Begreppet naturbetesmarker hörs allt oftare i både diskussioner om köttproduktion och naturvård. Vad är det? Och varför är det viktigt att ta vara på våra naturbetesmarker? Svaret är helt enkelt att naturbetesmarkerna är bland våra artrikaste och värdefullaste naturområden, samtidigt som de är starkt hotade. Det är en kunskap som inte är så väl­känd. Men det behövs aktiva åtgärder för att vi ska kunna behålla dessa värdefulla marker. Naturbe­tesmarkerna blir inte bevarade bara för att man inte exploaterar dem, utan de behöver aktivt brukande för att finnas kvar.

Hur definierar man då naturbetesmarker (på engelska semi-natural grasslands)? Det är betesmarker som inte gödslas, där inga kemiska bekämpnings­medel används och som inte gått under plogen på lång tid. Arter som är konkurrensstarka kan därmed hållas tillbaka och ge plats åt den mångfald av örter som i sin tur möjliggör livsutrymme för många insekter, fåglar och däggdjur. Tamdjur som går på bete är alltså en förutsättning för denna art­rikedom – många gamla naturbetesmarker i Sverige och övriga Europa har övergått till skog när de inte aktivt betats av tamdjur. På de flesta ställen i Europa förmår inte vilda betesdjur hålla markerna öppna på det sätt som våra tamdjur gör, och då är det främst nötkreatur som spelar stor roll i Sverige. På andra håll, till exempel i Spanien, kan får spela stor roll.

De växter som finns i en artrik naturbetesmark är väl anpassade till näringsfattiga förhållanden. Särskilt väl anpassade till sådana förhållanden är ärtväxter som: gökärt, kärringtand och olika klöverarter. Andra typiska hagmarksväxter är vårbrodd, gulmåra, liten blåklocka, jungfrulin, prästkrage, mandelblom och kattfot.

Foto: Urban Emanuelsson

Biologisk mångfald och naturbetesmarker

Det som är utmärkande för naturbetesmarkerna är att de innehåller stor biologisk mångfald, ofta uttryckt som att de är väldigt artrika. En stor andel av Sveriges kärlväxter, svampar och insekter är helt beroende av naturbetesmarker för sin existens här i landet.

Den biologiska mångfalden på naturbetesmar­ker är alltså helt beroende av tama betesdjur, alltså indirekt av människan, oftast i form av bönder som håller boskap. Men ett modernt högteknologiskt jordbruk har egentligen ingen plats för naturbetes­marker. I det moderna jordbruket odlas fodret till betesdjuren på åkrarna, eller så betar djuren på art­fattiga kraftigt gödslade marker. Den form av jord­bruk som gynnade naturbetesmarkerna har varit på kraftig tillbakagång i mer än hundra år i Sverige. Att sådana områden fortfarande finns kvar beror dels på att alla bönder inte alltid rättade sig efter lantbruksrådgivningen, dels tog Naturvårdsverket ett avgörande och mycket lovvärt initiativ med miljöersättningar till bönder som ville fortsätta att bruka sina naturbetesmarker, när naturvården började uppmärksamma naturbetesmarkerna 1980- talet. Systemet har utvecklats och är idag ganska stort. Vi är därmed det land i Europa som relativt sett bäst lyckats stoppa den nedåtgående trenden för naturbetesmarkerna.

Naturbetesmarkerna är ett biologiskt kulturarv som i sin biologi – de växter och djur som finns där – illustrerar äldre tiders markanvändning. Det kulturarv som naturbetesmarker utgör kan i dignitet gott jämföras med våra medeltidskyrkor. Den flora och fauna som vi kan se idag på naturbe­tesmarkerna är bokstäver i en bok som berättar om Sverige för tusen år sedan – då när de betande tam­djuren var förutsättningen för att folk skulle kunna bygga ett samhälle i dessa trakter. Ända fram till 1800-talet var detta levnadssätt, med betesdjur i basen för livsmedelsproduktionen, en förutsättning för den ökande befolkningstätheten.

Var fanns då alla de växter och djur som idag är beroende av naturbetesmarkerna innan det fanns bönder i Sverige? Svaret på denna fråga är komplex, men en viktig del i svaret är att det funnits många fler arter stora betesdjur i Europa under de senaste mellanistiderna och även under några tusen år efter den senaste istiden. Uroxen är ett exempel på sådana djur. Dessa stora betesdjur hade en förmåga att öppna skog och skapa hagmarkslandskap. Det har alltså funnits hagmarkslandskap innan tamdju­ren och människan formade sådana. Evolutionen formade mängder med arter anpassade till sådana landskap. En hel del av dessa arter överlevde in i bondens tidsålder och våra naturbetesmarker kan ses som varianter på de naturbetesmarker som de vilda stora betesdjuren skapade.

Kött och klimat

Mycket talar alltså för att vi ska behålla och restau­rera naturbetesmarker. Men debatten om vad som ur klimatsynpunkt är bra mat är snårigt. Sant är att väldigt mycket av det nötkött som produceras idag i världen sker på ett sätt som miljömässigt ger många negativa effekter. Det nötkött som idag helt produceras på stall är en betydande miljöbelastning, medan naturbetesproducerat kött i och för sig ger upphov till en del metangas men samtidigt innebär väldigt stora miljövinster. Det är alltså viktigt att skilja på kött och kött.

CBM deltar för närvarande i ett Formas-finansierat projekt, Håll­bar nötköttsproduktion, som har till syfte att studera hur olika aspek­ter av naturbetesproduktion kan optimeras. Med optimering menas här att produktionen ger upphov till så mycket biologiskt mångfald som möjligt, att bidra med så liten klimatpåverkan som möjligt, att åstadkomma viss trädproduktion inom betesytan och slutligen att ha en produktion som blir så bra för bonden som möjligt.

Trots att vi sedan 1980-talet på olika sätt försökt rädda så mycket som möjligt av de svenska natur­betesmarkerna, med exempelvis statliga miljöersättningar, så har dessa minskat, i vissa skogsbygder helt katastrofalt. Många gånger har det varit nära att regering och riksdagen radikalt velat dra ner mil­jöersättningarna. För många bönder som producerar naturbeteskött är situationen idag ekonomiskt svår. Jordbruksverket beräknade för något år sedan att ersättningarna borde höjas med ca 20 % för att säkra dessa marker på sikt.

För att göra det lönsamt för bön­der att genom kött- och mjölkpro­duktion bevara naturbetesmarker, behöver det bli en större medveten­het i alla led om hur viktiga dessa marker är för vår flora och fauna, och för många ekosystemtjänster. Konsumenter, återförsäljare och restauranger kan alla arbeta för att höja efterfrågan på naturbeteskött. Och därmed göra det möjligt för en naturtyp och ett kulturlandskap som är grund för en väldigt rik biologisk mångfald.