I miljömålspropositionen Svenska miljömål – ett gemensamt uppdrag (2004/05:150) som presenterades i våras inkluderas förslaget att inrätta ett nationellt program för lokal och traditionell kunskap. Om miljömålspropositionen antas av riksdagen under hösten kommer kanslifunktionen för detta program att inrättas på CBM, vilket delvis kan ses som en förlängning av etnobiologiprojektet (se sid 3).
CBM:s utredning grunden
Regeringens uppdrag till CBM att skapa ett nationellt nav för lokal och traditionell kunskap, bygger till stor del på den utredning av artikel 8j i mångfaldskonventionen som CBM gjorde på Miljödepartementets uppdrag (se Biodiverse 2003/3–4). I februari 2004 presenterade CBM rapporten Traditionell kunskap och lokalsamhällen: artikel 8j i Sverige*. Den gick därefter på remiss till berörda parter, som ställde sig positiva till slutsatserna och det föreslagna åtgärdsprogrammet. Regeringskansliet har sedan utifrån utredningsförslaget och remissyttrandena inkluderat frågan om traditionell kunskap i miljömålspropositionen, vilket är i enlighet med de tankar som finns inom den internationella processen för arbetet med mångfaldskonventionen.
Kustnära, småskaliga fiskare räknas till representanter för de traditionella näringarna, som på ett bra sätt knyter ihop biologisk mångfald med bygdens utveckling. Deras erfarenheter måste på ett tydligt sätt inkluderas i miljömålsskrivningar. Foto: Oloph Demker
Foto: Håkan Tunón
Vilka personer eller grupper i Sverige som bör tas hänsyn till enligt artikel 8j i mångfaldskonventionen har tidigare diskuterats i CBM:s rapport, men måste ändå betraktas som en öppen fråga. Tämligen klart är dock att många småskaliga brukare i marginalbygderna – fjällbönder, skärgårdsbönder, fäbodbrukare och kustnära fiskare samt representanter för de traditionella samiska näringarna – bör komma i fråga. Deras erfarenheter måste också på ett tydligare sätt inkluderas i lokala miljömålsskrivningar, utformning av det styrande regelverket och i praktiska insatser.
Småskalighet bäddar för mångfald
De kvarvarande traditionella naturresursbrukarna befinner sig ofta i glesbygdens mosaiklandskap, som kan vara av särskilt intresse för bibehållande av biodiversiteten. Deras verksamhet med exempelvis kor, får och getter på fritt skogsbete eller för den delen renar på fjällbete, bevarar värdefulla biotoper som annars skulle gå förlorade. På samma sätt kan lokala småskaliga kustnära fiskare bidra till en lokal ekonomi och utveckling av landsbygden på sätt som ett storskaligt industrifiske aldrig kan göra. Småskalighet och lokalproduktion av livsmedel och andra produkter bör ses som nyckelord i dessa sammanhang (jämför Jordbruksdepartementets Ds 2005:22 Småskalig livsmedelsförädling).
Det finns ofta även en stor känsla av ansvar för de lokala naturresurserna bland en bygds brukare. Vill vi ha en levande landsbygd och ett öppet landskap i andra områden än på jordbruksslätterna så behövs det incitament för att dessa traditionsbärare ska kunna fortsätta verka. En viktig del av miljömålsarbetet bör därför vara att gynna lokala brukare av biologisk mångfald.