De europeiska naturbetesmarkerna betraktades till och med som sorgliga degenerationsprodukter av mäktiga skogar som man med saknad sörjde. I den vildmarkstratition som genom inflytande från USA kom att starkt påverka europeisk naturvård under större delen av 1900-talet sågs betesmarkerna ibland enbart som ytor där man skulle restaurera den försvunna skogen. Maccian, de buskrika betesmarkerna i Medelhavsområdet, kom att framstå som värdelös skräpmark, uppkommen genom människans tanklösa överutnyttjande genom exempelvis bete. Naturvården propagerade också länge för en igenplantering av macciaområden.
Man saknar det försvunna
I länder, som England och Danmark, dvs de områden i Europa där moderniseringen av markanvändningen skedde tidigast, uppmärksammade man relativt tidigt vissa typer av äldre naturbetesmarker först när de började bli sällsynta genom uppodling och igenplantering. Bland annat kom man att uppmärksamma ljungheden och exempelvis Lüneburger-heden i nordvästra Tyskland kom till viss del att bevaras utifrån naturromantiska tankar.
I Västeuropa har förlusten av naturbetesmarker gått fort efter andra världskriget. Skogsplantering och kultivering, dvs uppgödsling och insådd av högproduktiva gräs och ärtväxter, gjorde snabbt att stora arealer försvann. Sverige var tillsammans med Storbritannien och Holland några av de länder som redan på 1980-talet kom att göra nationella inventeringar och det utarbetades även bevarandeprogram för naturbetesmarker. Trots stora ansträngningar har arealerna naturbetesmarker även minskat i dessa länder, men den mycket negativa trenden är bruten och åtminstone arealsmässigt är situationen något så när stabil, även om naturbetesmarker i marginalområdena fortfarande upphör att brukas även i Sverige och Storbritannien.
Uppmärksammat senaste 10 åren
Först under de senaste tio åren har så naturbetesmarkerna blivit mer påtagligt uppmärksammade på en europeisk nivå. Det är först i år, 2004, som EU genom EEA (den europeiska miljöbyrån i Köpenhamn) har gjort ett seriöst försök att beräkna arealerna naturbetesmark inom EU, samt i kandidatländerna Rumänien, Bulgarien och Turkiet. De uppskattningar som EEA presenterar är just uppskattningar, vilket man också framhåller själv, och ibland är spannet mellan det högsta och lägsta värdet mycket stort. I exempelvis Frankrike anger man att mellan 3 och 27 % av hela jordbruksarealen kan betraktas som ”high nature value farmland”, vilket inbegriper en mängd olika typer av betesmarker. Även om Frankrike är det land där osäkerheten är störst så är den mycket stor även för andra EU-länder. Osäkerheten är inte bara en fråga om svårigheter att beräkna arealerna, det handlar också till väldigt stor del om ett definitionsproblem. Hur påverkad av gödsling får en naturbetesmark vara för att räknas som naturbetesmark? När övergår en betad trädesåker till att vara en ur naturvårdssynpunkt värdefull naturbetesmark? Är det alltid självklart att det är på botaniska meriter som man skall värdera dessa marker? Kan exempelvis inte trädesåkrar med höga ornitologiska värden, som finns i bl.a. Ungern, värderas högt? Hur betraktar man betesmarker kring skogsgränsen i bergsområden?
En intressant iakttagelse som jag gjort när jag arbetat med statistik och annat material kring europeiska naturbetesmarker är att man faktiskt på många sätt har en bättre uppfattning om dagssituationen i EU:s nya medlemsländer jämfört med de femton gamla. Detta beror antagligen på att man inför EU-inträdet haft en press på sig att att skaffa sig en bra bild av situationen i och med att man skulle utforma nationella tillämpningar av EU:s miljöersättningssystem.
Det faktiska läget
Hur är då situationen för de europeiska naturbetesmarkerna och liknande områden? I nordvästra delarna, t.ex. Beneluxländerna, Tyskland, Danmark, norra Frankrike och Finland, är situationen ganska dyster även om man arbetar intensivt med det som återstår. Mycket små arealer riktigt värdefull och välhävdad naturbetesmark finns kvar i dessa områden. Undantaget utgörs av vissa regioner med strandängar. På sina håll är förståelsen för bete som naturreservatsskötsel liten. Nyligen publicerade studier från Sydtyskland visade bl.a. att det idag saknades beteshävd i nästan alla naturreservat med betesanpassad fauna och flora. Slåtter har man försökt använda som alternativ, med mycket skiftande framgång. I norra Europa är det Sverige och Storbritannien som har den mest gynnsamma situationen. Arealmässigt överglänser Storbritannien Sverige avsevärt, men det finns ett statistiskt problem som innebär att man på brittiska öarna räknar in en hel del myrmark och även delvis gödslad betesmark i sina siffror. Norge som traditionellt har betraktats som ett land med stora naturbetesvärden har ingen nationell aktuell inventering utan situationen beräknas därför utifrån stickprovsundersökningar. Mängder med traditionella fodermarker har här försvunnit de senaste årtiondena och situationen måste betraktas som mycket dyster.
