Klimatförändringarna hotar mänsklig säkerhet genom att underminera livsmiljöer och öka migration som annars skulle ha undvikits, men utmanar även staters förmåga att tillhandahålla villkor nödvändiga för mänsklig säkerhet. Det är slutsatsen i IPCC:s senaste utvärderingsrapport från 2014.
Bilden visar en vattennivåmätare i den torrlagda Lake Albert, Australien. Kontinenten har under senare år haft svåra värmeböljor, varvat med översvämningar.

Foto: Bidgee (Eget arbete) [CC BY-SA 2.5 au (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.5/au/deed.en)], via Wikimedia Commons

När klimatförändringar började diskuteras i termer av säkerhet i början av 2000-talet var det samtidigt omtvistat. En anledning till detta bottnade i en farhåga att om klimat kopplas till säkerhet så blir det ett politikområde som de traditionella säkerhetsaktörerna är satta att hantera. Den här polariseringen har varit olycklig med avseende på att utveckla en fördjupad förståelse för hur och under vilka omständigheter klimatförändringar påverkar säkerhet. I de senaste årens forsknings- och policylitteratur kan man emellertid skönja en ökad samsyn kring att ”säkerhet” är ett mångfacetterat begrepp och att klimatförändringar innebär olika former av säkerhetsutmaningar. Effekterna från dessa förändringar samspelar även med andra förändringsfaktorer, däribland utarmning av biologisk mångfald. Följden blir en ökad komplexitet i analysen men även att policyåtgärder behöver spänna över flera olika politikområden.

Klimatförändringarnas säkerhetsutmaningar

IPCC:s senaste utvärderingsrapport från 2014 behandlar för första gången klimatförändringarnas påverkan på säkerhet i ett eget kapitel. Utgångspunkten togs i en vidgad förståelse av säkerhet, vilket innebär ett fokus på mänsklig säkerhet, men som även inkluderar samhällens och staters säkerhet. Slutsatserna är tydliga: Klimatförändringarna hotar mänsklig säkerhet genom att underminera livsmiljöer och öka migration som annars skulle ha undvikits, men utmanar även staters förmåga att tillhandahålla villkor nödvändiga för mänsklig säkerhet.
Beträffande kopplingen mellan klimat och väpnade konflikter konstaterar IPCC i sin utvärdering att en del kända konfliktdrivande faktorer är känsliga för klimatförändringarnas effekter och variabilitet, däribland låg per capita inkomst, ekonomisk nedgång och icke-fungerande statliga institutioner. Dåliga strategier för anpassning och utsläppsminskningar kan även öka risken för väpnade konflikter.
Även om klimatförändringarnas konsekvenser är mest påtagliga för sårbara grupper i fragila stater så förorsakar extremväder även omfattande utmaningar för transporter och infrastruktur för exempelvis vatten och energi. Den territoriella integriteten utmanas för stater som är sårbara för havsnivåhöjning. Gränsöverskridande effekter, såsom migration av fisk och delade vattenresurser, påverkar relationer mellan stater, vilket har potential att öka rivaliteten mellan stater. Närvaron av robusta institutioner kan minska riskerna för att dessa rivaliteter underminerar mänsklig säkerhet.

Sammantaget medför klimatförändringarna en sammansatt flora av säkerhetsutmaningar. Att möta och hantera klimatförändringarnas säkerhetsutmaningar är följaktligen inte bara ett enda politikområdes ansvar, utan behöver införlivas i åtskilliga politikområden.

Kontextberoende och gränsöverskridande

Översvämmad gata
i Kuala Lumpur.

Foto: Tom Hermansson Snickars/Azote

Eftersom klimatförändringarnas konsekvenser beror av samverkande faktorer, både klimatologiska och icke-klimatologiska, så kan en och samma fysiska förändring få väsentligt olika konsekvenser beroende på kontext. Deterministiska slutsatser i stil med att vid en viss temperaturhöjning så kommer ett visst antal konflikter uppstå låter sig därför inte dras. Utfallet av dessa förändringar, vars allvarlighetsgrad måste tas på största allvar, är avhängiga av vilka sårbarheter och vilken anpassningskapacitet som finns. Eftersom sårbarheter kan minskas och anpassningskapacitet stärkas så finns det utrymme för handling.

Det kontextberoende som finns i fråga om vilka konsekvenser en händelse får samspelar emellertid med klimatförändringarnas gränsöverskridande karaktär. Politiska beslut i en enskild fråga får följdverkningar i såväl andra politikområden som på andra platser. Förutom att effekter kan vara långväga och gränsöverskridande, så finns det även – i olika utsträckning – en fördröjning mellan händelse och effekt, och denna fördröjning kan sträcka sig över decennier. Dessa omständigheter utmanar såväl forskning som policy och tarvar tvärvetenskapliga och tvärsektoriella analyser och åtgärder.

Integrerade ansatser

I den policylitteratur som nu växer fram kopplat till klimat och säkerhet utgör ’integrerade ansatser’ ett nyckelord. Beslutsfattande behöver utgå från sammanlagda risker där klimatförändringars påverkan beaktas tillsammans med exempelvis markanvändning, färskvattentillgångar och utarmning av biologisk mångfald.

Integrerade ansatser i åtgärdsprogram handlar exempelvis om att undvika att klimatanpassningsåtgärder spär på motsättningar, rivaliteter eller försvårar andra människors förutsättningar till goda livsvillkor. Det handlar även om att i återbyggnaden efter en katastrof stärka samhällens resiliens liksom om betydelsen att föra in klimat- och naturresursförändringar som en potentiellt konfliktdrivande faktor i arbetet med att förebygga och lösa konflikter.

Hur dessa intentioner ska realiseras i konkreta åtgärder är i en utvecklingsfas. För att främja utvecklingen behövs samverkan och erfarenhetsutbyten parat med politiskt ledarskap. Det finns få snabba och enkla åtgärder, men alternativet, det vill säga att vi låter bli för att det är svårt, kostsamt eller utmanar invanda roller, kommer att dömas hårt av framtida generationer. Det är det förebyggande arbetet som måste stå centralt.