Brynhumlan Bombus soroëensis är en vanlig svensk trädgårdsgäst, som är på fallrepet i Västeuropa där bomiljöer och arbetarnas huvudsakliga näringsväxt blåklocka har minskat i landskapet.
Foto: N Erik Sjödin
TEMA: ODLINGSLANDSKAPETJordbrukets intensifiering har lett till stora förluster av biologisk mångfald – inte minst insekter. Sverige kan behålla sina pollinerande insekter om variation av naturtyper bevaras i jordbrukslandskapet.

Många pollinatörer har minskat eller försvunnit från jordbrukslandskapen i Europa. Detta är ett problem, även ekonomiskt, eftersom en del grödor behöver pollineras av insekter för att ge en god skörd. Det svenska jordbrukslandskapet, som ofta är ett mosaiklandskap med förhållandevis stor andel småbiotoper och naturtyper andra än åker, har dock goda förutsättningar att bevara pollinerarna. Ett gott exempel är humlorna.

Olika förutsättningar

Många av de drygt 20 sydsvenska arterna är vanliga överallt i odlingslandskapet, och även rödlistade arter kan regelbundet återfinnas. Till och med långt in i centrala Stockholm hittar man årligen upp till 13 arter. Detta kan jämföras med holländska, engelska och tyska studier, där humlediversiteten ofta är 4–8 arter. Vad är det som gör att vi behållit så många arter i Sverige?

För att förstå det bör man veta lite om humlans ekologi. Bland humlorna är det endast  drottningen som övervintrar, hos honungsbiet hela samhället. Humledrottingen skaffar sig arbetare som mot slutet av sommaren kan uppgå till flera hundra. Humlorna har härigenom en större potential att pollinera olika växter än till exempel vilda solitära bin. Det kan dock vara ett problem för humlor att hinna bilda samhällen som är tillräckligt stora för att producera nya drottningar innan sommaren är slut.

Vissa humlor anses vara mer specialiserade för att de har långa tungor som når ner i de djupaste blommor. De humlor som på sistone har minskat mest i Europa är senflygande, långtungade arter. Olika arter verkar alltså ha olika förutsättningar för att överleva i ett jordbrukslandskap där begränsade resurser förekommer alltmer fläckvis.

Behöver mycket blommor

Olika humlearter använder också olika miljöer för bobyggnad. Vanliga boplatser är öppna gräsmarker med hög vegetation eller olika kantzoner, till exempel vägkanter, skogsbryn och dikesrenar. Det är känt sedan länge att humlorna söker föda där det finns mycket blommor och att olika humlearter använder delvis olika näringsväxter beroende på tunglängd, konkurrens och flygtid på säsongen. På grund av blomrikedomen håller lågintensivt betade gräsmarker fler humlor än intensivt betade. Vallar med klöver och blomrika trädgårdar utgör också viktiga näringsmarker.

Varierat landskap ger fler humlor

Humlor i jordbrukslandskapet har studerats i såväl södra som mellersta Sveriges  jordbrukslandskap. Tillgången på kantzoner, blomrika vallar och betesmarker, samt mångfalden av naturmiljöer har visats öka antalet individer och arter av humlor. Humlorna behöver följaktligen hitta bra boplatser som ligger tillräckligt nära blomrika marker, vilket är lättare i mosaiklandskap än i helåkerslandskap.

Genom sitt beroende av flera miljöer verkar humlorna alltså vara särskilt beroende av ”fungerande landskap”. Fördelningen av såväl boplatser som tillräckligt goda blomresurser i landskapet och över säsongen utgör goda förutsättningar för att det svenska odlingslandskapet även i framtiden ska behålla sin humlerikedom.