Fjällfiskar och stora rovdjur är exempel på den biologiska mångfald som diskuterades under Fjällkonferensens andra del.
Både rödingen och öringen uppvisar en stor mångfald, framförallt på den genetiska nivån. Varje liten bäck som mynnar ut i en fjällsjö kan hysa ett eget lekbestånd av öring.
Rödingen kan leva i dubbla populationer i samma sjö. Det senare är också ett exempel på ekologisk mångfald, eftersom den ena populationen kan vara en storvuxen fiskpredator, medan den andra är en småvuxen bottenfaunaätare.
Vattenkraft hot mot öring
Ingemar Näslund, Fiskeriverket, hävdade att denna fiskmångfald är hotad.
– Det finns ingen miljövänlig vattenkraftsutbyggnad! menade han. En utbyggnad kräver ett vattenmagasin och en flödesreglering, och detta i sig är ett allvarligt hot mot öringens förmåga att hitta föda och att vandra till och från lekplatserna, slog han fast.
Johan Hammar, Sötvattenslaboratoriet, tillade att både rödingen och öringen är överexploaterade.
– Produktionen av fisk är överskattad, och omfattningen av fisket är underskattad, hävdade han.
Johan efterlyste ett totalt skydd för fisktomma sjöar, en begränsning av fisket i högt belägna sjöar, och ett system av referensområden utan fiske.
Minst 500 vargar i isolerad population
Naturvårdsverkets rovdjurspolicy slår fast att vi ska ha rovdjursstammar som är långsiktigt livskraftiga. Vad innebär detta? Frågan belystes av Torbjörn Ebenhard, CBM, som tillsammans med Marie Johnsson utfört en sårbarhetsanalys för den svenska vargpopulationen.
En långsiktigt livskraftig vargstam ska räkna minst 500 individer, om den är helt isolerad från andra vargpopulationer. Förekommer ett litet inflöde av främmande vargar, med nya gener, kan även en något mindre stam vara tillräcklig.
Dagens vargpopulation, som består av 35–40 individer, är långt ifrån det målet, men uppvisar en stark ökningstakt. Tillväxten kan dock komma att avta snart, eftersom alla vargarna är nära släkt med varandra. Mängden genetisk variation hos de vilda vargarna är lika liten som hos de inavlade djurparksvargarna, som redan har visat negativa effekter av inavel i form av minskad överlevnad och försämrad fortplantning.
Brist på as för fjällräven
Enligt Anders Angerbjörn, Stockholms universitet, kan vi inte heller anse fjällrävens vilda bestånd vara långsiktigt livskraftigt. Denna lilla räv fluktuerar kraftigt i antal och under bottenår finns troligen bara ca 60 vuxna rävar kvar, en tiondel av antalet i början på seklet.
Orsaken skulle kunna vara födobrist, orsakad av att vi nu har färre stora rovdjur som lämnar as efter sig. Experiment har visat att tillgången på mat påverkar fjällrävens valpöverlevnad och kullstorlek. Stödutfodring vore ingen lösning. Den skulle nämligen gynna konkurrenten rödräven ändå mer. Inavelsproblem och rävskabb är andra möjliga faktorer.
– Vi vet att rävskabb finns hos fjällräven, men inte i vilken omfattning eller hur stor effekt den har, konstaterade Anders Angerbjörn.
Klara linjer krävs för skötsel och forskning
Mats Lindén, SLU, efterlyste klara strategier för skötsel av och forskning om de stora rovdjuren. Han förespråkade införandet av mer populationsgenetiska studier, GIS-teknik, och veterinärmedicin i forskningen, likaväl som undersökningar av bevarandets sociala dimensioner.
Människors inställning till rovdjuren är en viktig faktor att beakta. Olof Johansson från Tossåsens sameby varnade för att forskningen skulle kunna förvärra situationen för rovdjuren, om sådana relevanta orsakssamband ej tas med i beräkningen.
Naturvårdsverkets Robert Franzén beskrev hur myndigheternas agerande har gått från ett rent bevarandearbete till förvaltande av populationer i takt med att flera av rovdjursstammarna har vuxit. Detta innebär svåra avvägningar mellan flera olika intressen. För att kunna göra detta på ett ansvarsfullt sätt behövs mer forskning av basal karaktär, i långsiktiga projekt.