare och planerare.

Dagens modeller kräver specialkunskap, har dåligt användargränssnitt och är svåra att använda. Användarvänlighet kräver förenklingar och generaliseringar. Bra och omfattande data krävs för att utveckla dessa generella modeller. Insamlade data måste lagras i databaser som är tillgängliga för hela forskarsamhället. Det kräver internationella standardiseringar och
kvalitetsgarantier samt metadatabaser som berättar vad som finns och var någonstans.
Mycket samarbete mellan institutioner och myndigheter kommer att krävas i Sverige såväl som globalt. Mycket arbete pågår med utveckling, förbättring och anpassning av modeller.

Sannolikt kommer därför habitatmodeller att inom den närmaste framtiden användas praktiskt i allt större omfattning och … just vid vägplanering!