Medelhavsområdet
Söderut i länderna kring Medelhavet finns det fortfarande avsevärda arealer naturbetesmarker. Men även här har situationen snabbt försämrats under de sista tjugo åren. Alldeles nyligen har man emellertid börjat positivt uppmärksamma naturbetesmarkerna här. Spanien är det enskilda landet inom EU med störst naturbetesmarker. Man har bl.a. på senare år allt mer internationellt kommit att uppmärksamma dehesan i Spanien som har en motsvarighet i montadon i Portugal. Dehesan som framförallt finns i sydvästra Spanien är ett savannliknande beteslandskap med spridda vidkroniga kork- och stenekar. Betesmarken plöjs här tidvis upp och odlas något år för att sedan återgå till betesmark. Ekarna producerar ollon till nytta för svinuppfödningen men också till glädje för övervintrande nordiska tranor. Dehesan har ingått i ett transhumance-system dvs. ett betessystem där deheesan blivit utnyttjad för fårbete under vintern och sommartid förs djuren sedan bland annat till de Kantabriska bergen för bergsbeten.
Liknande transhumance-system finns kvar i större eller mindre omfattning i Sydfrankrike, Italien och Grekland. Särskilt i norra Grekland finns vidsträckta naturbetesmarker som nyttjas sommartid medan betesdjuren betar nära kusten under vintern.
Radikal förändring i öst
Efter Sovjetunionens fall kom jordbruket i Central- och Östeuropa att omvandlas starkt. Olika grader av privatisering tog fart men hela jordbrukssektorn minskade också generellt som en följd av konkurrens västerifrån, sliten och omodern produktionsapparat samt stora osäkerheter ifråga om markägande. Betestrycket på landskapet kom därmed att minska radikalt och stora områden har lämnats ohävdade. Omfattande inventeringar av de östeuropeiskabetesmarkerna utbredning och status har gjorts. Sammanfattningsvis kan man konstatera att det finns betydande arealer kvar i öst men att mycket stora ytor numera är ohävdade. I Ryssland innebar kommunismens fall att ett orimligt starkt betesutnyttjande minskade vilket kom att exempelvis gynna stäppfåglar, som jungfrutrana och stortrapp. Ryssland har dock ingen som helst statlig naturvårdsambition beträffande sina naturbetesmarker, vilket är sorgligt med tanke på de mycket stora arealerna av intressanta sådana marker som framförallt finns i södra Ryssland. Förhoppningsvis kan ett internationellt samarbete leda till att ryssarna bättre uppmärksammar sina naturbetesmarker, ungefär som redan skett i både Ungern och Estland.
Rumänien i särklass
Förutom Spanien och Ryssland är det nog Rumänien som har de största välhävdade naturbetesmarkerna i Europa. Där finns det också en stor variation ifråga om naturbetesmarker, från torra stäppmarker i öster, våta betesmarker kring Donau och i dess delta till fantastiska slåtter och betesmarker uppe på Karpaternas sluttningar. Tyvärr är dessa stora naturvårdsvärden delvis ett resultat av den fattigdom som Ceauscescus diktatur tvingade på Rumänien. Landet är nu på väg in i EU och det blir en stor utmaning för landet att undvika att göra sig av med sina stora natur- och kulturvärden samtidigt som den nödvändiga moderniseringen av jordbruket görs. Miljöersättningar behövs i stor skala i Rumänien. Avslutningsvis kan nämnas att i byn Botiza i Maramures i nordvästa Rumänien så har man börjat få fart på ekoturismen. Byn lever i högsta grad och det finns ca 150 hektar åker som delvis flyttar runt i ängsmarkerna som är beströdda med träd och buskar som beskärs på olika sätt. Byn sammanlagda ängsareal, som slås med handlie, är 3000 hektar. Det är mer hårdvallsäng än som finns i hela Sverige. Europa är fortfarande en guldgruva för den som vill uppleva olika typer av naturbetesmarker och ängar. Stora ansträngningar vill dock till om framtida generationer skall få uppleva dessa fantastiska marker i såväl Spanien, Sverige som Rumänien.