För 10–15 år sedan, då Världsbanks-chefen Nicholas Stern presenterade en liknande plan, välkomnade jag denna strategi. Då hade vi fortfa­rande tid att fortsätta konsumera som vanligt samtidigt som vi investerade starkt i hållbar infrastruktur, så att vår framtida konsumtion skulle kunna bli mer hållbar. Men idag måste vi tyvärr välja: antingen prioriterar vi Paris-målen om 1,5–2 graders uppvärmning eller så prioriterar vi ökad BNP. De investe­ringar vi behöver göra idag i sol, vind, hållbara transporter med mera kommer nämligen att orsaka mycket stora utsläpp av koldioxid och då behöver vi minska den privata konsum­tionen. På grund av tidigare års misslyckande med att minska de globala koldioxidutsläppen så krävs drastiska minskningar nu. Det blir tyd­ligt inte minst i grafen från Our world in data, som visar vilka scenarier som står till buds om vi ska klara 1,5-gradersmålet.

Ytan under de alternativa kurvorna är jordens återstående globala koldioxid-budget. Om denna budget ska respekteras blir politiska mål om att öka konsumtionen, samtidigt som vi investerar stort i hållbar infrastruktur, helt enkelt ologiska och omöjliga.

Foto: Källa: https://ourworldindata. org/future-emissions

Dags att tala klarspråk

En klimatekonomisk transformation ska­par självfallet många gröna jobb vilket ökar tillväxten i dessa sektorer. Men samtidigt måste ohållbara verksamheter krympa minst lika mycket. Vi behöver alltså både gasa (stimulera hållbarhets-investeringar) och bromsa (kraftigt minska koldioxidintensiv produktion och kon­sumtion). Klarspråk, baserat på en vetenskaplig förståelse för vår globala koldioxidbudget, kan skapa förståelse bland folk och möjliggöra en förnuftig diskussion. När vi förstår detta så faller mycket på plats, till exempel inser vi att det inte kan bli aktuellt med en tredje land­ningsbana på Arlanda förrän flygplanen är fossilfria; innan dess behöver vi faktiskt minska flygandet.

Men är det säkert att vi inte kan ha BNP-tillväxt under omställningstiden? En viss frikoppling (decoupling) är väl möjlig, det vill säga BNP-tillväxt kombinerat med mindre utsläpp och mindre ohållbar exploatering av naturresurser? Dessa frågor hör även de till gårdagens debatt. Visst är en frikoppling möjlig, detta skedde i Sverige och EU under åren 1990–2014, då utsläppen av koldioxid minskade med ca en procent per år i genom­snitt, samtidigt som BNP ökade. Men globalt har utsläppen ökat med ca 0,3 procent per BNP-procent sedan år 1990.

För att klara Paris-målen behövs årliga utsläppsminskningar på 4–10 procent i EU, beroende på om vi siktar på 1,5 grad eller 2 grader, om vi använder teknisk koldioxidlag­ring (CCS) eller inte, och om vi hedrar FN:s rättviseprinciper. Om vi räknar lågt, med 4 procent årlig minskning av utsläppen, och samtidigt antar att BNP växer med 2 procent, betyder att det krävs 6 procent frikoppling. Frikoppling är alltså en effektivisering: den årliga skillnaden mellan två kurvor, se figuren på nästa sida.

Om BNP inte växer krävs det ”bara” 4 pro­cent frikoppling för att minska utsläppen med 4 procent. Så frågan idag är inte om frikopp­ling är möjlig, utan hur vi uppnår Paris-målen samtidigt som livskvalitet, välbefinnande och demokrati upprätthålls och stärks.

Så länge vi diskuterar frikoppling sitter vi fast i ett tänkande om att ökad BNP är ett överordnat politiskt mål. Även nationalekono­mer är överens om att BNP inte är något bra mått på välbefinnande och denna insikt blir tydligare för varje dag.

De mest optimistiska scenarierna utgår från en årlig 3-procentig frikoppling, det vill säga skillnad mellan kurvorna. Denna effektiviseringsvinst kan antingen tas ut som ökad BNP eller minskade utsläpp, eller en blandning av detta, givet att scenarierna innebär lika stor satsning på klimatomställning. EU behöver göra ännu större årliga utsläppsminskningar om man vill nå Paris-målen på ett rättvist sätt, det vill säga ta större ansvar än u-länder.

Lägre konsumtion vägen framåt

Forskarna Hickel & Kallis (2020) har granskat litteraturen och funnit att 3 procent frikopp­ling är möjlig med optimistiska antaganden, till exempel om EU:s gröna giv blir fram­gångsrik. Om BNP antas växa med 2 procent så kan vi bara förvänta oss 1 procent i årliga utsläppsminskningar, vilket naturligtvis är helt otillräckligt. Investeringar i ny teknik och effektiviseringar är helt nödvändiga men ris­kerar att ätas upp av rekyleffekten, det vill säga att vi konsumerar mer varor och tjänster som orsakar utsläpp när inkomsterna ökar.

