TEMA: KLIMATETVår planets ekosystem håller på att förlora sin förmåga att tillhandahålla de varor och tjänster vi människor behöver för vårt välbefinnande. Vi är, för att använda jargongen inom komplexa system, låsta i en spiral av ständigt djupare ekologisk fattigdom driven av mål för ekonomisk tillväxt som förstör vår miljö: ju mer omfattande jakt på BNP-tillväxt, desto större förstörelse.

This article is also available in English.

Vissa ekonomer menar att FN:s mål för hållbar utveckling (Sustainable Development Goals, SDG) inte kan uppnås då de är baserade på ohållbar BNP-tillväxt. Orsaken till detta beskrevs i utredningen Limits to Growth, ursprungligen framtagen år 1972 som en uppsättning framtidsscenarier. Dessa har senare visat sig vara obehagligt korrekta. Att fortsätta på vägen mot ökad BNP-tillväxt är ett säkert sätt att orsaka omfattande miljöförstöring och till slut ekonomisk kollaps.

Miljöekonomen Richard Norgaard förklarar bristen på koppling mellan BNP-tillväxt och ekosystemtjänster för upprätthållandet av mänskligt välbefinnande som resultatet av ”“ekonomism”. Detta är en term miljöekonomer använder som ”ett fördömande av hur neoliberal ekonomi reducerar alla sociala relationer till marknadslogik”. Ordet ekonomism används i kritiken av den globala utvecklingen där ekonomer har föreslagit marknadslösningar på bekostnad av lokala kulturvärden och demokrati. Ekonomismens viktigaste beståndsdelar är ideologier om individualism, privat egendom, fria marknader och en moralisk ståndpunkt som hyllar anskaffning av rikedom och de rika som ”jobbskapare”.

I den genomgång av SDG-målen som utförts av ICSU/ISSC (International Council for Science/International Social Science Council) finns ett föreslag om att ta fram scenarier som beskriver alternativa vägar mot SDG-målen. Sådana berättelser kan beskriva vad som måste göras och hur det ska göras för att nå målen, men även definiera avvägningen mellan olika anspråk på ekosystemtjänster som måste förhandlas om mellan olika samhällssektorer. En viktig ingrediens för att SDG-målen ska kunna tillämpas framgångsrikt handlar om det sätt på vilket samhället bestämmer vilken framtid det vill ha. Idealt sett så tillhandahåller vetenskapen kunskap så att regeringar kan utveckla sin politik. Regeringarna signalerar sedan om vad som förväntas i samhällena som en respons på de politiska direktiven. Problemet med ett sådant uppifrånperspektiv är att det begränsas av de neoliberala föreställningar som genomsyrar industrisamhällena. Det är osannolikt att det innovativa tänkande som krävs för att definiera vägar till alternativa framtider kan komma till tals i dessa konstellationer. För att parafrasera Einstein: Det går inte att lösa ett problem med hjälp av samma resonemang som skapade det.

Det alternativa angreppssättet är att vetenskapen placerar sig i samhällets tjänst och utför deltagande forskning som hjälper samhället att definiera sina behov och sätt att uppfylla dem med en hållbar framtid som mål. Deltagande aktionsforskning handlar om att forskare arbetar tillsammans med samhället och skapar förändring genom att lösa problem gemensamt. Genom att vi föreställer oss vår framtid på det sättet skapas förutsättningar som kan främja uppkomsten av nya kopplingar mellan biologisk och kulturell evolution och därmed återställa balansen mellan mänsklig och naturlig ekologi. Detta angreppssätt förutsätter en helomvändning vad gäller våra föreställningar om kunskap, hur den inhämtas och används. Det förutsätter en total omställning av forskarnas, de statliga organens och samhällets roller, med nya institutioner som stödjer innovation underifrån och uppåt för att upplysa politiken i en osäker värld.

 

Read the English version of this article here.