TEMA: LINNÉDen som försöker gå i Linnés fotspår och samla biologiskt material från världens alla hörn märker snart att spelreglerna har ändrats på senare tid. Idag är det stopp – något som många forskare bittert fått erfara.

Linné var biolog, läkare, folklivsforskare och nationalekonom. Han anlade också ett utilitaristiskt perspektiv i sin verksamhet och ställde frågan ”Hvartil duger det?” Lärljungar såsom Anders Tidström, Carl Peter Thunberg, Daniel Solander, Erik Gustaf Lidbeck, Pehr Kalm och Peter Forsskål reste i denna anda på uppdrag av Linné över hela världen. De iakttog, samlade material, uppteckade seder och bruk. Upprättade floror, vilka kom att bli grundläggande för många länders växtkunskap.

En annan världsberömd naturforskare, Charles Darwin, gav sig också ut i världen 75 år senare. Den 16 september 1835 nådde han Galapagosöarna ombord på H.M.S. Beagle. Darwin kände naturligtvis till Linné och inspirerades bland annat av dennes Systema naturae. Bådas epokgörande vetenskapliga arbeten utgör grunden för dagens globala biologiska kunnande inom taxonomi och systematik.

Dagens forskare biopirater

Både Linnés och Darwins efterföljare kunde fram till 1900-talets slut tämligen fritt resa över världen och samla material och information för att öka vårt naturhistoriska kunnande. Nu kan man dock ej längre resa och samla fritt. Sedan 1993 ligger biologiskt material och genetiska resurser under nationell suveränitet erkänd genom artikel 15 i Konventionen om biologisk mångfald (CBD). Ingen utsocknes får längre fritt göra som Linnés lärljungar – då är man ”biopirat”.

I nationell (biodiversitets-) lagstiftning, främst i U-länder, utgör idag biologiskt material nationell suverän egendom. Även sådana kunskaper som ursprungs- och lokalbefolkningar har om sin närmiljö, odlingssystem och medicinalväxter är numera affärshemligheter som ej längre utgör allmän kunskap i det offentliga rummet. Denna form av legalt skydd uppmuntras i CBD:s artikel 8j samt FAO-fördragets om livsmedelsgenetiska resurser artikel 9, som dock understryker att tillträde ska underlättas. I realiteten har utvecklingen blivit tvärtom: överprotektionistisk. I ett pågående rättsfall mellan Ecuador/Galapagos och USA vill Ecuador förbjuda publicering av prospekteringsresultaten om USA ej kan garantera att kommersialisering inte sker. För den globala taxonomiska/systematikforskningen innebär detta att många u-länder (i Sydamerika men även Sydafrika, Etiopien och Indien) idag har stängt sina gränser för utländska forskare och förbjudit export av biologiskt material. Linnés nutida lärljungar möts allt oftare av stängda dörrar.

Patentmattor och motdrag

När CBD antogs var detta ett försök att rättvist reglera fördelningen av nyttan i ”Hvartil duger det?” Många U-länder såg sitt biologiska material – insamlat av ”biopirater” – gratis nyttjas i nya läkemedel och växtsorter som nästan uteslutande gynnade stora företag i Nord. Den nationella suveräniteten över biologiskt material blev ett motdrag. Genom bioteknikens snabba expansion in på biologins djupområden har nya rättsregler införts. Nya legala gränser för biologiska innovationer lägger allt oftare lock på de biologiska allmänningar som Linné och Darwin undersökte. Idag växer problemen med den privata gentekniksektorns patentmattor och ”royalty stacking”. I litteraturen benämns detta som hyperägande.

Ostindiefararen S/V ”Götheborg” befinner sig i skrivande stund i Chennai/Indien på väg hem genom Suezkanalen. De gav upp sina försök att i Brasilien, Indonesien och Indien få samla material i Linnés fotspår. I dessa länders genetiska nationalism blev tillträdesvillkoren för utsocknes så komplicerade och omfattande att man gav upp. Linnés fotspår förblev obeträdbara. Och just nu förhandlar alltså Ecuadors regering för Galapagos räkning med genentrepenören Craig Venter och USA om de senare alls ska få publicera resultaten av sin insamling av mikrober i Linnés fotspår. Både S/V ”Götheborg” och Craig Venter är tydliga offer för många länders motdrag mot de breda biotekniska patent som beviljas i Nord.

skepp

Ostindiefararen S/V Götheborg seglade den 2 oktober 2005 ut från Göteborgs hamn. Ombord fanns forskare med avsikten att samla biologiskt material längs färden, något som tillträdesreglerna dock satte stopp för. Foto: Robin Olsson

Som exempel har det amerikanska växtförädlingsföretaget Monsanto beviljats patent på den vanligaste metoden att överföra gener till växter. Metoden används på alla tvåhjärtbladiga växter, till exempel vete och raps, det senare även intressant som biobränsle. Därmed har företaget kontrollen över all användning av dessa växtslag, också över vilka egenskaper som förs in med genteknik i växterna. Om man dessutom fyller på med liknande breda patent inom samma företag får man patentmattor som stänger hela utvecklingsområden för andra aktörer. Detta försvårar allvarligt möjligheter för länder i Syd att få tillgång till ny teknik.

Hvartil duger det?

Både Linné och Darwin skulle vända sig i sina gravar om de konfronterades med företeelser såsom genetisk nationalism eller breda patent. Båda positionerna har synnerligen starka företrädare bland biologer och molekylärgenetiker i Sverige. De biologiska allmänningarna krymper med förfärande takt. Så länge ingen nydanare hittar en bra metod för att hålla pollen, insekter, fåglar och fisk inom nationella legala gränser utan att forskningen försvåras, eller skapar ett globalt obligatoriskt forskningsundantag i patentlagar, bör vi på biologins område kraftfullt verka för ”Linuxlösningar”. Där finns många goda initiativ såsom BIOS, PIPRA samt den brittiska CIPR-rapporten. Ety såsom skalden sade: ”Bryt upp, bryt upp. Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt äventyr.”

 

Hjälp för svenska forskare

Våren 2003 fick CG Thornström och Lars Björk i uppdrag av Vetenskapsrådet, Formas och Sida att ge förslag på hur svenskaforskares verksamhet ska kunna underlättas i det ny genpolitiska landskapet. Förslaget inlämnades i maj 2006 där det rekommenderas att en nationell fokalpunkt för tillträdes- och immaterialrättsfrågor inrättas. Årsbudgeten för denna fokalpunkt beräknas till 20 miljoner kronor och omfattar kostnader för policy- och juridiskt rådgivning samt administrativt stöd. Vetenskapsrådet beslutade hösten 2006 att tillsätta en arbetsgrupp för att närmare precisera möjliga framgångsvägar.