Effektivitetsvinsten som frikoppling innebär bör, menar jag, tas ut i form av mer fritid och därmed utsläppsminskning, snarare än ökade inkomster och därmed ökad BNP, vilket figuren på nästa sida illustrerar. Det är inte BNP-tillväxt som genererar teknisk utveck­ling, orsakssambandet är snarare det motsatta, så därför är det inte konstigt att förena en teknisk utveckling med lägre konsumtion. Men det kräver att vi reflekterar över hur livskvaliteten kan öka även om den privata konsumtionen minskar.

Kräver radikalt förändrad livsstil

Rent teoretiskt har vi faktiskt ”råd”, beaktande av vår CO₂-budget, med en viss BNP-ökning om vi radikalt lyckas hantera rekyleffekten, så att våra ändrade konsumtionsmönster leder till en mycket kraftfull frikoppling på minst fem procent (en procent ekonomisk tillväxt och fyra procent utsläppsminskning per år). Det paradoxala är att ju mer ekonomisk tillväxt vi önskar, desto mer radikala ingrepp i människ­ors livsstil krävs för att hålla CO₂-budgeten, så att endast sektorer för ”koldioxidsnåla” aktivi­teter växer, till exempel teater, massage, frisk­vård, hushållsnära tjänster, vård, omsorg och utbildning. I ett klimatsmart samhälle måste koldioxidintensiv produktion och konsumtion beskattas mycket kraftigt, vilket kanske bara kan bli politiskt möjligt om låginkomsttagare och landsbygdsbor som saknar god kollektiv­trafik kompenseras på något vis? Det är sådant partiledardebatter borde handla om.

Vad är egentligen välbefinnande?

Vi borde ha lärt oss av den pågående Covid19-pandemin att mänskligt väl­befinnande handlar om så mycket mer än ständigt ökad materiell konsum­tion. Materiell trygghet är viktigt och det uppnås i demokratier enligt vissa forskare redan vid en BNP-nivå per person på ca 100 000 kr per år, det vill säga på Sveriges nivå kring 1950. Efter denna nivå saknas statistiska samband mellan ökad BNP och välbefinnande. Det är helt enkelt andra faktorer som avgör livskvaliteten – hälsa, frihet, trygghet, jämlikhet, relationer, från­varo av stress, fred, god miljö och framtidstro. Dagens ensidiga fokus på ökad sysselsättning, vilket resulterar i ökad ekonomisk tillväxt mätt i BNP, är faktiskt förvånansvärd och otidsenlig, med tanke på hur långt forskningen om välbefinnande och hållbarhet har kommit.

Det är också därför IPBES, i sin globala rapport (2019) understryker vikten av att fokusera på livskvalitet istället för BNP, och att minska den materiella konsumtionen och avfalls­produktionen – ”steering away from the current, limited paradigm of eco­nomic growth.”

Det vore ett välkommet upp­vaknande om EU vågade stryka alla förväntningar på BNP-tillväxt i sin gröna giv. Det vore klokare att göra det som behövs för klimat och social sammanhållning och låta BNP utvecklas därefter. Vi behöver helt enkelt transformera den ekonomiska politiken och prioritera ökad fritid, frihet, trygghet, jämlikhet, mindre stress och minskat utanförskap, istället för ökade inkomster. Alternativet är en påtvingad omställning av hela sam­hället när klimatkatastrofer resulterar i sociala, mänskliga och ekonomiska katastrofer, med kanske 20 procent sänkt BNP. Det vill vi undvika.

Det är lätt att kritisera EU-kom­missionen för bristande insikter om den globala uppvärmningens allvar. Den gröna given är trots allt det bästa vi har, och vi bör därför hjälpas åt att förbättra den. Med en förenklad maktanalys kan vi urskilja tre krafter – bruna nationalkonservativa, blå nyli­berala samt vänsterliberala som är en blandning av ljusröda, gröna och ljus­blå politiska åsikter. Transformationen drivs av den senare gruppen men de behöver större stöd från de andra. Den gröna givens fokus på inkluderande omställning kanske kan minska en del missnöje hos de bruna, samtidigt som affärsmöjligheterna lockar nyliberaler. För vi behöver fortfarande lönsamma entreprenörer och storföretagare: den hållbara ekonomin är en mer reglerad och mer effektiv marknadsekonomi. Frågan är hur den gröna given kan bli ärligare och kopplas mer till jordens koldioxidbudget, samtidigt som den hjälper till att minska polariseringen mellan olika befolkningsgrupper.