Våra landskap har en mångfaldig användning. De används huvudsakligen för odling, skogsbruk, friluftsliv och innehåller en rik biologisk mångfald. Förutom de näringar och användning som är areella finns många byggnader och tekniska anläggningar i landskapet, till exempel vägar och järnvägar. Våra landskap ska dessutom fungera för en human mångfald, beroende på ålder, utbildning, arbete, social tillhörighet, religion med mera.
All denna mångfalds anspråk i och på landskapen medför en konkurrens om marken, till vad och hur den ska användas. Den kommunala planeringen är till för att undvika eller lösa konflikter om markanvändningen. Den övergripande lagstiftning som gäller för markanvändning är Plan- och bygglagen (PBL), som reglerar planering och byggande, Miljöbalken (MB), som innehåller hushållningsbestämmelser, skydd av naturen, vissa verksamheter (täkt, hälsoskydd, vattenverksamhet med mera). Andra lagar som reglerar markens användning är Väglagen (VL), Järnvägslagen (JL) och Kulturmiljölagen (KML).
Kommunernas ansvar
Det finns flera planeringsinstrument för att hantera den kommunala planeringen, som översiktsplanering, detaljplanering, miljökonsekvensbeskrivningar och grönstrukturplaner. Regeringen har dessutom höga förväntningar på att kommunerna ska bidra till en mer hållbar utveckling genom den fysiska planeringen. Det kommunala planmonopolet innebär både möjligheter och skyldigheter för kommunerna. De har ansvar för att det finns parker, grön- och friluftsområden. Den sammanfattas här som den gröna dimensionen i hållbar utveckling, vilken även bör fungera för vinteraktiviteter under den vita årstiden.
Översiktsplanen kan användas för att få en god överblick över storlek och läge på de gröna ytorna i kommunen. I fördjupningar av översiktsplanen kan gröna värden utvecklas i större skala i förhållande till bebyggelseområden. För att stärka den gröna dimensionen i den fysiska planeringen är grönstrukturplanen ett värdefullt instrument. Den visar alla gröna kilar, grönytor, inklusive trädgårdar, samt stråk av alléer eller liknande som binder samman ytorna. Detaljplanen ger juridiskt skydd av parkmark, frilufts- och rekreationsområden tillgängliga för alla och där man även kan skydda naturmark och naturelement i exploateringsområden. Trots detta har endast hälften av Sveriges kommuner aktuella program eller planer för gröna områden. Grönytorna i många städer och tätorter är också splittrade i dag och tillgängligheten till dem är ofta låg.
För den kommunalt ägda marken i eller kring tätbebyggelse är det enkelt att utnyttja planinstrument för att skydda det ”gröna”. I landsbygdsområden är det däremot andra regler som gäller. För skogsområden är det skogsvårdslagen som gäller. I odlingsområden är det idag främst EU: s olika stöd som avgör vad som är lönsamt att odla och därmed hur landskapet formas.
Hur kan vi då stärka den gröna dimensionen i den fysiska planeringen? Här presenteras några sätt: Att sammanställa lätt tillgängliga och tydliga kunskapsunderlag, för värdefulla gröna områden. Att ha välgjorda analyser av det gröna i förhållande till andra anspråk på marken. Att stärka motiven för det gröna i exploateringssammanhang. Att ha övergripande politiska ställningstaganden i översiktsplanen. Att ha förhandlingsvana företrädare för grönstrukturen.
Hur kan vi gå vidare för att stärka den gröna dimensionen? Vi kan lära oss av de erfarenheter som finns på olika håll nationellt och internationellt. Vi kan utveckla nya arenor för planering/förvaltning av friluftslivsområden. Vi kan också utveckla kommunikativa processer för aktörer och intressenter i planeringsprocesserna, för att stärka det grönas intressen i planeringsprocesser.