TEMA: LINNÉSexualsystem och nomenklatur är ord som vi idag förknippar med Linné. Dessa koncept var för sin tid revolutionerande begrepp som när de betraktas med dagens ögon måste ses i sin historiska kontext.
trientalis

Linné placerade i sitt system skogstjärna jämte hästkastanj i klassen Septandria. Numera anses de inte vara släkt med varandra. Foto: Magnus Lidén

Inte allt ur Linnés rika produktion finner acceptans inför moderna ögon. Få tror idag att svalorna övervintrar på sjöbottnar eller att det finns svansmänniskor i fjärran länder. Det är emellertid orättvist att, som ofta görs, hålla Linné skyldig för vad som var allmängods i hans samtid, såsom stupid merkantilism och rasism. Vår nationalhjälte har både glorifierats och degraderats från förenklade utgångspunkter.

Blomsterkonungen, som avslöjar skapelsens mysterier inför en beundrande värld, känns kanske väsensskild från knappologins förste bokhållare, avundsjukt vaktande sitt territorium, sorterande varje guds kreatur in i rätt fack. Icke desto mindre ligger det en del sanning i båda bilderna. Linné var kvick och spontan. Hans charm, intelligens och förmåga att nå ut vann honom lärares, kollegers och mecenaters stöd redan från ungdomen. Men han fick också fiender. Hans självutnämning till Floras general svaldes inte utan protester. Den franske zoologen Buffon, som förresten även han fyller 300 år i år, hörde till kritikerna. J. Sachs hävdade 1875 i en inflytelserik lärobok till och med att Linné bromsat biologins utveckling, och för några år sen läste vi på löpsedlarna att ”Linné är passé”.

Linné gav oss inga stora teoretiska genombrott som Newton, Kepler eller Darwin. Han var heller ingen experimentalist; även om han tryckte på betydelsen av observationer hängav han sig åt ibland fantastiska spekulationer. Hans geni låg på ett annat plan.

Ingen har varit större Botanicus eller Zoologus

Vita III , självbiografiskt manuskript

Linnés betydelse för biologins utveckling är odiskutabel. Han reformerade terminologin och definierade hundratals termer för växtens delar, från rot till ståndarknapp, termer som vi fortfarande använder. Hans sexualsystem var av avgörande betydelse för botanikens popularitet, eftersom det var mycket mer lättanvänt än tidigare system. Då sexualsystemet, liksom föregångarna, var artificiellt och en vetenskaplig återvändsgränd, ersattes det efter hand av naturliga system, så visst är sexualsystemet passé – och har varit så i 200 år.

I de encyklopediska verken Species Plantarum (1753 ) och Systema Naturae (tionde upplagan 1758–1759) hade han ambitionen att beskriva alla kända arter. Dessa verk har också blivit basen för vår vetenskapliga namngivning av växter respektive djur. Det var nämligen där som Linnés nya system för att namnge arter genomfördes konsekvent för första gången.

Systematiska system

Att förstå mångfald förutsätter kategorisering. Klassificering av till exempel byxknappar kan emellertid göras på flera sätt: vi kan börja godtyckligt med antal hål, inom varje hålklass göra en underuppdelning efter material, osv. Så har Linné konstruerat sitt sexualsystem, där en första indelningsgrund är ståndarnas antal och organisation, följt av – i varje klass – ordningar efter antal stift. Ur logisk synpunkt kan man lika gärna börja med antal stift och få ett helt annorlunda system. En klass i sexualsystemet definieras av en karaktär – ståndarantal – som är både nödvändig och tillräcklig för medlemskap.

Med biologiska organismer förhåller det sig annorlunda än med byxknappar. Det verkar finnas ett visst sätt att gruppera som har ett självklart försteg: att det inte är godtyckligt hur man gör. Sådana naturliga taxa konstruerar vi inte, vi upptäcker dem; de så att säga finns där ute redan. För Linné var de lägre rangerna i systemet, släkten och arter, produkter ”av naturen”. Faktiskt såg han släktet som minst lika naturligt som arten, vilket (i motsats till den allmänna uppfattningen) är en helt modern tanke bland systematiker.

Den här kollisionen i sexualsystemet mellan två motsatta tankesystem leder till en del konstigheter. Färgmåran Galium triandrum har tre ståndare men står i Species Plantarum i klass Tetrandria. Linné kunde helt enkelt inte göra våld på sin intutition till den grad att han skiljde den från andra Galium-arter med fyra ståndare. En student måste alltså redan känna till färgmåran för att kunna bestämma den.

