En av våra doldisar – taigafladdermusen (”Myotis brandtii”). Den kan också finnas i staden, men bara om det finns en fungerande grön infrastruktur.

Foto: Johnny de Jong

För något år sedan undersök­te vi hur stort intresset var att bevara fladdermöss och att lära sig mer om dessa djurs liv i våra städer. Vi er­bjöd helt enkelt människor att träffa oss forskare, och lära sig mer om fladder­mössen och därefter låna en ultra­ljudsdetektor för att göra egna studier inne i staden, och på så sätt bidra till kunskapsuppbyggnaden genom med­borgarforskning. Det blev ett enormt gensvar – så stort att vi inte ens kunde ta emot alla intresserade.

Det är ingen tvekan om att attity­derna till fladdermöss har förändrats under de senaste decennierna. Flad­dermössen betraktas inte längre som ett mystiskt, oberäkneligt och läskigt djur, och alltfler skaffar ultraljudsde­tektorer för att upptäcka denna lite dolda biologiska mångfald. Med hjälp av fladdermusholkar med kamera kan man få närkontakt med djuren, och med hjälp av ultraljudsdetektorer är de enkla att studera för till exempel skolelever. Man kan dessutom lätt ha koll på fladdermössen med hjälp av automatisk registrering, och i realtid få veta hur aktiviteten ser ut och vilka arter som jagar inne i staden.

Fladdermöss gillar städer

Vid stränderna inne i centrala Stockholm finns ett myller av vattenflad­dermöss. I lite större par­ker finns större brunflad­dermöss, dvärgpipistreller och nordfladdermöss. Under höstarna kan man höra den gråskimliga fladdermusens tickande revirläte högt upp bland höghusen. Alla de nämn­da arterna är typiska stadsarter. De klarar av ljus och buller ganska bra, och är nöjda bara det finns vatten och gröna parker inom boplats- och jaktområdena. Men det finns också ett antal betydligt mer skygga doldisar, arter som kräver mörka skogar och sammanhängande skogsom­råden.

Av de totalt 19 svenska fladdermusar­terna hör drygt hälften av arterna till doldiskategorin. De kan finnas långt inne i stadskärnorna, men bara om det finns en fungerande grön infrastruktur. Fladdermössen behöver sammanhäng­ande trädkorridorer som är mörka på natten och där det finns en kontinuerlig tillgång på resurser i form av kolonip­latser (grova ihåliga träd) och insekts­produktion. Allt detta är resurser som många andra mer krävande arter också behöver. En artrik fladdermusfauna blir därför som ett kvitto på att man har lyckats med sina ansträngningar att ska­pa konnektivitet (geografiskt samman­hängande skogsområden) och kontinui­tet (sammanhängande utan avbrott i tid).

I Tierp tar man sina fladdermöss på allvar.

Foto: Johnny de Jong

Tierps kommun som exempel

Vi gjorde en liten test av den gröna in­frastrukturen i Tierps kommun. När vi inventerade fladdermöss i skogen runt om tätorten hittade vi gott om skogs­levande arter som brunlångöra och tai­ gafladdermus. Kommunens tätort hyser en del parker, alléer och trädridåer längs med vattendrag, men de flesta ligger ganska så isolerat från den omgivande skogen. Vi hittade den typiska stadsarten nordfladdermus i flera av grönområde­na. Nordfladdermusen behöver också bra jaktområden med hög insektspro­duktion, men den rör sig obehindrat över ”ogästvänliga” ytor. Det visade sig dock tydligt att detsamma inte gäller skogslevande arter. I början av somma­ren, när nätterna fortfarande är ljusa, fanns de inte alls på isolerade habita­töar. Isolerat betyder i det här fallet en habitat-ö som befinner sig mer än 50 meter från den sammanhängande skogen. När kvällarna blev mörkare dök det dock upp en del skogslevande arter även på dessa isolerade ”öar”. Isolering betyder alltså inte total isolering. Det betyder isolering under den ljusa delen av sommaren, det vill säga under den tid som fladdermössen bildar kolonier (juni-juli), men inte under migrations­tid (augusti).

Belysning och fragmentering – samma typ av problem

Att fladdermössen undviker öppna om­råden när det är ljusa kvällar handlar om att de inte vill exponera sig för preda­torer, till exempel lärkfalk, tornfalk och sparvhök som gärna jagar i skymningen. Av samma anledning undviks artificiell belysning när det är mörkt. Om man vill skapa utrymme för reproduceran­de fladdermöss inne i städer behövs mörka parker och skogsområden, gärna i anslutning till vatten eller sumpskogar. Helst bör dessa också vara sammanlän­kande med omgivande skogsområden, åtminstone ifall parkerna är relativt små. Stora, upplysta vägar skapar barriärer för fladdermössen, detta kan dock åtgärdas genom att anlägga en tunnel under vägen.

Vi behöver mer bostäder och det är populärt att förtäta stadskärnorna. Äldre parker ligger ofta på fel plats och är i vägen för nya bostäder, och så skapar man istället nya grönområden som uppstår isolerat från de gamla. Det blir grönområden som funkar bra att rasta hunden i, men de riskerar att helt sakna naturvärden. Om man istället utgår ifrån de naturvärden som finns och förstärker dem, så behöver förtätning i sig inte vara något problem. Med lite kreativ naturvård är det enkelt att bevara och förstärka fladdermusfaunan även inne i tätorterna, samtidigt som man gynnar andra arter som kräver en grön infra­struktur. •