TEMA: Jakt på exotiska djur i syfte att samla troféer är allt mer omdiskuterad. Samtidigt utgör ibland troféjakt i utvecklingsländer en möjlighet för lokalbefolkningen till utveckling på ett sätt som främjar biologisk mångfald. Hur kan vi se på detta fenomen?

Det omtalade importförbudet av vilttroféer till Storbritannien backas av kändisprofiler som Ricky Gervais och Jane Goodall på sociala medier. Samtidigt, på andra sidan Atlanten, har Safari Club International anordnat en Las Vegas-auktion för isbjörnsjakt i Kanada för att generera en slags ”krigskassa” för att stå emot det alltmera fientliga åsiktsklimat som möter troféjakt. Jag har vid flera tillfällen fått ställa upp i radio och TV både i Sverige och internationellt, för att ge en forskares syn på troféjakt. I min forskning har jag försökt förstå och förklara jakt som kulturellt fenomen, däribland ”avarter” inom jakten, som illegal jakt. I jämförelse är troféjakt lätt att försvara. När jag i oktober 2021 medverkande på fransk-tyska kanalen Artes Vox Pop ställdes jag emot en framträdande djurrättsaktivists totalsågning av industrin: dess etik, jägarna som köper resorna och, till min förvåning, även troféjaktens påstådda negativa konsekvenser för biologisk mångfald. Mycket kan sägas om troféjaktens osmakliga framställning i dagens samhälle, men anledningen till att man överhuvudtaget tolererar troféjakt i den utsträckning som görs, är att det kan rationaliseras med en ”ändamålet helgar medlen-kalkyl”: troféjakt är överlag gynnsamt för miljön och bevarandet av arter. I flera länder, som Sydafrika och Namibia, utgör också industrin en betydande del av ländernas BNP och inkomster från turism. Men i dessa länder kan lokala markägare nu gå samman och själva bestämma vad för typ av markanvändning de vill bedriva. Då troféjakt är överlägset mest lukrativt, besparas marken det oundvikliga alternativet, som också innebär betydande utarmning av ekosystemen: storskaligt jordbruk med monokulturer.

En man sitter vid en skjuten buffel. Ernest Hemmingway poserar med en afrikansk buffel (Syncerus caffer) under en safariresa i Afrika 1953-1954.

Goda intentioner

Är troféjakt räddningen för hotade arter, eller är dess betydelse överdriven? De enda afrikanska länder där viltstammar faktiskt återhämtat sig är under naturskötselmodeller baserade på troféjakt: i Namibia, Sydafrika och Zimbabwe. Samtidigt tar det emot för många att rädda arter och ekosystem genom dödande. Ett motargument mot jaktturism som ofta hörs här är: ”Om turister vill bidra till bevarande genom att se vilda djur, går det inte lika bra med fotosafari?” Men undersökningar visar tydligt att den så kallade icke-konsumerande viltturismen inte är i närheten lika lukrativ som jaktturismen. Skiljelinjen mellan icke-konsumerande och konsumerande turism är i verkligheten inte så skarp som det först kan tyckas. En skränig turistbuss under en safari kan störa vilda djur och skräpa ner och slita på marken, på ett betydligt värre sätt än jakt som bedrivs av en kunnig spårare och ett begränsat sällskap.

Men förbud blir kontraproduktivt

Förbud mot troféjakt har lett till decimering av viltstammar i länder som Kenya och Botswana. När viltet upphör vara en resurs för lokalbefolkningen, blir relationen mellan de vilda djuren och människor allt mer ansträngd. Detta ser vi på många håll i världen, bland annat i Sverige, där skyddat vilt blir till ”problemvilt” eftersom man saknar lagliga sätt att hantera växande populationer. För att klara livsuppehället, tar den afrikanska lokalbefolkningen till tjuvjakt. Till skillnad från troféjakt, som kan regleras och granskas offentligt, sker tjuvjakt i det dolda. Det betyder ett stort mörkertal i antalet fällda djur, och att man ofta använder metoder som gift och snaror, vilket förutom att det innebär ett stort lidande för de djur som jagas, också kan ställa till stora problem för andra djur. I Afrikas nationalparker är det huvudsakligen jaktturismens fällavgifter som finansierar tjuvjaktskontroll. De, om några, har intresse av att skydda viltpopulationerna.

Att mobilisera rätt argument

Så när min opponent i TV-programmet i fransk-tyska Artes Vox Pop ville fördöma troféjakt på ekologiska premisser, sköt det så att säga lite bredvid målet. Det som skulle kunna fälla troféjakt på etiska grunder är istället ett antal andra perspektiv. Vi har till exempel argument enligt dygdetiken, som granskar jägarens karaktär och motiv. Eller djurens välfärd i ”canned hunts” det vill säga när man föder upp halvtama ”vilda” djur i mindre hägn för att skjutas av turister, utan att de har en chans att undkomma. Eller för den delen tankegången att offra en noshörnings liv för att rädda kollektivet noshörningar, som skulle kunna gå under etiketten ekofascism (där man tar till auktoritära åtgärder för att främja ekologisk överlevnad). Vi skulle kunna se troféjakt som en svart låda, där vi inte har total insikt i proceduren men kan godta att utfallet blir positivt för mångfalden. Då är det viktigt att öppna lådan och visa på de oetiska praktikerna för att komma åt dem. Vi ser exempelvis tendenser inom troféjakten som skapar en hätsk konsumtionsanda där djuren ska tas till vilket pris som helst – även om man inte är hundra procent säker på skottet. Exempel på det är de olika tävlingar och samlarlistor som finns – The Big Five, The Dangerous Five, eller Macnab Challenge i Skottland – som går ut på att skjuta eller fånga ett visst antal djur av ett visst slag, och gärna på en begränsad tid.

Blotta lådans innehåll

När vi ska ta ställning till troféjaktens framtid bör man nog inte kasta ut barnet med badvattnet. Problemet behöver inte vara att troféjakt bedrivs, eftersom den överlag har positiva ekologiska och ekonomiska effekter. Snarare bör vi granska oetiska praktiker inom industrin, det vill säga hur den bedrivs. Tiden är förbi där Theodore Roosevelt reste till Afrika och kom hem med troféer och historier där vi fick ta hans ord för vad som hänt – mobilfilmer, sociala medier och användarrecensioner bidrar till att blotta det oetiska i realtid.

 

Läs också: En turistföretagare berättar: ”Djuren en tillgång för många”.