Senare tar Linné steget fullt ut och ger en skiss till ett naturligt växtsystem som i delar liknar det idag gängse. Med utgångspunkt från sina ”naturliga ordningar” spekulerar han om en utveckling av alla växter från 58 skapade ursprungsformer. Tanken stöds av att den beboeliga jorden växer och således kan extrapoleras bakåt i tiden till en lagom stor Edens Lustgård, där ett begränsat antal djur och växter kunde namnges av Adam med rimlig arbetsinsats, så som det beskrivs i Genesis. Landhöjningen hade Linné själv observerat. Under sin skånska resa finner han marina fossil högt upp på land och drar korrekt slutsatsen att detta inte kan förklaras med syndafloden.

Linné är således en pionjär även här, även om det var först med Darwin som det naturliga systemet slutligt förklarades som en bild av genealogin. Idag ger oss DNA-sekvenser en allt sannare bild av utvecklingsträdet. Ibland blir vi överraskade men oftast får vi våra aningar bekräftade. Linné skulle ha känt sig hemma.

”Tappar vi namnen bort, även kunskap om tinge n vi mister”

Critica Botanica

I Flora Suecica ”heter” vitsippan Anemone seminibus acutatis foliolis incisis caule unifloro. Det långa frasnamnet, nomen specificum, tjänade både som namnetikett på arten och som en beskrivning som skilde ut arten från andra i släktet. Om en ny art beskrevs måste därför ofta även existerande namn ändras. Frasnamnen var ofta långa, svåra att komma ihåg, otympliga, instabila och den dubbla funktionen beredde problem.

Ett mnemotekniskt genombrott kom med Species Plantarum (1753 ) då Linné gav korta binära trivialnamn till alla växter och skilde de två funktionerna egennamn och beskrivning åt. 1758 var det djurens tur. Binär nomenklatur innebär att varje art ges ett namn som består av namnet på släktet följt av ett artepitet. Generationer av svenskar har känt sig hemmastadda med Primula veris och Tussilago farfara. I Linnés föregångare Caspar Bauhins Pinax theatri botanici (1623) finns det ganska många frasnamn som råkar bestå av bara två ord, men Linnés idé är att skilja på trivialnamn och nomina specifica.

Vissa nutida systematiker har sett det som en nackdel att de binära namnen bär information om släktsskap i själva namnet, men jag tycker det är en fördel. Om vi finner att en art varit placerad i fel släkte måste släktdelen av artnamnet ändras (”nu är botanisterna i farten igen”). Andra förment stabilare system har föreslagits, som till exempel sifferkombinationer, men de har inte vunnit anklang. Vi får säkert leva med de binära artnamnen så länge vi har biologisk mångfald.

”Karaktärerna ger inte släktet”

Philosophia Botanica

bingel

I Praeludia Sponsaliorum plantarum, ursprungligen en handskrift som skänktes till hans lärare Olof Celsius, diskuterar Linné växternas sexualitet. Skogsbingelns pollen förs av vinden till honplantan. Ur Praeludia Sponsaliorum plantarum 1729

Linné kallas ofta essentialist och typolog (etiketter som varje systematiker ryser inför) och visst kan flera av hans snärtiga aforismer i Philosophia Botanica tolkas så i nutidsperspektiv. Men hans botaniska praktik pekar på motsatsen. Han var ointresserad av filosofiska spetsfundigheter, och character essentialis betyder för Linné snarare ”användbar för bestämning” än essentiell i strikt aristotelisk betydelse som definierande. Tvärtom menar han att först ringar vi in släktet med intuition, erfarenhet, och tillgängliga data. Därefter väljer vi lämpliga karaktärer för att känna igen det. Exemplet med mårorna och citatet ovan ger svart på vitt.

Den seglivade myten om typologen Linné ger en möjlighet att beskriva vetenskapens utveckling som en rätlinjig resa från okunskap till förståelse och för historielösa biologer att ta billiga poäng. I verkligheten kämpar vi fortfarande mot Aristoteles, och i den striden är Linné snarare en bundsförvant än en fiende.

”Människan är ett djur”

Diaeta naturalis

Nödvändigheten av nomenklatoriska typer för att binda ett namn till en viss art (och för att komma undan typologi!), stod inte klart för Linné (han kunde ju sitt eget system i huvudet). I efterhand försöker botanister och zoologer knyta typexemplar till varje Linnénamn, till exempel ett herbarieark som Linné använt vid beskrivningen av en viss växt. Finns flera alternativ tar vi hjälp av ordalydelsen i Linnés beskrivningar och andra relevanta källor.

Linnés totala klassificering inbegriper naturligtvis, i sann upplysningsanda, djuret människan, men hans beskrivning av vår egen art är kort och lakonisk: ”känn dig själv”, taget från en inskription på Apollon- templet i Delfi. Det har hävdats att eftersom Linné ingående beskrivit sig själv i sin självbiografi (Vita III, handskrift, Uppsala Universitetsbibliotek) är hans lik ett självklart val som typ för Homo sapiens. En zoolog kan således ha ett rent vetenskapligt skäl att besöka Uppsala domkyrka och trängas med Linnépilgrimerna under jubileumsåret.