Vi har under årtusenden varit beroende av husdjuren för vår försörjning och lär fortsätta att vara det. Det är ett relativt sett litet antal arter som domesticerats, men inom varje art har många olika raser utvecklats.
Slumpens inverkan, medvetet urval för att gynna våra behov, samt det selektionstryck den lokala miljön utövat är de viktigaste orsakerna till den stora differentieringen.
Raser minskar raskt i antal
Det totala antalet husdjursraser världen över minskar snabbt. Orsakerna står att finna i den snabba utvecklingen av animalieproduktionen, som bl.a. gjorts möjlig genom avelsarbete för högre produktion. Djurmaterial som inte varit ekonomiskt konkurrenskraftiga har efterhand minskat och försvunnit.
Produktionssystemen har blivit mer likformiga och många former av djurhållning i mer extrema miljöer har försvunnit. Den internationella handeln med djurmaterial har lett till snabba och omfattande effekter på antalet djur i olika raser.
Anpassningen till de lokala förutsättningarna har man ofta bortsett ifrån. Vi står därför inför det faktum att den mångfald av raser som skapats av mänsklig aktivitet nu raskt håller på att minska av samma orsak.
Behov och kultur styr
Konventionen om biologisk mångfald, Agenda 21 och, sedan länge, FAO har uppmärksammat betydelsen av de domesticerade genresurserna.
Det är varje lands ansvar att vidta de åtgärder som behövs för att bevara sina genresurser. Syftet med alla åtgärder har i allt högre grad övergått till att vara behovsgrundade, men kulturella skäl har också angetts.
Vad behöver då göras? Ja, det finns inget enkelt recept, utan det krävs åtgärder på många områden. Ansvaret och därmed åtgärderna omfattar alla husdjursraser, både stora, aktiva s.k. moderna raser och äldre s.k. lantraser.
Lokala avelsprogram viktiga
Det uthålliga nyttjandet av djurmaterialen i avelsprogram, som förenar genetisk utveckling med bevarande av genresurserna, är den mest effektiva åtgärden. En sådan nyttjandestrategi måste också omfatta en strävan att ta ett lokalt/nationellt ansvar så att det egna avelsarbetet inriktas mot de lokala behoven och förutsättningarna.
Endast då kan man på lång sikt både upprätthålla den genetiska variationen inom raser och en tillräcklig bredd av olika populationer.
Konkret kan det betyda att t.ex. de nordiska röda raserna SRB, Finsk Ayrshire och Norskt rött fä kan fortsätta att vara aktiva avelspopulationer och inte trängas ut av de svartvita Holstein-Friesian-djuren.
Oekonomiska raser sparas för framtida behov
Det behövs också särskilda insatser för att bevara det unika bland de raser som för tillfället inte är ekonomiskt konkurrenskraftiga. Det är viktigt att levande populationer av tillräcklig omfattning kan hållas och att det finns ett avelsprogram för dem. En säkerhetsåtgärd för båda slagen av populationer är att fryslagra sperma och embryon i de fall där detta är möjligt.
Lantraser engagerar
En svårighet i sammanhanget är att såväl avelsorganisationer som djur styrs och ägs av privatpersoner. Man kan ge föreskrifter och råd, men man kan inte förelägga någon att hålla djur som de inte har intresse av. Just nu finns det ett stort engagemang bland ägare till s.k. lantrasdjur att medverka till att dessa bevaras, men det finns också en stor förväntan om ekonomiskt stöd från staten för insatsen. Det ekonomiska stöd som ges idag till dem som håller vissa raser är litet och i längden inte garanterat.
För att kunna genomföra ett program för bevarande av husdjurens genresurser måste det sist, men inte minst, till en stor utbildnings- och informationsinsats. Det handlar inte bara om många husdjur, utan även om många människor, som måste förmås att samverka, om resultatet ska bli det avsedda.