Ön tillhör Department of Conservation (DoC), Nya Zeelands statliga verk som ansvarar för alla reservat. Ön, som är 220 hektar stor, har en lång historia av mänsklig påverkan. Den brukades länge, främst som betesmark. 1972 var större delen av Tiritiri täckt av gräs och de små resterna av skog hade ingen undervegetation. Boskapen åt upp alla nya trädskott och hårdtrampade jorden.
Restaureringsplaner tar form
1979 började en plan att restaurera öns fauna och flora ta form. Man ville särskilt satsa på ursprungliga och hotade nyzeeländska arter. En uttalad önskan var att folk skulle kunna se dessa arter i deras naturliga miljö. Man trodde också att en restaurering av Tiritiri kunde minska besökstrycket på känsligare öar i närheten.
Volontärer planterade
Man övervägde mellan att låta ön återvegetera sig själv eller att aktivt restaurera vegetationen. Naturlig återvegetation var en billig metod och innebar inte någon ytterligare mänsklig påverkan. Men, det stod snart klart att naturlig återvegetation skulle ta mycket lång tid och all den låga vegetationen skulle medföra en brandrisk. Ön skulle heller inte bli en attraktiv biotop, varken för djurliv eller besökare. Om volontärer skötte planteringen skulle det, förutom att medföra minskade kostnader, också involvera och undervisa människor. Viktigt var också att forskning skulle utföras parallellt med restaureringsarbetet.
Restaureringsprojektet delades upp i tre delar: återvegetation för att skapa habitat för valda delar av flora och fauna, återintroduktion och introduktion av flora och fauna samt möjlighet för en kontrollerad rekreation för allmänheten.
Restaureringen av ön började med hjälp av volontärer 1983. Hittills har det inneburit arbete med vegetationen, fågelutsättningar, samt utrotning av polynesisk råtta (införd av maori som jaktvilt) bl a genom att sprida råttgift från helikopter. De introducerade fågelarterna kulle inte överleva om råttorna fanns kvar på ön.
Den viktigaste delen av återvegetationen bestod i att återbeskoga stora delar av ön och att öka diversiteten av den nuvarande vegetationen. Särskilt fanns en önskan om att återinföra växter som lämpade sig för nektarätande fåglar.
Åtta fågelarter introducerade
1982 fanns 19 fågelarter, specifika för Nya Zeeland, och elva införda fågelarter på ön.
Öns population av nyzeeländsk klockfågel, var den enda norr om Auckland och hade ett speciellt bevarandevärde. På ön fanns också rödpannade kakariki, som oplanerat introducerades 1974. En båt på väg till en annan ö råkade ut för dåligt väder och blev tvungna att gå i land och släppa ut fåglarna på Tiritiri.
Andra vertebrater som redan fanns på ön var: mokoskinkar, kopparskinkar, flera arter av laxfiskar (galaxider) samt en obestämd fladdermusart. Den ursprungliga introduktionsplanen för fåglar inkluderade sju arter. Av andra djur planerades introduktioner av löpfladdermus, tuatara och flera arter lungsnäckor.
Sedan dess har åtta fågelarter introducerats; rödryggad flikkråka, brun kricka, vit mohua, takahe, nyzeeländsk flugsnappare, mindre fläckkivi, stygnfågel och blå flikkråka. Samtliga arter, utom brun kricka, fanns med i den ursprungliga planen.
Ökande antal besökare
Förutom bevarandearbetet var tanken med Tiritiri att skapa områden för rekreation. Därför har stor kraft lagts på att ta hand om öns besökare. Omfattande system av gångvägar och stigar har byggts. Arbetet har gjorts gemensamt av volontärer och DoC personal. Det finns ungefär 120 aktiva volontärer och en stödorganisation har bildats, Tiritiri Matangi Supporters, som jobbar ideellt för öns bevarande och utveckling.
Antalet besökare ökar varje år. 1998 kom 21 000 besökare. 1999 hade antalet ökat till 25 000. En del av ökningen beror troligen på att det numer går större båtar till ön, men Tiritiri blir också mer och mer känt. Det har satts en gräns på 30 000 besökare per år vilket är 150 personer per båtdag. Maxantalet beror på att färjan inte tar fler personer, men är också satt med tanke på den ökade risken för slitage.
Guidning ger pengar till naturvård
När besökarna kommer iland får de först muntlig information om ön, och om vad man får och inte får göra. Man försöker inspirera folk, visa på vikten av Tiritiri i synnerhet och artbevarande i allmänhet. Det finns också guidade turer att följa runt öns många vägar. För guidningen står volontärer och en guidning kostar ca 20 svenska kronor. Samtliga pengar går tillbaka till ön, vilket ger ungefär 64 000 årligen till arbetet på ön.
Det anses mycket viktigt att sprida kunskap om vikten av artbevarande till barn, och varje vecka besöker ungefär 60 skolbarn ön. Det går att sova överpå ön i en eller flera nätter och antalet övernattningar har ökat.
Parallell forskning
Tiritiri är ett vetenskapligt reservat och det har bedrivits intensiv forskning sedan restaureringsprogrammet startade. Forskningsprojekt har drivits parallellt med alla fågelintroduktioner med undantag av introduktionen av kricka. Denna forskning utgör en stor del av nyzeeländsk forskning om återintroduktioner. Andra forskningsprojekt har studerat återvegetationen och utvecklingen av Tiritiris besöksverksamhet. Resultaten har hjälpt många andra restaureringsarbeten både på Nya Zeeland och i andra länder.
Fler sängplatser
När nu en stor del av återvegetationen är klar, introduktionen av flertalet hotade arter är gjord och ön fungerar bra för besökare, återstår det att bevara och sköta den biologiska mångfald som finns. Nu satsar man på att bygga ut de få byggnader som finns för besökare och turister. Bland annat planerar man att utöka antalet sängplatser för övernattande gäster. I nuläget är alla lördagar bokade i två år framöver.